Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Det är tabu att tala om klass i svensk television

Magdalena Kowalczyk, Magnus Hedberg, Frida Boisen och Patrik Wincent är programledare i TV3:s ”Lyxfällan”.
Magdalena Kowalczyk, Magnus Hedberg, Frida Boisen och Patrik Wincent är programledare i TV3:s ”Lyxfällan”. Other: Janerik Henriksson/TT

En ny rapport visar att arbetarklassen knappast finns eller syns i svensk teve. Utom i underhållningsprogram då. Det är på deras bekostnad vi ska ha lite kul. 

Den svenska arbetarklassen är symboliskt utplånad i medelklassens medier, skriver två forskare i en dagsfärsk rapport från Katalys (ett oberoende fackligt idéinstitut).

Svensk arbetarklass varken finns eller syns i tv, inte på nyheterna, inte i de granskande programmen, inte i reportagen, inte i dokumentärerna, inte i underhållningen, dramat, filmen eller fiktionen. Det är ungefär halva svenska befolkningen som osynliggörs. Talar man undantagsvis med svensk arbetarklass så tilltalar man dem nedåt. Det finns några undantag.

I särskilt två av televisionens populäraste genrer är representanterna från arbetarklassen snarast överrepresenterade: Reality-tv (”Ullared”) och det forskarna, Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt, kallar ”uppfostrings”-tv (”Biggest loser”, ”Sveriges fulaste hem”, ”Lyxfällan” etc). Där behövs det ”vanliga människor” – eller ”vanlisar” som de ofta kallas bland producenterna. Helst människor med misslyckade, omoraliska och gränslösa livsstilar.

Det är på deras bekostnad vi skall ha lite kul.

En majoritet av producenterna tillhör givetvis medelklassen, i vissa fall till och med makteliten. De vet hur och var man hittar människor som vi kan skratta lite extra gott åt, ett gäng losers som inte har koll på ekonomin, har dålig smak, inte mycket till stil (medelklassens...), några som får representera en moral som behöver putsas till. Med medelklassens hjälp.

Och producenter, programledare och manusförfattare gör helst program för underklassen. Program de förmodligen också helst ser att deras egna barn och tonåringar inte tittar på.

Det är egentligen där hela skruven ligger, jag har skrivit om det många gånger tidigare: Medelklassproducenter hyllas som tv-genier för att de lyckats locka en miljonpublik till avancerad förnedrings-tv. Det är en supercynism av värsta sorten.

De som för 20 år sedan skapade ”Robinson” för Sveriges Television får snart sina statyer uppförda. Det är som om de hade uppfunnit hjulet. Mediamedelklassen vet också hur man snabbt får kritik att rinna av, hur man lika snabbt normaliserar tillstånd, och sedan klassikerförklarar sina tv-gärningar. Gärna en guldgala där man kan få ge priser till varandra.

Några skrämmande siffror i Peter Jakobssons och Fredrik Stiernstedts forskarrapport: I svensk television — och detta är väl rapportens allvarligaste kritik — ges representanter för arbetarklassen, det vill säga halva befolkningen, 11 procent av den totala sändningstiden, och allra sämst är public service. 70 procent av tiden ägnas åt medelklassens problem och representanter, 19 procent av tiden avdelar man till makteliten, som utgör ungefär 1-6 procent av hela svenska befolkningen.

Det är inte som så att snedvridningen är lite knas — den måste nog betraktas som katastrofal. Och ointresset för samma snedvridning kan man nog kalla monumental, det här är egentligen siffror som varit konstanta och kända sedan 30-40 år, och i stort sett gäller hela västvärlden. All internationell forskning pekar i en och samma riktning.

Medelklassproducenterna, och till och med makteliten, har lärt sig att man numera alltid måste försöka prata kön och etnicitet — men klass pratar man aldrig. Det är tabu. Och det är kanske inte så märkligt, med tanke på att ordet arbetarklass snart inte ens längre används av vänstern.

”Vanligt folk” använder varenda klok politiker (Stefan Löfvens favorituttryck), det kan nämligen vara vem som helst, helst allihopa. Klasstänkandet försvann samtidigt med elastabyxan. Gud ske pris.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.