Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-22 16:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jerker-virdborg-med-skadade-ogon-kunde-jag-se-klichen-sa-tydligt/

Böcker

Jerker Virdborg: Med skadade ögon kunde jag se klichén så tydligt

Bild 1 av 2 Glasögon, bra men opraktiska när det regnar.
Foto: Shutterstock / visivastudio
Bild 2 av 2
Foto: Pontus Lundahl/TT

Jerker Virdborg hör en samtalsledare säga till en författare: ”Den där frasen 'vad det är att vara människa' – kan inte den bli ett slags nödutgång så att ni slipper anstränga er och själva försöka förstå vad ni skrivit?”

Häromveckan fick jag ett nitton millimeter långt sår på vänster hornhinna. Ögondoktorn förbjöd mig att använda kontaktlinser under läkeprocessen. Samtidigt är glasögon opraktiska när det ständigt regnar. En kväll när jag skulle höra på ett scensamtal med två författare prövade jag därför att använda kontaktlins enbart på höger öga. Mitt synfel är dock komplicerat, med många dioptrier. Och jag upptäckte nu att man med perfekt syn på det ena ögat och extremt oskarp på det andra kan sättas på oväntade prov. 

Jag hann hitta en stol i salen just innan moderatorn presenterade sig. Hon medgav att hon inte kunde så mycket om litteratur, hon intervjuade vanligen ekonomer eller politiker men hade kallats in som vikarie, vilket vi i publiken ombads att ha överseende med. Så vände hon sig till den första författaren, P.

 ”Kritikerna har lyft fram att det i alla dina romaner finns karaktärer som tar revansch. Man ser också alltid ett klassperspektiv.”

 ”Nja”, sa P. ”Jag skriver faktiskt aldrig om klass. Och revansch – nej, det är jag inte så intresserad av.”

Moderatorn såg konfunderad ut och angav neutral information ur P:s bakgrund. Själv hade jag svårt att lyssna uppmärksamt eftersom jag oavbrutet experimenterade med att blunda med än det ena, än det andra ögat.

”Men”, försökte moderatorn igen, ”jag tror att jag har läst varenda recension av din senaste bok och precis alla kritiker tar upp att huvudkaraktären gör en klassresa. För det stämmer ju. Och det är så gripande. Och hoppfullt?”

P ryckte på axlarna:

”Jag ville skildra en stad och skriva om avståndet mellan människor som lever så nära varandra. Det här med klass är oviktigt.”

Moderatorn smålog:

”Intressant. För då har ju du och kritikerna uppenbarligen totalt olika syn på din bok?”

P hummade bara till svar.  

”Men känns inte det konstigt?” sa moderatorn. ”Vill du inte att dina avsikter med texten ska gå fram i stället för att läsarna lägger tonvikt vid något helt annat?”

Moderatorn tittade med flackande blick på sin frågelapp, slog sedan ut med händerna och log mot publiken.

P såg besvärad ut och en tystnad uppstod. Någon i publiken harklade sig. Under tiden fortsatte mina problem med att kalibrera ögonen och jag kom att tänka på Dolly Zoom, en klassisk filmeffekt som blev känd via Alfred Hitchcocks ”Studie i brott” (”Vertigo”): Linsen zoomar in kraftigt samtidigt som kameran snabbt flyttas bakåt. Detta får perspektivet att växla medan föremålens storlek kvarstår, något som hjärnans syncentrum inte kan hantera. Effekten blir därför hisnande, som om verkligheten ramlade ut ur sig själv.

Moderatorn vände sig på samma gång till den andra författaren, R.

”Du har en mycket förtätad stil och skriver om våld och makt. Kan inte de ämnena lätt bli spekulativa?”

”Ja, identitet och sexualitet intresserar mig. Men för att skriva uppriktigt om döden och livet måste man bejaka det oöverblickbara, det ohanterbara… det onämnbara.”

Moderatorn rynkade ögonbrynen.

”Hur menar du då?”

”Att mycket är oöverblickbart... Att mina romaner nog allra mest handlar om vad det är att vara människa.”

”Och – hur är det då?”

”Vilket då?”

”Att vara människa?”

R såg sig om i salen, som om hon sökte någon särskild:

”Ja, det är ju det som jag skriver om alltså. Om du nu ens har läst mina böcker?”

Moderatorn tittade med flackande blick på sin frågelapp, slog sedan ut med händerna och log mot publiken.

”Förlåt, men är det bara jag? Visst, jag har läst, men allt du säger låter så väldigt abstrakt. Och den där frasen – vad det är att vara människa – har jag hört mängder författare säga i intervjuer. Kan inte den bli ett slags nödutgång så att ni slipper anstränga er och själva försöka förstå vad ni skrivit?”

Någon i publiken buade åt henne, vilket fick mig att rycka till och jag lyckades nu inte ens fokusera med höger öga. Moderatorn reste sig och pekade på författarna:

”Ni är offentliga personer med språket helt i er hand. Publiken måste väl kunna få bättre svar än så här? Varför gömmer ni er, varför är kraven på författare så löjligt låga?”

Nu reste sig även P och R och de tog av sig sina mikrofoner och lämnade scenen, alltmedan en man som av allt att döma var arrangör sprang fram och försökte lugna dem. På grund av ögonen var jag nu riktigt yr och i ett infall tog jag ut högerlinsen så att allt framför mig blev fullständigt suddigt, vilket kändes som en stor lättnad.

Till ljudet av ett upprört sorl tömdes sedan salen. Och även jag rörde mig mot utgången, men sakta och försiktigt, med famlande händer, för att inte riskera att snubbla. Och samtidigt tyckte jag mig aldrig tidigare ha sett så klart.

Läs fler texter av Jerker Virdborg