Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Det är dags för VM i tomma ord

Foto: Pontus Lundahl/TT

I veckan har det gått fyra långa år och världsmästerskapen i fotboll är tillbaka. DN Kulturs bollsäkraste litteraturkritiker Jesper Högström passar på att dyka ned i fotbollens speciella språkvärld – där målet verkar vara att låta, eller skriva, så mycket som möjligt utan att säga något av vikt. Förutom att fotboll är fotboll – och att man älskar det.

Spela DN:s klyschbingo här nedan.

Gör DN:s fotbollsbingo i klyschor här.

Kryssa för den aktuella rutan när en spelare, intervjuare eller kommentator säger något under VM.

Här är länken till DN:s klyschbingo

Det var i Prag sommaren 2015, dagen före semifinalen i U21-EM mellan Sverige och Danmark, och jag var utsänd för att täcka mästerskapet för fotbollstidningen Offside. På presskonferensen förekom nästan uteslutande svenska och danska journalister, naturligt nog, men även en engelsman hade funnit sig förvisad dit och nu hade han en fråga: Sverige och Danmark var ju grannländer, fanns det någon särskild laddning i förhållandet som kunde visa sig när man nu spelade mot varandra?

Jag minns ärligt talat inte om frågan gick till den danske förbundskaptenen eller till Sveriges Håkan Ericson. Vad jag minns är den verkan frågan hade.

Jaa, började den förste förbundskaptenen, vi har naturligtvis stor respekt för alla lag som har kommit så här långt i turneringen och fast vi fokuserar på vårt eget spel skulle vi aldrig underskatta motståndaren. Hans kollega fyllde i: En semifinal i EM är naturligtvis en väldigt speciell match, men vi känner oss väl mentalt förberedda för uppgiften. Så fortsatte det. Nej, jag hade inte väntat mig ett revanschistiskt brandtal om Stockholms blodbad eller Roskildefredens förödmjukelser, eller en bekännelse till nordiskt brödraskap. Ändå var det en uppenbarelse hur man instinktivt undvek ett fullkomligt harmlöst ämne bara för att det av någon som verkligen ansträngde sig skulle kunna uppfattas som kontroversiellt. Jag insåg – det var varken första eller sista gången – att jag konfronterats med fotbollens särskilda språkvärld, den som aktivt försöker undvika att uttrycka någonting av substans.

Ni som tittade på Champions League-finalen häromveckan och hann uppfatta de korta inslag av förhandssnack som pressats in mellan reklaminslagen vet vad jag talar om. Där kunde man lyssna på spelarna, som meddelade att erfarenhet kunde vara viktigt när man spelade en så pass viktig match, men att det också kunde vara helt oviktigt, för fotboll är ju fotboll. Där kunde man njuta av studiokommentatorer som talade om för oss att detta var matchen alla vi fotbollsälskare hade väntat på hela året, att det nu var frågan om vilket lag som skulle ”gå hela vägen”, men att Real Madrid nog var favoriter, eftersom ”vinnarmentaliteten fanns i klubbens DNA”. Och i studion satt Fredrik Ljungberg och avslöjade att det var hård press att spela en Champions League-final och att det var en barndomsdröm att lyfta den där bucklan, medan de andra i studion tindrade med ögonen mot den forne stjärnan. Och så kom det nån liten gliring om jacuzzibad som Ljungberg skrattade artigt åt, för Ljungberg var ju känd för att bada jacuzzi och i fotbollsvärlden är gliringar ett sätt att visa att man är kompis.

Det var ett annat ögonblick som avslöjade mycket om fotbollsspråkets natur. Hur mycket det än vill framstå som analytiskt eller konfrontativt är det till sin natur inställsamt – trevar efter ett sätt att prata som man tror går hem hos killarna man vill vara polare med. Det är en pendel som slagit över. Nyligen, när jag lyssnade igenom åttio år av radions fotbollssändningar för ett projekt jag var inblandad i, kunde jag inte undgå att häpna när jag hörde Lennart Hyland intervjua spelarna efter segern i VM-semifinalen mot Västtyskland 1958. I dag hade det varit översvallande känsloutbrott – ”Hur skönt var det här, Kurre?” Då var Hyland myndighetspersonen som ogenerat mästrade sina undersåtar – ”ställ nu upp er på rad och tänk efter vad ni ska säga” – och spelarna trohjärtade fotsoldater med breda dialekter som, liksom i en gammal dikt av Snoilsky, kommenderats fram för att motta en eloge för sin fosterländska insats. Det var frånstötande patriarkalt, och det fanns en hel del korkade floskler även i den tidens fotbollsjargong (det svenska stålet, den kämpastarke backresen och den pålitlige gårdvaren mellan stolparna). Men det fanns, och det dröjde sig länge kvar, ett folkbildande inslag i sportjournalistiken – gamle Lars-Gunnar Björklund kunde tala om hockeylandslagets målvakt som ”herr von Honken” och räkna med att lyssnarna begrep hänvisningen till Hjalmar Bergmans roman – som räddade fotbollsspråket från att bli för stillöst eller enfaldigt. Idrotten, dess utövare och dess publik, betraktades snett uppifrån, men det fanns aldrig en ambition att ställa sig in hos den genom att göra sig dummare än man var.

