Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-12 12:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jenny-beths-album-ar-svart-allvarsamt-och-overtydligt/

Skivrecensioner

Jehnny Beths album är svart, allvarsamt – och övertydligt

Jehnny Beth.
Jehnny Beth. Foto: Thierry Le Fouille/Sopa Images

Trots att Jenny Beth breddar sitt uttryck från det postpunkiga malandet i Savages lyfter hennes album ”TO LOVE IS TO LIVE” inte. Gränsen mellan det pretentiösa och banala är hårfin.

Engelska rockbandet Savages har med sitt postpunkigt malande sound en tydlig grund i 1980-talet. Det gäller även på ett djupare estetiskt plan. Det är svartklätt, allvarsamt och på gränsen till det teatrala. Ingen plats för ironier.

Det blir ännu tydligare när sångerskan Jehnny Beth solodebuterar med albumet ”TO LOVE IS TO LIVE”.

Hon heter egentligen Camille Berthomier, kommer från Frankrike, och förutom att stå i spetsen för Savages så är hon ena halvan av duon John och Jehn. Hon är dessutom skådespelare, har bland annat medverkat i en fransk skräckfilm. Som soloartist har hon haft den goda smaken att (i en duett med Julian Casablancas från The Strokes) lyfta fram en låt av danska rockbandet Sort Sol.

Berthomier är även bisexuell och har i intervjuer berättat om hur hon som ung kände sig kluven i sin identitet, mådde dåligt och funderade på självmord.

På en del sätt känns det nya albumet som en förlängning av hennes mörka tonårsfunderingar. Det präglas starkt av existentiellt grubbel kring identitet och sexualitet. Och precis som i ungdomen så är allt på blodigt allvar, ställt på sin spets. Texterna är fyllda av kontraster: kärlek-hat, liv-död, manligt-kvinnligt, synd-oskuldsfullhet.

Även musikaliskt spänner ”TO LOVE IS TO LIVE” mellan polariserande motsatspar, mellan granithårt rockmangel och skira pianoballader. Ofta i en och samma låt. Tydligast i den intensivt attackerande ”I’m the man”, där hon med distad röst fräser ”There’s no bitch in town/who doesn’t understand/how hard my dick can be” (innan ett stillsamt parti tvärt bryter av). Som en slags inverterad version av PJ Harveys ”50 ft. queenie”.

Trots Jehnny Beths självutlämnande texter, och trots att hon breddat sitt musikaliska uttryck till att omfatta pulserande syntar, industriellt brus, piano och stråkar – så kommer jag inte förbi det övertydliga och den tillkämpade dramatiken. Precis som med en del av den mest deppiga, kajalmålade 80-talsrocken så är gränsen mellan det pretentiösa och det banala hårfin.

Bästa spår: ”I’m the man”

Läs fler texter av Magnus Säll, till exempel om hur Iggy Pop och David Bowie skapade det perfekta Berlin-soundtracket 

Ämnen i artikeln

Dagens skiva
Musik

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt