Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-31 01:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/johan-croneman-det-norska-grishelvetet-far-allt-hopp-att-fara-om-djurindustrin/

Kultur

Johan Croneman: Det norska grishelvetet får allt hopp att fara om djurindustrin

Bilderna är från dokumentären ”Grisarnas hemliga liv” som sänds på SVT. Under fem års tid har djurrättsaktivisten Norun Haugen dokumenterat norsk grisuppfödning med dold kamera.
Bilderna är från dokumentären ”Grisarnas hemliga liv” som sänds på SVT. Under fem års tid har djurrättsaktivisten Norun Haugen dokumenterat norsk grisuppfödning med dold kamera. Foto: SVT

I den norska dokumentären ”Grisarnas hemliga liv” avslöjas de norska grisböndernas hyckleri. Allt är mycket värre än i den gulliga reklamen. Det är faktiskt rena skräckfilmen. Och vanvården är dokumenterad. 

Rapporterna om usel djurhållning inom till exempel kött- och kycklingindustrin har duggat tätt de senast åren. Rapporterna har inte sällan kommit från andra EU-länder –och gett svenska uppfödare ett slags carte blanche: ”Äter man svenskt kött så har djuren fått växa upp på svenska gårdar”. Med svenska värderingar, rent av?

I inledningen av normannen Ola Waagens dokumentärfilm ”Grisarnas hemliga liv” (SVT2) ser man norska bönder i norska reklamfilmer stå och gulla med sina griskultingar, man bär omkring dem som dyrgripar, de behandlas som barn. Jodå, ”helt sikkert”.

Ett antal minuter in i samma film visar en av dessa norska grisbönder hur man gör sig av med en sjuk griskulting: Man tar den i benen och slår den stenhårt mot lagårdsväggen en tre–fyra gånger. Den ligger och sprattlar lite efteråt, men det är ”bara lite ryckningar”.

Norun Haugen, lärare och djuraktivist, har gått undercover bland norska grisbönder, och Ola Waagens film byter rätt snart genre: Från dokumentär till ren skräck.

Och då ska vi kanske från allra första början slå fast att norska myndigheter skryter om att ha den hårdaste och den bästa djurhållningslagstiftningen i världen (!), till det världens bästa tillsynsmyndighet.

Om detta norska djurhelvete på jorden är världens bästa – då är nog allt hopp ute.

Vi följer Norun Haugen under ett antal år, när hon åker från gård till gård med sin dolda kamera och tar anställning hos både större och mindre uppfödare. Filmen har koncentrerat mycket av sitt material från speciellt en uppfödare (och han verkar inte på något sätt vara en ond människa). Vi får också följa Norun Haugen efter arbetets slut och under hela processens gång.

Hon far rätt illa av allt hon ser, men också av det falska dubbelspel hon tvingar sig själv in under.

Flera av bönderna Norun spelar in i smyg kan skoja lite om sitt ”djurplågeri”, ibland är de öppet självkritiska, säger att de måste spara tid, spara pengar, konkurrensen är tuff, man får inte vara blödig i branschen. ”Det här skulle djurrättsaktivisterna se, då skulle man ju säkert förlora gården.”

Grisar ligger långsamt och dör med djupa sår och svåra infektioner. Man föser dem, slår dem, sliter och drar i dem; ibland avlivar man ett sjukt djur med några hammarslag i huvudet, ibland in i väggen som sagt, kastreringar med slö morakniv utan bedövning, ibland en bultpistol som bedövning innan slakt.

Norun spelar spelet – och en dag står hon också där med en griskulting och lär sig hur man håller den i bakbenen och slår ihjäl den mot väggen.

Här finns en del etiska dilemman att diskutera med filmare, producenter, Norun Haugen under cover, men innan dess bör vi nog koncentrera oss på det vi faktiskt ser. Inte alla av er kommer att orka med att se allt.

Frågan är ju också hur man med gott samvete får i sig en fläskkotlett nästa gång. Vi konsumenter har enorm makt, och möjligheter – det skulle förvåna mig mycket om inte till och med den mest övertygade köttälskaren får något som sätter sig på tvären efter den här norska dokumentären.

Har vi mindre ”problem” med vår svenska djurhållning? Grisar, nöt, kyckling. Djurrättsalliansen är en organisation som gjort regelbundna avslöjanden kring problematisk djurhållning, djurtransporter, plågsamma slaktmetoder. Köttindustrin slår alltid ifrån sig med att ”en stor majoritet av uppfödarna följer lagar och förordningar”.

Frågan är om vi ens står ut med tanken på att det finns en enda svensk grisuppfödare liknande dem i ”Grisarnas hemliga liv”?

Tror faktiskt inte det.

Läs fler krönikor av Johan Croneman