Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-20 13:07 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/johan-croneman-nar-en-svensk-kandis-dor-tappar-vi-alla-normala-proportioner/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

När en svensk kändis dör tappar vi alla normala proportioner

Ingvar Kamprad.
Ingvar Kamprad. Other: Vladimir Velengurin/TT

Medieexponeringen av döda kända svenskar har blivit extrem. Varför då? Nu är det Ingvar Kamprad. Måste man sätta på kranen bara därför att man kan? Tänk efter lite. 

Betyder döden numera något helt nytt för oss? Ställer nytänkandet om döden svåra existentiella frågor till oss som nation? Eller är det bara den massiva medieexplosion som kända döda svenskar numera utlöser som plötsligt nått extrema höjder?

En fråga till: Använder vi medierna och sociala medier (rest-in-peacandet på Facebook och Twitter gränsar faktiskt till det osmakliga) för att besvärja vår egen djupa dödsångest, eller missbrukar medierna kollektivt döden in absurdum för att sälja, kränga, klicka? Jag vet, en avliden älskad svensk kändis har alltid sålt – men omfattningen?! 

Läs mer: Elisabeth Åsbrink: En gåta att Kamprad var lojal med fascistledare och älskade sin judiske vän 

Det senaste årets fullständiga utbrott när det kommer till döda svenskar har vi nog inte tidigare sett över huvud taget: Hans Alfredson, Michael Nyqvist, Jan ”Loffe” Carlsson, Gösta Ekman, Rikard Wolff.

Det är floder av artiklar och bilagor, slippriga direktsändningar, extranyheter, webb-tv. Ingvar Kamprad var en världskändis, hans bortgång förtjänar stor, internationell uppmärksamhet, men ett visst mått av eftertänksamhet borde väl egentligen alltid vara påbjudet vid den här typen av händelser. Måste man försöka kavla ut hela smeten omgående, svara på alla frågor pronto, intervjua varenda svensk som för tillfället råkar vara vaken?

Läs mer: Sara Kristoffersson: Kamprad satte Sverige på den globala kartan 

Man kan kanske möblera om i tablån för något eller några extra speciella och välgjorda program, TV4:s och Felix Herngrens skräpiga och sentimentala Kamprad-”dokumentär” var inte ett sådant. Det är en riktigt dålig film.

SVT Play sände direkt under några timmar, väldigt typiskt får det nog anses vara att någon hade glömt fimpa en mick (förmodligen på programledaren Alexander Norén, som annars var ovanligt bra) när han inte visste att han var i sändning. Under ett helt annat inslag hör man honom plötsligt säga (till kontrollrummet?): ”Skall vi försöka ringa upp någon annan? Eller skall vi bara hålla på? Det är väl också bra…?”

Exakt så: Vi bara håller på.

Läs mer: Niklas Ekdal tecknar bilden av Ingvar Kamprad 

Och jag har givetvis inget emot att man visar respekt för tittarnas stora nyhetsmässiga intresse, och inte behöver man nödvändigtvis dra upp en massa skit just den här dagen, ett visst hyckleri ingår givetvis i uppgörelsen – men måste man bara sätta på kranen därför att man kan, och därför att man vet att alla andra gör det? Man törs helt enkelt inte avstå, eller vänta, eller planera, eller ännu värre: Tänka efter en smula innan man blir medialt skogstokig.

Det var samtidigt en befrielse att redan på söndagskvällen kunna läsa Elisabeth Åsbrinks Ingvar Kamprad-krönika – även om vi sedan länge visste att hon både hade tänkt extra länge, extra mycket, och extra bra på det som för henne är ”gåtan Kamprad”. Och hennes frågor kring den svenska självbilden bör vi sannerligen fundera ett extra varv kring.

99 procent av de tillfrågade vännerna – och de var självklart många – lät förstå att Ingvar Kamprad var helt ointresserad av både ägande och pengar, det var bara en liten tunn röst som lite försiktigt och försynt undrade: ”Han gömde ju undan allting i en stiftelse i Holland för att slippa hundratals, kanske tusentals, miljoner i skatt, helt utan insyn – och själv bosatte han sig i Schweiz. Det visar väl ändå på ett visst intresse för både pengar och smart ägande…”

Läs mer: Efter Kamprad - det händer nu med Ikea 

Den kinesiske premiärministern Zhou Enlai fick i början av 70-talet frågan om vilket inflytande den franska revolutionen (1789) hade på vår tid, och hans svar blev legendariskt: ”Det är ännu lite för tidigt att säga.”

Om Ingvar Kamprads liv och gärning visste vi allt tvärsäkert på en kvart.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.