Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-21 00:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jens-liljestrand-far-dns-kritikerpris-lagercrantzen/

Kultur

Jens Liljestrand får DN:s kritikerpris Lagercrantzen

Expressens Jens Liljestrand gör den svenska kulturjournalistiken mer lustfylld. Nu får han DN:s kritikerpris Lagercrantzen för att han med stil och ständigt uppdaterad bildning följer tidens verk och fenomen.

Åsa Beckman
Rätta artikel

”Den där Liljestrand ska vi hålla ögonen på”, sa en kollega någon gång i slutet av 00-talet och lade fram en uppslagen Sydsvenskan på vårt redaktionsbord. Jag minns inte vad artikeln handlade om, men jag minns tonen: lustfylld. Denne nye skribent hade just gjort skönlitterär debut med novellsamlingen ”Paris–Dakar”.  

När jag en förmiddag tio år senare kommer in på fiket där jag ska träffa Jens Liljestrand sitter han och planerar nästa bokprojekt. Det ska bli en ny biografi över en svensk författare, men han vill inte avslöja vem det är. 

– Men den här gången blir det en kvinna, säger han och slår igen sin laptop. 

I höstas kom hans storverk om Vilhelm Moberg, ”Mannen i skogen”, som nominerades till Augustpriset i fackboksklassen. Där berättar han om Mobergs liv, från det fattiga hemmet i småländska Moshultamåla till en framburen och stridbar plats i den svenska offentligheten. Och stilen är densamma: lustfylld. För den kunniga bladvändarbiografin och sina kulturartiklar i Expressen får han nu DN:s kritikerpris Lagercrantzen. 

– Folk tänker ofta att kritik ska skrivas på något speciellt sätt. Min utgångspunkt för allt jag skriver är: nu ska jag berätta något för dig. Det är självklart om jag varit på Miljöpartiets kongress eller åkt Vasaloppet, men samma sak gäller kritiken. Då berättar jag vad jag tycker om en bok. Kritik är berättelser. Jag har alltid velat berätta. 

Jens Liljestrand föddes i Västervik, både hans pappa och danska mamma var läkare. När han var tre år flyttade familjen till Beira, Moçambique, för biståndsarbete. Efter hemkomsten bodde de några år i Uppsala innan de slog sig ner i Karlskrona.

Jag var under många, många år oerhört rädd för att det inte skulle bli något av mig

Den gamla militärstaden under 80-talet var ingen lycklig plats för Jens Liljestrand. Maskulinitetskulturen var stark och han blev tidvis retad. Inte blev det bättre av att han tillhörde stadens övre klass.  

– Klass, kultur och bildning är en stark identitet i min familj. Vi i medelklassen eller överklassen talar ju sällan om klass, det är alldeles för genant, det är bara i arbetarklassen som det är tillåtet att öppet tala om sin klasskänsla. Men jag är fjärde generation som disputerat i vår släkt och lärde mig tidigt att det var något fint att heta Liljestrand. Min pappa kunde säga sådant som att ”hemma hos oss ska det inte serveras sprit för vi är en sådan viktig familj” och hur fånigt det än låter i dag så är det givetvis sådant man påverkas av som liten.

–Jag var under många, många år oerhört rädd för att det inte skulle bli något av mig, säger han. In i 30-årsåldern var jag livrädd.

”Jag är fortfarande nästan löjligt tacksam över att jag får göra det här”, säger Jens Liljestrand. Foto: Alexander Mahmoud

Han skrev länge i studenttidningar och försökte få in en fot på olika lokalredaktioner.

– Jag blev en sådan där jobbig jävel som ringer till redaktörer med olika förslag. Det var helt omöjligt. Jag fick bara nej, nej nej. Jag fick ångest när jag såg nya bylines dyka upp. Varför var det där inte jag? Det var en hemsk tid, men i dag är jag glad för den erfarenheten.

Det tog fem år innan kulturchefen Rakel Chukri plockade in honom på Sydsvenskan. 

– Jag är fortfarande nästan löjligt tacksam över att jag får göra det här. Fortfarande skriver jag varje artikel utifrån känslan att jag bara får en enda chans. Jag måste ge allt.

Många kulturskribenter är ju på ett ganska påfrestande sätt väldigt oroliga över att inte framstå som tillräckligt seriösa. Du verkar ju helt i avsaknad av sådana rädslor! Som 27-årig var du med i dokusåpan ”Baren”.

