Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-19 14:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jeff-koons-en-del-unga-konstnarer-ar-for-drivna-av-pengar/

Kultur

Jeff Koons: ”En del unga konstnärer är för drivna av pengar”

Bild 1 av 5
Foto: Lisa Mattisson
Bild 2 av 5 Koons verk ”Michael Jackson and Bubbles”.
Foto: Nicklas Thegerström
Bild 3 av 5 ”Rabbit”
Foto: TT
Bild 4 av 5 ”One ball total equilibrium tank”.
Foto: Lise Åserud/TT
Bild 5 av 5 ”Balloon dog”
Foto: TT

Hans ballonghundar och kaniner i jätteformat säljs för rekordsummor. DN träffade den världsberömda konstnären Jeff Koons i Stockholm för ett samtal om konstmarknaden, inspirationskällor och varför storleken spelar roll. 

Den globalt kände postmodernisten angör huvudstaden för att samtala med Eric Kandel, inbjuden av föreningen Judisk kultur i Sverige. Vännen, och Nobelpristagaren, Kandel tilldelades priset för sina upptäckter rörande människans signalsubstanser. 

Sådant intresserar Jeff Koons. 

Han må vara känd för sin lekfulla konst, och sitt affärssinne, men många av hans spektakulära skapelser är resultatet av naturvetenskap och teknologi. Datortomografi, 3D-innovationer, laserskärning eller den avancerade kemiska lösningen som han använde för att få basketbollen i konstverket ”One ball total equilibrium tank” (1985) att sväva tyngdlöst ett akvarium. 

– Jag vill att min konst ska generera verkliga upplevelser, en längtan efter... medvetenhet, uppmärksamhet, säger Koons ur soffhörnet där han slagit sig ner. Han är färgmatchad i blåklintsblått ända ut i sina mockaloafers.

– Jag vill försöka lära mig vad de mänskliga upplevelserna är och kan vara. 

Foto: Lisa Mattisson

Koons besök i Stockholm är en blixtvisit, knappt ett dygn. Han har sex barn i ålderspannet sex till arton år som väntar hemma i bostaden på Manhattan, plus två vuxna barn. Han vill inte vara borta ”en minut för länge”.

Bläddrar man bakåt i din konstproduktion tycks det som att du redan som 22-åring, med verk som ”I told you once, I told you twice (1977), hade funnit ditt uttryck, och återkommande tema. Håller du med?

– Ja, det var väldigt skarpsynt att se. Fast jag tror att det kan sägas om de allra flesta konstnärer. I mitt fall har jag alltid velat skapa en formupplevelse i konfrontation med något. Till exempel genom att att jobba med saker på ett antropomorfskt vis för att representera människan (personifikation av mänsklig karaktär på icke-människor, till exempel djur och sagoväsen reds. anm.).

Om du skrev en självbiografi, vad hade du beskrivit som dina avgörande vägval som konstnär?

– Ända sedan jag var barn har jag alltid målat, också när jag kom till New York i slutet av 1976. Men mina tavlor blev till slut så tredimensionella att det inte gick att hänga upp dem. Det var då jag gjorde ”I told you once, I told you twice” och lade till föremål till verket, inklusive mitt första uppblåsbara objekt. Efter det började jag fokusera på skulptur, fast jag aldrig hade studerat det på konstskolan. Men jag blev inspirerad av skulptörer som Robert Smithson och arbetade allt mer med tredimensionella former.

Läs mer: Jeff Koons döms för plagiat 

Édouard Manet och Pablo Picasso gjorde också starka intryck på Jeff Koons, jämte alla hans jämnåriga som kom till New York på 1970-talet för att ”sitta natt efter natt med ölglas runt krogbord och diskutera idéer” .

– Jag har haft så många mentorer i mitt liv. Jag älskar att vara en del av en dialog om vad konst kan vara och hur det kan påverka oss. Jag vet ju vad konsten har kunnat göra för mig: Om du verkligen fokuserar koncentrerat på något, kommer du till slut få tillgång till en universell vokabulär. Jag tror det gäller vad man än sysslar med. 

Marcel Duchamp och Andy Warhol var väl andra inspirationskällor för dig?

– Visst, Duchamp var någon jag studerade redan på School of the art institute i Chicago. Jag var assistent åt Ed Paschke och han visade mig hur man kan mäta ljuset som faller in på en gardin eller en tavla eller en tatueringssalong. Allt det där lärde mig att allt redan finns omkring oss. Vi är omringade av det. Det handlar bara om att koncentrera sig på vad som intresserar en.

Den världsberömde konstnären Jeff Koons tar emot i Grand Hôtels Bernadottesvit under sin blixtvisit i Stockholm. Foto: Lisa Mattisson

En annan insikt förJeff Koons var hur det icke-perfekta har en särskild kvalitet. 1987 lät han tillverka en avgjutning av den berömda statyn ”Kiepenkerl” från 1896. Men hans replika i rostfritt stål blev deformerad eftersom gjutformen av misstag togs bort för tidigt. Ena benet på statyn blev för kort och axelpartiet slokade.

