Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-22 13:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/johan-croneman-vem-trottnade-forst-pa-coronaviruset-allmanheten-eller-medierna/

Kultur

Johan Croneman: Vem tröttnade först på coronaviruset – allmänheten eller medierna?

Vad händer med coronaviruset i Kina?
Vad händer med coronaviruset i Kina? Foto: May James/TT

I helgen var det plötsligt rätt tyst om coronaviruset. Vad hade hänt? Mycket talar för att det tidigare rapporterats för mycket och för slappt. Medierna är som vanligt sämst på att granska sig själva.  

Efter två veckors larmande har det värsta skramlandet om coronaviruset lagt sig. I helgen var det stormen Ciara som dominerade nyhetsutbuden, och masskjutningen i Thailand.

Scrollade igenom SVT:s text-tv, det tog sin tid innan man nådde senaste nytt om coronaepidemin. Kammade också noll i helgen på kvällstidningarnas förstasidor på webben. De stora svenska tv-kanalerna vilade också nästan helt sina Asienkorrespondenter.

Man undrar lite över vilka som tröttnade först: tv-tittarna/läsarna eller redaktionerna?

Den här tidningen var kanske den flitigaste att rapportera. DN hade i helgen två krönikor om viruset (vetenskapsjournalisten Karin Bojs och medicinreportern Amina Manzoor). De resonerade kring farorna med viruset och spridningen. Och så en intervju med statsepidemologen Anders Tegnell. Han sade att coronaviruset förmodligen hade samma dödlighet som en helt vanlig klassisk influensaepidemi. Ett gott råd: Tvätta händerna med tvål och vatten. Det är alltid effektivt.

För två veckor sedan skrev jag lite om den första lättare paniken och de många frågorna om det nya viruset. Därefter följde den vanliga nyhetsdramaturgin, fortsättningen var exakt den väntade.

Det klingade av. Och det trots virusets fortsatta härjningar. Fler smittade och fler döda. Men medierna i allmänhet var plötsligt inte alls lika intresserade.

En kvalificerad gissning är att det var redaktionerna och redaktörerna som tröttnade snabbast.

Karin Bojs: ”Vår historia är formad av svåra epidemier” 

Jag fick också mejl från några svenska läkare som menade att man (som vanligt) blåste upp den här typen av ”katastrofer”, de gjorde samma iakttagelser som Anders Tegnell, men deras åsikter drunknade i medietsunamin. 

Om man har en grymt bra nyhet om ett dödligt virus – då ringer man ju inte upp någon som säger att man ska hålla huvudet kallt, och att det är mycket liten fara för spridning och ett utbrott i Sverige. Man frågar sig snarast: Vem i landet kan med störst trovärdighet säga motsatsen, att det kan vara en pandemi och att vi har all anledning i världen att oroa oss. Minns spanska sjukan 1917, 50 miljoner döda!

Läs mer: Coronaryktena har blivit en infodemi 

Vad är då en sansad bevakning? Är den över huvud taget möjlig? Eller ens eftersträvansvärd? Panikrapportering är kanske helt enkelt nödvändig för att få människor att lyssna? Jag vet också vad redaktörerna säger, hur de försvarar sin rapportering. ”Det råder stor osäkerhet kring detta, våra tittare och läsare är oroliga och vill veta.”

Det är ju ingen orimlig hållning Men det är också en slentrianhållning som i princip gäller all rapportering och alla typer av överdrifter och övertoner, oavsett ämne.

Man kan alltid skylla på konsumenterna, den utbredda oron, men vad är hönan och ägget i sammanhanget?

Sveriges Radio och P1 hade för två veckor sedan ett rätt flåsigt telefonväkteri om coronaviruset – och man ställde sig också frågan om den då rätt uppblåsta stämningen i just medierna. Dagens Ekos ansvarige utgivare var på plats i studion, Klas Wolf-Watz.

Han lät som en redaktör från Mosebacke monarki och Mosevisionen: ”Hur är er rapportering”? ”Den är bra. Saklig noggrann. Vi skrämmer inte upp folk.”

Nähä, vad bra då, tack, då var det utrett och klarlagt.

Man kallar in sin egen nyhetsboss och frågar om han gör fel?! Medierna är fortfarande sämst på att granska sig själva.

De senaste frågorna om epidemin har handlat om den kinesiska regeringen och dess agerande. Den diskussionen har hittills varit minst lika förvirrande: Har de gjort för lite eller för mycket? Svar ja, på bägge frågorna.

Läs fler krönikor och andra texter av Johan Croneman