Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-20 07:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/johan-hilton-anna-takanen-lockade-bade-dramatenravar-och-hollywoodstjarnor-till-stadsteatern/

Kultur

Johan Hilton: Ingen optimal stund för ledarbyte på hemlös teater

Två avgångna teaterchefer: Anna Takanen och Eirik Stubø. Foto: Magnus Hallgren

Det finns mycket gott att säga om Anna Takanens chefsperiod på Stadsteatern. Ändå är de oförglömliga uppsättningarna förvånansvärt få, skriver DN:s scenredaktör Johan Hilton.

Det går snabbt i svenskt teaterliv nu för tiden. Bara några veckor efter att jag tillträdde min tjänst som teaterredaktör på DN 2016 prydde vi omslaget till det årets Scenvårbilaga med en bild av Stockholms tyngsta och då relativt färska teaterchefer – Kulturhuset Stadsteaterns Anna Takanen och Dramatens Eirik Stubø. Rubriken? ”Duellen”. 

Så här i efterhand får man nog konstatera att ingen av dem avgick med segern ur en sådan. Bara tre år senare har de lämnat sina poster inom loppet av några månader. Dessutom mitt i en renoveringskarusell – såväl Dramaten som Kulturhuset Stadsteatern är för närvarande hemlösa under tiden som scenerna rustas upp. 

Det är ingen optimal stund för ett ledarbyte, för att uttrycka det försiktigt. Formellt heter det att Takanen inte står till förfogande för nytt förordnande – men nog måste man ha kunnat hitta en smidigare lösning i en rörig tid som det här, med Benny Fredrikssons död i färskt minne, en kulturhuschef som ännu inte tillträtt och ett allmänt vidhängande behov av fasta punkter inom organisationen?

Att Anna Takanen emellanåt har haft hårda nypor är ingen hemlighet. Men om hennes tid som teaterchef finns, precis som i fallet Stubø, åtskilligt gott att säga. Hon har inte minst värnat Stadsteaterns publiktillvända profil och berett plats för en hel rad av succéföreställningar, på såväl publik- som kritikerkontot. Spelåret 2017/2018 slogs rent av publikrekord med 90 procent beläggning.

Att hon dessutom lockade två utpräglade Dramatenrävar till teatern, Staffan Valdemar Holm och Marie Göranzon, får noteras som åtminstone en pr-framgång. Liksom bedriften att få hem Lena Olin från Hollywood för att spela huvudrollen som Martha i ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”.

Ändå är det besynnerligt glest bland de verkliga fynden i minnesbanken när jag trevar runt i den efter föreställningar jag aldrig kommer att glömma. Ambitionerna med repertoaren har ofta lyst klarare än själva resultaten.

Men visst var Michel Houellebecq-dramatiseringen ”Underkastelse” alldeles ypperlig teater. Så även Alejandro Leiva Wengers absurdistiska sorgesång ”Minnesstund”. Och inte minst: fjolårets ”Krilon”, i regi av Carolina Frände.

Om får jag redan nu önska mig en efterträdare till Takanen så vore det just Frände. Hennes tid som konstnärlig ledare på Kulturhuset Stadsteaterns Skärholmenscen är ett kvitto på vad teater kan vara när den får verka på sina egna villkor: konstnärligt modig, kritisk och fullkomligt oförutsägbar.