– Det här var en väldigt viktig, internationell utställning för mig så jag bestämde mig för att ge statyn en radikal plastikkirurgi. Gjuterifirman hade en fantastisk hantverkare som värmde upp skulpturen och gav den en ny form. Händelsen fick mig att förstå att vad jag verkligen brydde mig om var åskådarna av min konst, inte själva verken i sig.  Att det var åskådarnas ofullkomligheter, fullkomligheter och essensen av deras potential som jag ville arbeta med. Så jag slutade göra readymades (vardagliga, ofta massproducerade föremål som upphöjs till konst reds. anm.). Även om mycket av det jag skapat sedan dess ser ut som readymades. 

Du har däremot återvänt till uppblåsbara verk genom åren?

– Mm, fast alltid med idén om att den sanna readymade-konsten är publiken, betraktaren. Objekt och bilder kan vara spännande och stimulerande, men konstverken lämnar utställningarna med publiken.

Dina belackare avfärdar din konst som högblank kitsch. Lättsåld ironi.

– Jo, men det beror på hur man använder ordet ironi. Om det avser att mina verk uppfattas som om de betyder en sak, och samtidigt något helt annat, så tror jag de har rätt ibland. Jag arbetar väldigt intuitivt och följer bara det som fångar mitt intresse. 

Gör du medvetet inkluderande konst, verk som inte utesluter någon åldersgrupp, inte ens barn?

– Jag har alltid velat skapa verk som inte ställer några som helst krav på betraktaren, annat än att erbjuda en kommunikation. Att ett verk inte är hotfullt eller upplysande betyder ju inte att det saknar något eller att du kan bli involverad i det på ett djupare plan.

Koons fann sitt tredimensionella uttryck redan som barn. Han berättar hur han tidigt blev väldigt upptagen av skyltningens magi.

– Min pappa hade en möbelaffär och arbetade med inredning. Varje gång jag gick till hans butik så kunde det vara en enda lampa som presenterades på ett bord, eller ett askfat. Jag har alltid gillat minimalistiska presentationer. 

Dina arbeten är ofta fysiskt stora har själva storleken något särskilt värde för dig? 

– Om du hade kunnat ställa den frågan till Platon hade han svarat att storlek är det första du måste förhålla dig till när du skapar konst, svarar Koons, märkbart nöjd med sin referens. 

– Oavsett om man arbetar stort eller intimt, spelar storleken stor roll. Visst, jag gör relativt stora konstverk. Men för mig är det mått som känns bekväma och direkta för vår moderna tid. Man kan konstatera att allt har blivit större i vår tid, med enorma bildskärmar, arkitekturen, belysningen. Allt har växt i storlek jämfört med till exempel hur impressionisterna skapade.

Foto: Lisa Mattisson

Jeff Koons innehar för närvarande titeln som skapare av världens dyraste konstverk av en nu levande konstnär. Hans stålblanka skulptur ”Rabbit” såldes i våras för 91,1 miljoner dollar, motsvarande 900 miljoner kronor. Han skapar tillsammans med ett olika stort team av medhjälpare beroende på verkens storlek, och har tillgång till produktionsanläggningar i bland annat Pennsylvania och Tyskland.

Är du besvärad av den monstruösa pengarullningen kring dina verk?

– Jag tänker inte på det där, det är en abstraktion. Det enda man kan göra som konstnär är att försöka skapa de bästa verken. Det gäller alla slags jobb. Det enda du kan göra är att vara relevant för dig själv.  

Har 2010-talet varit en bra tid för konsten?

– Konstvärlden har växt, antalet konstnärer och gallerier har blivit fler. Det finns också många unga människor med stora förhoppningar och ambitioner, men jag tror att en hel del av dem är för drivna av pengar. Lyckas man bara skapa konst som samhället ser ett värde i, kommer man kunna försörja sig. Vi får se vilka strukturer som kommer att skapas framöver, men i min generation blev vi främst engagerade av det roliga, av konstens kraft. Jag tror fortfarande på avantgardets styrka som en förändrande kraft.   

Hur förblir man relevant som konstnär?

– Genom att göra det du gillar. Jag gör det, jag får inspiration överallt. Jag såg just Tintoretto-utställningen på National Gallery i Washington, en oerhörd samling. Obegripligt bra. Dessa verk skapades på 1500-talet och är fortfarande mind blowing

Har du någonsin tvivlat på din talang?

– Nej, men jag har aldrig tyckt att jag har lyckats göra det jag hoppats på. Fast jag försöker fortfarande göra det – jag vaknar varje dag med känslan av att jag har chansen.