Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-03 00:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jenny-lindh-tidigare-larm-om-virussmittade-bocker-har-visat-sig-vara-overdrivna/

Böcker

Jenny Lindh: Tidigare larm om virussmittade böcker har visat sig vara överdrivna

Vanitasmotiv med böcker, holländskt 1800-tal.
Vanitasmotiv med böcker, holländskt 1800-tal. Foto: Album

DN:s Jenny Lindh svarar på dina frågor om litteratur. Denna vecka ger sig bibliotekarien in bland de pandemiska böckerna då och nu.

Hej Jenny. Som orolig dotter till en biblioteksstammis på 70 år undrar jag om man kan bli smittad av coronaviruset genom böcker. Efter mycket övertalning har jag lyckats få min bångstyriga pappa att hålla sig borta från bibblan, och i stället låta mig låna hem det han vill ha. Men så slog det mig: kan själva böckerna vara farliga? 

E-böcker är inte ett alternativ, och pappa tycker att jag är urlöjlig. ”Det har funnits betydligt värre smittor och biblioteken har ändå fortsatt låna ut böcker, fråga den där kaxiga bibliotekarien i DN så får du se”. Jaha, vad säger du?

Nojiga Anna på Kungsholmen

Svar: Hej Anna! Varma hälsningar till bångstyriga pappa från en ”kaxig” bibliotekarie som sedan ett par veckor tillbaka inrättat kontor under handfatet, konsumerar alkogel på nivå hudtransplantation och rent allmänt håller en ytterst hänsynsfull social distans – gärna genom den så kallade ”Emily Dickinson-vinkningen” (vid åsynen av människa, barrikadera dig bakom låst dörr och kom ut suicidal 55 år senare), eller varför inte den ”Proustska kramen” (samma procedur, men tröstät kakor under tiden). 

Skämt åsido är det extremt viktigt att han håller sig hemma. Hostkonserterna som stundtals dånar mellan Hce-hyllorna här i Stockholm får Ignatius J Reilly att framstå som ett under av friskvård, och enligt säkra källor finns det människor med lånekort i stället för hjärna som tror att ”karantän” betyder fri lek på biblioteken. 

Då är själva böckerna säkrare, men antagligen inte helt riskfria. Tyvärr vet forskarna inte riktigt hur den här otäcka fladdermuspesten beter sig, varför det är frustrerande svårt att få exakta svar på litteraturhygieniska frågor som: exakt hur länge är viruset aktivt om man hostar ner en specifik yta, till exempel ett pappersblad? Är omslag äckligare än inlagor? Hur smittsamma är låneautomaterna och utsätter vi oss i nuläget för fara när vi ägnar oss åt djupt inrotade, automatiserade läsarbeteenden – när vi till exempel kliar oss i ögat för att vi håller på att somna över en hyllad diktsamling, eller slickar på pekfingret för att bläddra sidor i en ny deckare? 

Herpeschocken år 2013 var överdriven (när ett holländskt låneexemplar av ”Femtio nyanser av honom” testade positivt för könssjukdom).

Tidigare virus- och bakterielarm relaterade till låneböcker har ju, försöker jag tänka, visat sig vara överdrivna – det gäller såväl herpeschocken år 2013 (när ett holländskt låneexemplar av ”Femtio nyanser av honom” testade positivt för könssjukdom) som den sjukdomsmedvetna biblioteksepok som går under namnet ”The great book scare”, den stora bokpaniken. 

The great book scare, som mest intensiv i USA och England kring förra sekelskiftet, är faktiskt särskilt intressant i coronakontext. Inflyttningen till städerna var explosionsartad, epidemier härjade vilt, folkbiblioteken var en populär institution och dessutom obehagligt tillgänglig. Med andra ord var det bara en tidsfråga innan misstankar om låneböcker som sjukdomsspridare började grassera. 