Det gjorde att just Lars-Gunnar Björklunds epok, något decennium efter Hyland, blev den där världarna, för ett ögonblick, faktiskt befann sig på samma nivå. En bedömarvärld på väg neråt i den sociala hissen mötte en fotbollsvärld på väg uppåt. En kommentator som Lasse Granqvist bevarar fortfarande arvet från en tid när fotbollsreferaten både i radio och tv var sakliga, lågmält entusiastiska, språkligt levande – arvet från Björklund, Arne Hegerfors, Tommy Engstrand. Det är ingen tillfällighet att de fotbollsspelare som hävdat sig bäst i etermedierna – Ralf Edström, Glenn Strömberg – härstammar från samma era. Det var en tid när fotbollen insåg att den behövde omvärlden – på 70- och 80-talen härskade ”publikkris”, och en landskamp kunde dra lika stor publik som en match mellan Trelleborg och GIF Sundsvall i dag – och omvärlden gett upp anspråken på att mästra fotbollen. Den jämna maktbalansen födde ett kreativt klimat.

Känslan för stil är ungefär likvärdig med den som en gammal engelsk mittback hade för bollen.

I dag är det tvärtom. Från Hylands tid, när fotbollen var en lovvärd men folklig syssla vars utövare behövde välvillig fostran har den nu förvandlats till stenrik underhållningsbransch. För denna är en journalistkår som förlorat alla folkbildande anspråk ett lätt byte. Det språk en fotbollsintresserad person förväntas tilltalas av är en säregen blandning av gamla floskler och nya. Sportjournalistiken har alltid varit ett reservat där branschkunskap fått ursäkta miserabel språkbehandling, men i dessa antielitistiska tider har de nerbrytande krafterna fått härja utan motstånd. På svenska sportsidor vandrar man följaktligen genom en språkets bilskrot, där de uttjänta klichéerna, de felkonstruerade fraserna, de havererade metaforerna står staplade på varandra i rostiga högar. Här finns de hederliga gamla flosklerna från Hylands dagar – laget som ”inte har rosat marknaden på sistone”, målvakten som ”tog allt och lite till”, forwarden som ”var säkerheten själv från straffpunkten”. Här finns de nyaste klyschorna som förväntas skänka texten en aura av sakkunskap – laget som ”parkerar bussen”, anfallarna som ”ställer frågor till motståndarförsvaret”, spelaren som ”viker ner sig”, eller tvärtom är ”stekhet” just nu. Här finns de komiska språkfelen – ”Derbyförlusten blev droppen som gav MP sparken”, ”Ett frågetecken omger Albin Ekdal” (befinner sig detta frågetecken i omloppsbana kring stackars Albin?). ”Hon var ett offer för den låga takhöjd det länge varit i samtalsklimatet högst upp i svensk fotboll” (autentiska citat!) Känslan för stil är ungefär likvärdig med den som en gammal engelsk mittback hade för bollen. 

Det är för att kompensera denna språkliga torftighet man odlar de ”personliga skribenterna” – krönikörerna, som eggas att kasta loss och frossa i känslor och metaforer på ett sätt som förväntas gå fotbollssupportrarna till mötes (”dela passionen”, som det gärna heter). Här visar sig den förskjutna maktbalansen på ett tydligt sätt, för detta upphettade tonfall är ju bara ytterligare ett sätt att bekräfta det fruktansvärda allvar med vilket fotbollsindustrin betraktar sig själv. När Erik Niva, överstepräst i denna fotbollens känslokult, uppträder i Viasats fotbollssändningar skiljer sig tonfallet i hans analyser inte på något avgörande sätt från de scener med extatiskt jublande supportrar som är ett obligatoriskt inslag i de omgivande reklaminslagen för öl eller spelbolag (Champions League-sändningen härförleden inledde Niva med att utropa Cristiano Ronaldo till ”för evigt en av fotbollshistoriens allra största spelare någonsin”.) Detta andlösa tonfall har dessutom bildat skola för en hel generation unga fotbollspekoralister – här är en av dem som beskriver AIK:s backlinje i derbyt mot Hammarby häromveckan: ”Som en vallgrav av kvicksand ringlar det klossar av defensiva konstruktioner framför egen kasse”. Är detta i själva verket en bot som direktöversätter från swahili? Hur går tankarna hos redaktören som publicerar detta? Jo, han eller hon tänker att det spelar ingen roll hur man skriver, så länge man ÄLSKAR FOTBOLL: så länge man flödar över av entusiasm, engagemang, tycker till, ”visar känslor”. Ironi, det enda möjliga förhållningssättet till den moderna fotbollsvärlden, existerar inte längre.

Vilket för oss tillbaka till presskonferensen i Prag. Varför svarade förbundskaptenerna som de gjorde? Svar: för att det är vad de har lärt sig att göra. De språkliga maneterna är perfekt anpassade till ett hav vars ljumma temperatur visat sig gynnsam för deras organism. Substanslösheten har utvecklats i kampen för överlevnad. Skulle de däremot knystat minsta lilla som kunna tolkas som kontroversiellt – om Håkan Ericson hade tagit upp Jan Malmsjö som ”Danskdödaren” i N.P. Möller – hade det uppfattats som en psykning, ett utspel, ”trash talk”. Det är en annan sida av substanslösheten: denna ständiga hunger efter konflikt, ”sågningar”, ”chocker”. En sorts sportjournalistikens tröstpris, det som tillåter den att betrakta sig själv som kritisk, fast ”avslöjandena”, hatattackerna och avgångskraven bara bidrar till den upphetsade och lätt idiotiska dramaturgi industrin önskar sig.

Och ändå.Den moderna fotbollsvärlden har sina fördelar också, förutom Lasse Granqvist och muteknappen på tv:ns fjärrkontroll, som erbjuder ett rimligt sätt förhålla sig till försnack och spelarintervjuer. Man kan också klicka in på engelska The Guardians fotbollsrapportering, som visar att det visst går att prestera bra fotbollstexter under tidspress: roliga, välformulerade, initierade. Och så matcherna förstås. VM. ”Hur känns det, Jesper?”. Det känns helt fantastiskt. Det är ju ögonblicket vi har väntat på i fyra år. Alla vi som älskar fotboll.


Länk till fotbollsbingo

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.