Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Jessica Kempe: Waldemarsudde vilseleder publiken

Alexander Klingspor, ""Man in Thoughts I, 2014. Foto: Duggal Visual Solutions NYC (bilden är något beskuren)
Alexander Klingspor, ""Man in Thoughts I, 2014. Foto: Duggal Visual Solutions NYC (bilden är något beskuren) Foto: Karl

Varför exponeras antimodernistisk konst så historielöst i ett av Stockholms mest ansedda konsthus, frågar konstkritikern Jessica Kempe. 

På flykt från fascismen och de två världskrigen tog Europas konstnärer med sig modernismen till USA. Det är välkänt. I min konstutbildning lärde jag mig däremot ingenting om den motsatta riktningen: hur amerikanska konstnärer drog till Europa för att med studier av de gamla mästarna rädda den avbildande konsten från modernismens tänkta förödelse.  Måleriet står inför abstraktionernas katastrof, varnade en av den amerikanska nyakademismens förgrundsgestalter R.H. Ives Gammell i sin bok ”Twilight of painting” 1946. 

Gammells manifest utgjorde inte bara grunden för Bostonskolans och Baltimorerealisternas återgång till förmoderna metoder och motiv. I amerikansk konst bildade den antimodernistiska nyakademismen en grundfåra. Men Europas efterkrigstid var inte mottaglig för Gammells himlafarande riddare eller av Joseph Sheppards Rubensinspirerade boxningsmatcher. Inte heller av Daniel Graves Rembrandtaktiga självporträtt och Steven L. Levins Magrittehärmande stilleben. 

Europa föredrog den nysakliga och socialpsykologiska grenen av amerikansk realism och gjorde Edward Hoppers nattöppna barer, Grant Woods och Andrew Wyeths inträngande landsbygdsskildringar till en del av sitt visuella blodomlopp.   

Annat på 2000-talet. Nu har den amerikanska nyakademismen blivit internationell. Med Skandinaviens växande nyakademiska rörelse – även kallad retroakademism, retrogardism, nyfiguration – dyker Gammells, Sheppards och Levins namn upp även här.     

Vad är det här för sorts konst? undrar jag bistert högst upp i Waldemarsuddes många dramatiskt mörklagda salar. Nyss befann jag mig i Sigrid Hjerténs expressionistiska ljus- och färgvärld fyra trappor ned. Först har jag svårt att placera den USA-baserade stockholmskonstnären Alexander Klingspors stora mängd valörmålade bilder av excentriskt klubbliv i New York, manliga melankoliker vid havet, poserande kvinnor och fuktiga kullerstensgator i klassicerande photoshopstil. Det fernissade måleriet i mondänt svarta ramar härmar realism och surrealism men saknar verklighetens ljusbrytningar och undermeningar. Måleriet föreställer gester och grimaser men gestaltar inte vad de uttrycker. Avbildning utan nybildning. 

Så småningom känner jag igen Klingspors teatrala motiv från retroakademismens repertoar. Samma kritvita dukar, nydiskade champagneglas, nystrukna kypare och vidbrättade damhattar återfinns i Nick Alms, Steven L. Levins och Peter Martensens måleri. Liksom de frånvända kostymmännen som skjuter ner hatten i pannan och femme fatale-kvinnorna i sällskap med köksknivar, köttstycken och reptildjur.       

Men Klingspors förankring i den retroakademiska rörelsen framgår inte i katalogen som snarare marknadsför än undersöker. Varför exponeras Alexander Klingspor konst så historielöst och så stort? Intill mig gör guiden högtidliga och vilseledande jämförelser med Zorn, Hopper, Singer och Magritte. Ett vanligt grepp när retroakademismens konst ska lanseras. Önskan att måla som mästarna betyder inte att äga förmågan.   

Klingspor och hans förebilder är inga nysurrealistiska uppstickare som Waldemarsudde ger sken av. Tillsammans med katalogförfattaren Peter Trippi ingår de alla i den internationella, modernismfientliga organisationen ARC-Art Renewal Center, som bildades i New Jersey 1999 i syfte att enligt manifestet få världen att vakna upp ur modernismens mardrömslika avvikelse och återföra den avbildande konsten till mänskligheten. I sitt väckelsearbete listar ARC den retroakademiska rörelsens alla utbildningar, gallerier, museer och publikationer världen över, driver ett onlinemuseum för akademisk salongskonst och arrangerar jurybedömda salonger med stora prissummor till vinnande konstnärer som även föräras en text skriven av Peter Trippi. På ARC-salongen 2014-2015 gick Alexander Klingspor till final i kategorin ”Imaginative realism”.       

På ARC:s bildsajter syns mest nymfer, fauner, etniska porträtt, burleska figurer och nostalgiska vardagsscener. Samtidigt ekar ARC:s manifest av det tidiga 1900-talets rasnationalistiska och värdekonservativa konstprogram där idealet är igenkännbara motiv, utslätade ytor och koncisa detaljer, heldragna linjer och rena valörer. Mot idealbilden ställer ARC hotbilden; upplösta konturer och uppbrutna perspektiv, blandfärger, mångtydighet och gränsöverskridande stilar.  

I korthet lyder hemsidans programförklaring så här: modernistisk och abstrakt konst representerar förstörelsen av språket och är därför motsatsen till språk, det vill säga avsaknaden av språk. Eftersom frånvaron av språk betyder förlust av kommunikation berövar modernismen det som gör människan mänsklig – förmågan att kommunicera.    

Hur gick det här till? Retroakademismens antimodernism upphöjd och normaliserad i ett av Stockholms mest ansedda konsthus. Ett misstag? Eller på allvar? När konstinstitutionerna visar retroakademismens bildvärld, måste det stå klart vilken sorts konst det handlar om. 

Alexander Klingspor – "Resenär" visas på Waldemarsudde till den 27 maj. 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.