–Jo, men jag tycker att det är en bra idé hitta platser där du kan lära dig något nytt, få andra perspektiv på världen. Sedan har jag nog alltid varit intresserad av att exponera mig själv, bara för att se vad som händer. Jag har spelat mycket teater, sjungit, testat ståupp. Min lärare på lågstadiet sa till mina föräldrar: Er son kan inte komma till skolan på ett vanligt sätt, han gör entré. 

Genom att vara ganska obrydd över att erkänna känslor som är genanta kommer Jens Liljestrand ofta åt dolda sociala mekanismer och tankefigurer – både i och utanför kulturvärlden.

–Jag tror att jag har en nakenhet som samtidigt är väldigt kontrollerad. En av de första texterna jag skrev i Expressen var ett öppet brev till Björn Ranelid där jag bad honom om ursäkt. Jag hade en gång skrivit att Ernst Brunner skrev som Björn Ranelid på viagra utan att ens ha läst honom. Jag hade som så många andra bara slängt ur mig något taskigt om Ranelid.

Han säger att han ofta blir alldeles lugn när han skriver sina artiklar.

– Jag tror att jag är trygg i min text. Eller: Det är där jag är trygg. Jag vet att jag kan skriva, där kan jag aldrig bli en underdog. Och jag har med åren lärt mig att ju svårare det är desto bättre blir det. 

På nätet kan man se ett tv-klipp från en diskussion om flyget där Jens Liljestrand går hårt åt en allt blekare Viggo Cavling, chefredaktör på resebranschens tidning Travel News.

Du började som mer estetisk kritiker, men har blivit allt mer politisk i dina artiklar. Varför?

– Vi lever i en tid där jag tycker att det är viktigt att man tar ställning, när det gäller klimatet till exempel. Det är också en tid med väldigt starkt politiserad kultur, där verken kretsar mycket runt värderingar och ideologi. 

– Det som alltid lockat mig med kulturjournalistiken är inte en sak, utan helheten. Du kan recensera en diktsamling och sedan åka till Medborgarplatsen och sova på ett liggunderlag bland strejkande afghaner. Och allt är kulturjournalistik.

I sina dagböcker beskrev Lagercrantz Moberg så att jag äntligen kände att jag mötte honom, med vindtygsblus och sandaler.

Där är du ju inte helt olik Olof Lagercrantz.

– Jag vill inte jämföra mig med honom, säger han generat.

Men en av Lagercrantz stora insatser, fortsätter han, var att han breddade kultursidorna. Tidigare innehöll de urtråkiga recensioner som bestod av långa referat och ett kort omdöme. Lagercrantz började beskriva hur ett verk påverkade honom – och vad i verket som skapade den effekten. 

– Hans recension av ”Sista brevet till Sverige”, som avslutade Utvandrarsviten, är den bästa analysen som gjorts av den romanen. Han och Moberg var varandras motsatser, inte minst klassmässigt, de hade käbblat i decennier och ändå kunde han skriva så generöst och insiktsfullt.  

”Vilhelm Moberg hade tyckt att jag skulle tacka nej till det här priset! Men sån är ju inte jag, jag tackar gladeligen ja”, säger Jens Liljestrand. Foto: Alexander Mahmoud

Men han begriper inte den politiska väg Lagercrantz förde in kultursidan på. När Berlinmuren föll 1989 dröjde det två veckor innan Lagercrantz ens kommenterade det.

– Jag tycker inte att man behöver skämmas för sina tidigare åsikter, men som intellektuell måste man förhålla sig till dem. Lagercrantz såg inte skillnad på demokrati och diktatur.

Däremot säger han sig ha haft stor nytta av Lagercrantz som personbetraktare: ”Lagercrantz som skvallertant är oöverträffad.”

– Det finns så många romantiserade bilder av Moberg, bondsonen med folkviseögonen, men genom Lagercrantz dagböckers kändes det som att jag äntligen mötte honom, med vindtygsblus och sandaler.

Den stridslystne Vilhelm Moberg tackade ofta nej till utmärkelser och doktorshattar. Vad skulle han ha sagt om att du tar emot Lagercrantzen?  

– Haha, han hade tyckt att jag skulle tacka nej! Men sådan är ju inte jag, jag tackar gladeligen ja. Så då hade han krävt att jag åtminstone använde tacktalet till att säga några sanningens ord.

Bild 1 av 2 ”Jag är fortfarande nästan löjligt tacksam över att jag får göra det här”, säger Jens Liljestrand.
Foto: Alexander Mahmoud
Bild 2 av 2 ”Vilhelm Moberg hade tyckt att jag skulle tacka nej till det här priset! Men sån är ju inte jag, jag tackar gladeligen ja”, säger Jens Liljestrand.
Foto: Alexander Mahmoud