Snart var opinionen så skräckslagen att bibliotekarier tvingades duscha romaner i formalin och ibland bränna upp hela partier med kontaminerade exemplar. Låntagare som ertappades med exempelvis tuberkulos och scharlakansfeber ålades av samma anledning höga böter, och fantasifulla läkare arbetade på högvarv. Ökänd är till exempel den ”bokjuice” som en ambitiös medicinare injicerade i försöksdjur: en ruggig cocktail på saltlösning och pulveriserade skinnband som omgående fick ödesdigra konsekvenser för ett antal intet ont anande marsvin.

Först en bra bit in på 1900-talet lugnade sig paniken, inte minst för att de fruktade epidemier som böckerna ansågs bidra till avklingade. 

Nu befinner vi oss dessvärre i en ny pandemi, med ny rädsla. Ordet ”droppsmitta” för tanken till mardrömslikt nedkladdade pocketar och uppgifter om att coronavirus lever på vissa ytor så länge som nio dagar skapar obehag. När jag till slut får tag på en verklig expert, epidemiologen Emma Frans, blir jag tillfälligt lugnare. Mycket är som sagt oklart, men viruskontaminerade böcker är sannolikt inte smittsamma så värst länge: ”Några timmar, kanske en dag, säger vissa.”

Hög tid att haffa den smala och minst cirkulerade litteraturen, alltså. Och tvätta händerna. Proustsk kram till er båda.

Lite Jane Austen medan hon hamstrar toapapper? Alice Munro när ni staplar konserver?

Hej Jenny. Min tjej som vanligtvis slukar böcker har inte kunnat läsa en rad sen det här viruset började härja. I stället scrollar hon nyheterna, hamstrar konservburkar och blir bara räddare. Jag tror att hon skulle må bättre med en bok, men när jag föreslår det blir hon typ arg. Säger att hon inte kan fokusera. Råd om hur man får henne att komma in i läsningen igen?

Sambo

Svar: Hej sambo, vad fint att du försöker få din tjej att må bättre! Jag känner igen mig i er båda, och har själv hostat ur mig en pandemi av desperata bokråd på sistone: ”Läs Camus du också!”, ”Passa på att frossa i de hetaste debutanterna!”, ”Är det någon gång man ska plöja ’Decamerone’ är det nu!” (infoga gäll röst på gränsen till sammanbrott).

Du tänker i grunden rätt, i en surrealistisk situation är det bra att hålla fast vid trygga vanor. Samtidigt är det svårt, som forskning om utbrändhet visat, att koncentrera sig på snåriga textsjok när hjärnan är maximalt uppstressad. Kan ljudböcker fungera som mellanväg? Inte för att de nödvändigtvis är behagligare – mina öron är fortfarande i karantän efter Börje Ahlstedts framförande av ”Hans nåds testamente” – utan för att de möjliggör lugnande läsning samtidigt som hon tillfredsställer sitt behov av kontroll. Lite Jane Austen medan hon hamstrar toapapper? Alice Munro när ni staplar konserver? David Ärlemalms succédebut ”Lite död runt ögonen” (obs, titeln har inget med virus att göra) finns i en fantastisk inläsning av Niklas Engdahl, testa gärna den.

● ● ●

Bibliotekarien hyssjar

Nätjätten Amazon har den senaste tiden översvämmats av märkliga böcker som vill kapitalisera på coronakrisen, gärna egenpublicerade under förlagsnamn som ”Pandemic Publication” och i många fall rena plagiat från nyhetsartiklar. Som bibliotekarie är det förstås min källkritiska plikt att avråda från lockande titlar som ”Fast recovery secrets from coronavirus, stroke, alzheimer and cancer that big pharma don’t want you to know”. Vill du köpa något, satsa i stället på e-boksthrillern ”Coronavirus zombies volume 1: The living dead apocalypse” som du kan printa ut och använda som toarulle, eller den bisarra men åtminstone harmlösa målarboken ”Coronavirus coloring activity book”.

Har du en fråga till Jenny Lindh? Mejla till litteratur@dn.se 

Läs fler texter av DN:s bibliotekarie Jenny Lindh