Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-04 04:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/johan-croneman-ar-vi-battre-rustade-for-apokalypsen-denna-gang/

Kultur

Johan Croneman: Är vi bättre rustade för apokalypsen denna gång?

Walter Proska (Jannis Niewöhner) i SVT:s ”Kappvändaren”.
Walter Proska (Jannis Niewöhner) i SVT:s ”Kappvändaren”. Foto: Krzysztof Wiktor/Dreamtool

Den tvådelade miniserien ”Kappvändaren”, som SVT visar just nu, är ett storslaget och gripande drama som ställer påträngande moraliska frågor. DN:s Johan Croneman har sett.

Det är sista sommaren, 1944. Sista sommaren före År Noll. Ett träsk någonstans i polska Pommern, den unge tyske soldaten Walter Proska (Jannis Niewöhner) hamnar i ett ingenmansland mellan de framryckande ryska soldaterna och de retirerande tyskarna. Omringad av polska partisaner.

En övergiven isolerad tysk spaningspatrull under ledning av sitt sadistiske befäl, furir Steuhaf (Rainer Bock), kläms brutalt mellan krigets realiteter och ett närmast surrealistiskt liv i skogen; här odlas lika delar galenskap, vansinne och total uppgivenhet, här odlas mikroskopiskt hopp – till och med kärlek. Om det nu fortfarande finns någon. Om nu någon fortfarande minns hur den kändes.

Florian Gallenbergers ”Kappvändaren” (två långfilmslånga avsnitt på SVT och SVT Play) sätter oss på ett nattåg, och precis som i Joseph Conrads roman ”Mörkrets hjärta”, och Francis Ford Coppolas ”Apocalypse now”, färdas vi inåt landet, uppför floden, in bland träden – här suddas snart gränserna ut, fienden finns runt omkring alla som rör sig i dessa mänsklighetens utmarker, men tar sig också in i varje individ och käkar oavbrutet hennes sista värdighet.

Serien bygger på Siegfried Lenz postumt utgivna roman (han skrev den 1951, men den kom ut först 2014, två år efter hans död) ”Der Überläufer” - och ”överlöpare” är i sammanhanget egentligen ett bättre ord än ”kappvändare”.

Huvudpersonen Walter Proska gör vad som krävs av honom som plikttrogen tysk soldat, men också vad som krävs för att överleva ett redan förlorat krig, och vilka är väl vi att döma honom?

Inledningen är som sagt magnifik med ett överraskande möte på ett tåg, ett överrumplande anfall och en mardrömslik fälla som man hör slå ihop bakom sig precis när det är för sent att vända om.

Här finns en tysk soldats uppgörelse med Kristus i en polsk kyrka, utan att vi kan vara riktigt säkra på om han är spritt språngande galen eller den ende kvarvarande med förståndet i behåll. Här finns en lika surrealistisk scen med två badande tyska soldater i en sorts homoerotisk vattenlek där de för några minuter helt glömmer bort var de befinner sig och för några sekunder tillåts vara människor igen.

De återförs till verkligheten av den enda närvarande under denna mänsklighetens sista timmar: Döden.

Jag blev djupt gripen av detta närgångna, för att inte säga påträngande, porträtterande av några av mänsklighetens sämsta exemplar, men de är verkligen också övergivna av både Gud och de sista resterna av medmänskligheten.

Jo, om det nu alltså vore inte för den där sista gnuttan hopp, den absolut sista möjligheten till räddning – kärleken.

Vi är visserligen några stycken som sällan eller aldrig ser detta som något annat än falska förhoppningar, men till och med för oss finns det barmhärtighet att vänta. De hoppfulla låter inte de hopplösa gå under.

Jag tillstår att det låter kryptiskt, men att berätta mer vore att berätta allt. Jag tycker att ”Kappvändaren” är ett storslaget historiskt tv-drama, med små litterära och filmiska avknoppningar som efterlämnar en viktig moralisk diskussion till eftervärlden.

Har vi någon annan skyldighet än den att överleva? Och hur överlever man den plikten?

Många anser att vi just nu är på gränsen till ännu en apokalyps. Är vi bättre förberedda den här gången?

Se också två andra tyska uppgörelser/skildringar före, under och efter andra världskriget (SVT): ”En labyrint av lögner” och ”Krigets unga hjärtan”.


Läs fler texter av Johan Croneman till exempel om det meningslösa livet utan sport.