Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-13 06:01 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jerker-virdborg-hos-lars-ahlin-blir-sundsvall-ett-underverk/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Jerker Virdborg: Hos Lars Ahlin blir Sundsvall ett underverk

KRÖNIKA. I sina berättelser återvänder författare om och om igen till sina uppväxtorter. Men vad händer med platserna när de blir fiktion? Jerker Virdborg undersöker det Sundsvall Lars Ahlin diktade om.

En varm höstdag vandrar jag omkring på Norrmalm. Långt borta skymtar Södermalms höjder där de forna arbetarbostäderna nu förvandlats till eftertraktade villor åt välmående medelklass. Åt andra hållet reser sig Stadsberget, med oroväckande branta klippor högst upp.

Nej, det här är inte Stockholm, utan Sundsvall. Och det är mer än så. För miljöerna jag ser – Fisktorget, Stenstan och broarna över Selångersån – skymtar ständigt i romaner och noveller skrivna av Lars Ahlin. Och under min promenad tampas jag med en efterhängsen fråga: Vad sker med en given geografisk plats när den används i uppdiktade historier?

Ahlin föddes här 1915 men familjen flyttade snart till Stockholm. Därefter följde en ny period i Sundsvall innan han som 18-åring åter försvann till huvudstaden, nu för gott. En ordinär svensk köping, tänker jag, när jag kliver ut på Stora torget. Fast med ovanligt pampiga hus, faktiskt nästan lika tjusiga som de på Strandvägen i Stockholm. Händelsevis också ritade av samma arkitekter, skrytbyggen bekostade av det sena 1800-talets stenrika träpatroner som gjorde galanta affärer med engelsmän och tyskar. Och det är just det här torget som ingående beskrivs i Ahlins roman ”Min död är min”. Det är också här som huvudkaraktären Britt-Marie i romanen "Kanelbiten", innan hon går upp på Stadsberget, flackande rör sig.

Fast, funderar jag, är det verkligen samma torg?

I skolan kallades Ahlin för Stockholmarn. Och längtan till huvudstaden utgjorde en viktig del av hans uppväxt. Men när han väl hade gett sig av dit förflyttade han sig, via sina texter, ständigt tillbaka.

Kommen ner till Strandgatan kliver jag in på det klassiska ölkaféet Gambrinushallen. På väggarna syns charmigt stiliserade målningar från sent 1920-tal och i taket hänger armaturer i original. Det är just hit huvudkaraktären Sören Hellgren i Ahlins mest kända novell, ”Kommer hem och är snäll”, inte går, när dryckesbrodern Rickard tjatar och ber. I stället väljer Sören att vända hemåt till hustrun för att med henne genomleva en av svensk litteraturs mest oförglömliga kvällar.

Den särskilda sorts hitte-på-världar som bara skönlitteratur kan framkalla, vad består de egentligen av?

Sorlet i lokalen gör mig tankfull. Min först ytliga fascination inför en kulturhistorisk krogklenod ger vika för en ny fråga: Den särskilda sorts hitte-på-världar som bara skönlitteratur kan framkalla, vad består de egentligen av?

Min vandring fortsätter. Och Ahlin-utbudet är rikt. Badhusparken, Storbron, det famösa hotell Knaust med den makalösa trappan, Gustav Adolf-skolan, Sotkroken, den nygotiska kyrkan och, inte minst, Storgatan 33 – alla är de platser som spelar roll i böcker som ”Natt i marknadstältet”, ”Stora glömskan”, ”Tåbb med manifestet”, ”Sjätte munnen”, ”Gilla gång” och ”Fromma mord”.

Och medan höstsolens strålar vänligt spelar över alltsammans slår det mig att det går att göra otaliga liknande litteraturpromenader i Sverige, genom stad efter stad. Byt ut stångjärnshammare, Bottenhav och Medelpad mot annan rekvisita och andra landskap, grundmönstret kommer ändå att vara det samma. Alla dessa författare som lämnat sin ursprungsort, flytt till storstädernas frihet och möjligheter, men som sedan i sina verk, om och om igen, återvänder.

Att diktare gärna begagnar miljöer ur sitt förflutna är en självklarhet. Men vad är det som då faktiskt händer? För det Sundsvall som Ahlin skriver om är ingalunda den stad jag rör mig genom. Och det beror inte på att Sundsvall förändrats sedan 1920- och 1930-talen då han bodde här. Nej, jag tänker på något annat: När en författare av Ahlins rang lånar befintliga namn och miljöer från en ort och sedan placerar dem i en uppenbart påhittad berättelse uppstår i bästa fall en paradox, som är ett under. Via texterna får vi tillträde inte bara till ett inre och otvetydigt Ahlinskt Sundsvall, utan också till en ännu mycket större plats – en helt alternativ verklighet. Som ändå beror av något välbekant och gemensamt. Att Ahlin upprättar sådana platser är nu bara en vital aspekt av hans verk. Men hans minnesrörelser in i och ut ur alla dessa konkreta stadsrum röjer en gåtfull men bärande förklaring till vad som konstituerar konstformen skönlitteratur. I en dröm om natten kan en kombination av igenkännlighet och det okända förflytta drömmaren hur långt som helst. Men bara just drömmaren.

Det Sundsvall som står att uppleva i Ahlins böcker är däremot en miljö som inte låter sig utnyttjas för dröm, eller för självbiografi, och inte heller för journalistik, utan, i sin ultrarena form, enbart för just fiktion. Och den staden är inte bara så mycket mer lättillgänglig än den vackert stenlagda centrumkärna som jag denna milda höstdag vandrar genom. Detta Andra Sundsvall är också, och här når vi miraklets kärna: Så mycket mer verkligt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.