Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-22 04:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jens-christian-brandt-vem-har-kastrerat-liljorna-pa-katarina-kyrkogard/

Kultur

Jens Christian Brandt: Vem har kastrerat liljorna på Katarina kyrkogård?

Foto: Lisa Mattisson

I litteraturen har blomsterstölder på kyrkogårdar varit ett populärt motiv med stor metaforisk potential. Jens Christian Brandt upptäcker hur mängder av blommor plötsligt saknar sitt frömjöl – och ser en ny typ av brott i insektsdödens tid. 

Ibland tänker jag att rapporterna om de bevingade insekternas sorti redan förändrat vårt sätt att betrakta växtligheten. 

Rhododendron på en dammig innergård, kolonilotternas riddarsporrar, lärkträdet på andra sidan sommarstugans rödmålade staket - i en kontext där frånvaron av fjärilar och bin, reell eller inte, dagligen tematiseras blir varje gren som gungar i vinden en potentiell brottsplats. Och vi själva detektiver som på melankolisk spaning efter vingar frågar oss om fruktträden blommade glesare i år, om det finns indicier för att befruktningen uteblev, om den ihåliga stubben kanske borde omvandlas till insektshotell. 

Eller om det redan är för sent.

De där vingarna som vi tills alldeles nyligen alltid irriterat viftat bort när de cirklat över saftglasen - nu förkroppsligar de saknaden, en känsla av smygande oro, som är desto hotfullare eftersom räckvidden av förlusten är så stor att den inte går att överblicka.

När blicken skärps för botaniska detaljer upptäcker man saker man aldrig sett förut. Så registrerar jag under en daglig promenad på Katarina kyrkogård en typ av kriminalitet som jag inte ens visste existerade.

Vid ett antal gravar, särskilt i närheten av de östra grindarna, har all pollen diskret avlägsnats från de planterade blommorna. Det är inte kyrkogårdens ekorrar som varit framme. Utan alldeles säkert någon som – utrustad med lämpliga verktyg och en ansenlig dos kriminell energi – smugit sig hit i soluppgången och knipsat av frömjölet just som blomkalkarna öppnat sig.

Foto: Lisa Mattisson

Som litterärt motiv var blomsterstölder på kyrkogårdar populärt mot slutet av kalla kriget och förekom bland annat hos Milan Kundera och Danilo Kiš. Kanske var det den metaforiska potentialen som lockade. Om det på ytan handlade om ett slags Robin-Hood-romantik bland förfallna mausoléer - man stjäl från de döda för att ge till de levande - anade man därunder ett myller av möjliga innebörder, en sammanflätning av erotik och esteticism men också av ideologiskt trots. Av klasskamp i den förment klasslösa socialismen. 

Alltsammans fick en ytterligare laddning av att Brotten tilldrog sig bortom järnridån, i ett landskap alltså som västeuropéerna gärna föreställde sig som blygrått, hemsökt av smog och evig dimma, och i denna kompakta tjocka lyste sedan de bortrövade blomstren med en överdådig sinnlig sammetslyster. (Särskilt hos Danilo Kis flyter årstiderna samman till en enda orimlig växtsäsong under vilken allt blommar samtidigt, tulpaner och ”heliga, änglalika” gladioler, ”pöbelns hortensior” och ”vaxartade, dödliga liljor”.)

Går man till den snöda verkligheten tycks den här typen av brottslighet inte lika omfattande.  I DN:s arkiv hittar jag bara ett entydigt fall: i december 1935 häktas en 52-årig kvinna efter att upprepade gånger ha plundrat begravningsplatser i Stockholm och sedan ”avyttrat” de stulna blommorna till ett konditori.

Men nu alltså: stulet frömjöl, i mängder, på en kyrkogård i centrala Stockholm. Det är framför allt liljor som drabbats; när jag granskar dem tycker jag mig se att ståndarna är kortare än man kunde förvänta sig, vilket kan tyda på att förövaren begagnat sig av en nagelsax. Specialister på pollenhantering föredrar egentligen pincett, men det kräver större omsorg, är mer tidsödande, och ökar risken att bli upptäckt. 

Jag förstår hur tjuven tänkt, och också vad som lockade. Plockar man på sig pollen får man tillgång till en genbank i vilken inte bara den plundrade plantans specifika särdrag finns nedlagda, utan även tidigare generationers DNA. Allt man sedan behöver göra är att pensla det rostfärgade frömjölet på en lämplig mottagare. 

För att översätta till kultursvenska: det är som om en boktjuv skulle smyga iväg med sista delen av Marcel Prousts romansvit i innerfickan och sedan hemma på kammaren, med stor skicklighet och en gnutta tur, ur de stulna sidorna destillera fram både Prousts samlade och alla de verk som inspirerat honom. 

På det viset har botaniker i det förflutna ständigt på nytt korsat ömtåliga, kinkiga arter med varandra för att till sist få fram de robusta hybrider vars öde det är att sluta som snittblommor på kontorshotellens receptionsdiskar. 

Men den här metoden, som kallas kontrollerad pollinering, får en annan betydelse i en tid då de egentliga pollinerarna är på väg att försvinna. Där inga fjärilar längre finns är det kanske nödvändigt att människan går in och kompenserar insekternas frånvaro genom att bokstavligen leka blommor och bin.

Och det slår mig att den som kastrerat liljorna på Katarina kyrkogård kanske inte alls är en estet med vassa armbågar, någon som i skönhetens namn hänsynslöst bryter mot gravfriden, utan en förvirrad eldsjäl som på allvar tror sig göra en insats. Att det kommer att räcka, att de växter vi betraktade som tidlösa kommer att överleva klimatförändringarna om vi själva tassar runt och valhänt försöker befrukta dem. 

Kanske, tänker jag, är det heller inte en ensam gärningsman utan en hel gerilla, specialiserad på snabba raider i gryningstimmen. Ett urbant ninjakommando som vet exakt vilket frömjöl som ska hämtas på vilken kyrkogård. Jag fortsätter ändå att spana efter de bevingade insekterna. Ibland på sommaren när sorlet tystnar hör man även mitt inne i staden, som en bortglömd melodi, en humlas dovt belåtna brummande. 

Läs fler texter av Jens Christian Brandt, till exempel om att det förflutna ter sig bräckligare än någonsin.