Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-24 08:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jessica-livet-ar-bara-en-tillfallig-bekantskap/

Kultur

Jessica: Livet är bara en tillfällig bekantskap

Kåseri. Döden har gett mig nya fina minnen att stoppa i livsmobilen.

Rätta artikel

Jag trodde att den här våren skulle bli en av de tyngsta i mitt liv. Både farmor och moster hann begravas innan tjälen gått ur jorden. Ålderkvinnorna i släktträdet sade hejdå samtidigt. Så varför är luften alldeles frisk och klar omkring mig? Känner mig lyckligare än på länge.

Har packat rullväskan två gånger, bokat hyrbil, köpt ny svart dress och styrt mot både Sörmland och Småland. Varje gång med varmt och närmast lätt sinne. Som skulle jag på slottsweekend och inte begravning. Kanske för att jag fick tid att säga hejdå. Fick vara nära ända in på slutet. När varje andetag räknas.

Det var inte som att allt blev sagt, bekänt och bokfört där vid sängkanten. Vi var fortfarande inte helt överens om hur allting var och hade varit. Men vi ville lyssna och förstå varandras historieskrivning. Hur egendomligt sammantvinnade vi ändå var, från rot till fingerspets.

Döden har gett mig nya fina minnen att stoppa i livsmobilen. Släkt, familj och vänner upptar nu ännu fler viktiga megabit av mitt liv. Jag har pratat och vakat, gråtit och skrattat, tröstat och kramat. Funderat mycket över varför vi är som vi är, och varför det blev som det blev. I de sista andetagen finns bara plats att vara. 

Låter jag som en väckelsepredikant? Känner mig lite så om än med oklar trosinriktning och helt utan mission. Är det rimligt att hävda att döden gör mig lycklig? Det handlar trots allt om andras död och inte min egen. Hur hämtar jag hem det här? 

Döden är om inte meningen med livet så ändå dess yttersta kontur. Döden gör att vi får saker gjorda. Tvingar oss att fundera över livets mening, inte bara dess eventuella meningslöshet. Om dagarna bara får gå, för att det alltid kommer en ny, vad gjorde vi då?

Om döden inte fanns kanske farmor aldrig hade träffat den där lindansaren. Han som vi hittade i ett femtiotalsalbum de sista månaderna. Vem var han, undrade jag nyfiket. ” En tillfällig bekantskap”, fnittrade farmor och jag fnittrade med. Nittiotvå år blev hon, klart hon hann med några tillfälliga bekantskaper.

Tänker att livet bara är en tillfällig bekantskap, medan döden är för alltid. Kistbärarna sänker farmors vita kista på en vårsolig kyrkogård vid en småländsk sjö som utan gravstenar hade varit en fin badplats. Dit vill jag gärna åka fika och bada i sommar. Nära farmor. Nära döden. Nära mig.