Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-24 04:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/johan-hilton-ar-det-sa-konstigt-om-teaterkritiken-ses-som-en-del-av-pr-verksamheten/

Kultur

Johan Hilton: Är det så konstigt om teaterkritiken ses som en del av pr-verksamheten?

Pr eller kritik, det är frågan... Foto: Alan Adler/IBL

Ett par rader i en litteraturrecension kan leda till en jättedebatt om samtidspoesin. Något liknande har inte hänt teaterkritiken på evigheter.

Rätta artikel

Nyligen fick jag ett mejl från en fri teatergrupp i Stockholm. Mejlet var skrivet i en förebrående ton och ifrågasatte varför inte DN hade skickat en recensent till deras senaste föreställning. Inget konstigt med det, marknaden för fria grupper är stentuff. En positiv recension i en stor dagstidning kan utgöra hela skillnaden för en ekonomiskt kämpande grupp, en teaterredaktör får otaliga mejl av det här slaget varje vecka.

Det som fick mig att reagera var själva tonen. Mejlförfattaren hade noga noterat vilka recensenter vi hade skickat de senaste gångerna och hade synpunkter på det. Hen nämnde särskilt två av våra kritiker som – utöver mig själv – borde komma på besök lite oftare.

Jag svarade surt. DN bedriver naturligtvis inte kritik utifrån en sorts önskelista, det är vi som avgör vilka vi skickar. Punkt. Det enda gruppen kan vara helt säker på är att vi inom överskådlig tid inte kommer att kunna skicka någon av just de namngivna skribenterna.

Efter att i tio år ha arbetat som redaktör på först Expressen och sedan DN vågar jag påstå att den här sortens propåer och påtryckningar är vanligare i dag än de var 2009. Numera slås jag allt oftare av misstanken om att en fundamental begreppsförvirring har uppstått i relationen mellan scenkonsten och medierna. Där vi för inte alltför längesedan sågs som kritiskt granskande tycks vi nu i högre utsträckning betraktas som en förlängd arm av marknadsföringsavdelningen.

För ett tag sedan försökte, till exempel, en pr-människa på en institutionsteater sälja in en artikel till DN. Hen föreslog att en anställd på den egna pressavdelningen – ”en fantastisk skribent och retoriker” – skulle intervjua teaterns konstnärlige ledare, en artikel som sedan vi föreslogs trycka. 

Så sent som i vintras hörde så en annan presskontakt, på en annan stor institutionsteater, av sig eftersom hen ”gärna skulle faktakolla” en intervju vi gjort till årets upplaga av bilagan Scenvår. Kort sagt: förhandsgranska något som hen inte hade med att göra.

Det är knappast en överdrift att konstatera att scenkritiken under de senaste decennierna blivit allt artigare, allt mer försiktig

Därför var jag inte särskilt förvånad när Turteatern nyligen hämnades på Aftonbladets teaterkritiker Cecilia Djurberg för en kritisk recension genom att offentliggöra hennes privata mobilnummer för publiken. Det låg så att säga i tangentens riktning – Djurberg hade inte levererat några fläskiga säljcitat som kunde användas i marknadsföringen och ansågs väl förtjäna en näsbränna.

Att rollfördelningen mellan medier och pr-avdelningar upplevs som allt mer otydlig har rimligtvis myriader av förklaringar – hur ser till exempel kunskaperna om hur medier arbetar ut på marknadsförarutbildningarna? Och vad har åsiktsbrytningen på sociala medier inneburit för kritikens belägenhet i stort?

En aspekt återkommer jag dock lite oftare till än andra. Den rör teaterkritikens eventuella ansvar. Det är knappast en överdrift att konstatera att scenkritiken under de senaste decennierna blivit allt artigare, allt mer försiktig, allt mer benägen att se sig själv som en del av ett höviskt samtal snarare än som en värderande part. 

Ett försök till en debatt om detta gjordes av Expressens kulturchef Karin Olsson härom året ( 30/10 2016). Då var jag en av kritikerna som lite väl reflexmässigt slog det ifrån mig – det kändes helt enkelt för generaliserande att avfärda kritiken som ”förlåtande och ljummen”.

Nu upptäcker jag att jag tänker mer och mer på Olssons artikel. I synnerhet som jag själv börjat känna ett motstånd inför att läsa somliga recensenter i andra tidningar – jag vet ju redan på förhand att de sällan kommer att fälla ett kritiskt ord om någonting de ser. Tvärtom är hållningen ofta så inkännande och försiktig att det inte är så konstigt att kritiken ses som en del av pr-verksamheten.

Under tiden kan ett par rader i en vanlig litteraturrecension leda till en jättedebatt om den samtida poesin som rasar i veckor. Det har inte hänt teaterkritiken på evigheter. Är det så otänkbart att det har med oss kritiker att göra?

Här kan du läsa fler texter av Johan Hilton, till exempel om hur ”Beverly Hills 90210” aldrig hade klarat sig utan Luke Perry som Dylan