Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Därför ursäktas alltid sexismen i skådespelarbranschen

Dramaten.
Dramaten. Other: Fredrik Sandberg/TT

Johan Hilton skriver om skådespelaruppropet i Svenska Dagbladet och den specifika sexism som omgärdar yrket.

”Den stora svarta vaginan”. Så benämner Mikael Persbrandt Dramatens stora scen i sina kommande memoarer. Naturligtvis, höll jag på att skriva, vad annars?

Är det något som kännetecknar en stor svensk manlig skådespelares berättelse om sig själv brukar det vara just den romantiska sexualiseringen av teaterarbetet. Det är en alldeles särskild form av yrkesskildring där skådespeleriet förvandlas till en mysticistiskt färgad och sublimerad sorts könsumgänge, en sinnlig och utomkroppslig upplevelse, där vanliga regler och ordningar inte längre gäller och där känslorna och det framsuggererade begäret ibland blir så stora att man bara inte kan motstå dem.

Jag misstänker att detta specifikt manliga skådespelarskrävel har sina rötter i teaterarbetets själva grundförutsättningar: i de kroppsliga och exhibitionistiska potentialerna, i sminket och perukerna, i inlevelsen i och utlevelsen av ett inre liv, av känslor. Egenskaper och företeelser som i en patriarkal samhällsordning traditionellt sett alltid har kodats som typiskt kvinnliga, för att inte säga bögiga.

Mikael Persbrandt i DN-intervju: ”Jag känner mycket ånger över att ha sårat människor”

Inte så konstigt därför att många heterosexuella manliga skådespelare ofta tycks vilja överkompensera för fjolligheterna och överdriva sin maskulina dådkraft i mytbildningen om sig själva. Jag vet till exempel inte hur många kvinnliga erövringar som Mikael Persbrandt, Tommy Berggren och Thorsten Flinck redogör för i sina självbiografier. Till slut tappar man räkningen.

Endast Börje Ahlstedt tycks ha stått sin hustru bi, å andra sidan delar han i sin självbiografi nogsamt upp män och kvinnor i ”torra” och ”blöta” arketyper och noterar hur söta vissa kvinnliga skådespelare är när de blir ”echaufferade” och rodnar om sina små kinder.

Har detta betydelse för det upprop om sexuella trakasserier inom skådespelarbranschen som 456 kvinnliga skådespelare skrivit under och som under onsdagen publicerades i Svenska Dagbladet?

Jag tror det. Visserligen har svensk film och teater – precis som resten av samhället – på ett yttre plan mycket allmänna problem med den diskriminering av kvinnor som dväljs i dess själva strukturer.

Läs mer: 456 kvinnliga skådespelare i upprop mot sexuella övergrepp

Men här finns också en inbyggd och alldeles särskild sexistisk tradition som hållits levande just genom att svepas in i argument om yrkets speciella förutsättningar, om att skådespeleri och sex är tätt förbundna med varandra. Det är argument som ofta förpackas i en konstnärsromantisk föreställning om att den stora aktören har den outtalade rätten att överträda somliga gränser på ett sätt som vanliga dödliga inte får.

Och som bland annat tar sig uttryck i en palliativ omsorg om yrkets alla alfahannar och de gamla legenderna om deras erotiska dragningskraft. Från det imponerade suset kring Ingmar Bergmans alla kvinnoaffärer till den frapperande sadistiska myten om hur kärleksmötet mellan den store Georg Rydeberg och en av hans älskarinnor slutade: med en avbiten bröstvårta. (Hennes, naturligtvis.)

Jag är övertygad om att det är en revolution som nu föds inom svenskt film- och teaterliv.

Ändå försvaras emellanåt denna stenålderssyn på manligt, kvinnligt och konstnärskap med en häftighet som tangerar Stockholmssyndromet. När det sist stormade kring sexismen i skådespelarbranschen i samband med Ekots kartläggning 2010 – där en kvinna bland annat vittnade om att hon numera bar en sorts kyskhetsbälte på jobbet för att inte en äldre manlig kollega skulle köra ned handen i trosorna på henne – gick erfarna kvinnliga skådespelare ut offentligt och förnekade vildsint alla påståenden om att teatern skulle vara särskilt drabbad av sexuella trakasserier.

En av dem var Lena Endre som, under en utfrågning i riksdagens kulturutskott, drog den gamla vanliga visan om att teatern ”är en sexuell bransch, vi jobbar med det mest intima. Tar man på sig de glasögonen blir ju hela livet ett sexuellt trakasseri”.

Läs mer: Marie-Louise Ekman kallar uppropet ”en social revolution”

Det är naturligtvis inte uteslutet att gestaltningen av det mest intima emellanåt behöver en hög takhöjd. Men det finns en tydlig skillnad mellan det och regelrätta sexuella övergrepp som regleras i lagstiftningen och inte kan ursäktas, oavsett om det sker på en scen eller ej.

Och nu står också Lena Endres namn till slut med på listan i SvD. Det gläder mig verkligen. För det går inte att värja sig mot de närmast ofattbara berättelser som det redogörs för i uppropet: en kvinna som redan vid 13 års ålder antastades av en äldre skådespelare, sms till en kvinna från en manlig kollega som skriver om ”hur han ska knulla mig med morfarskuken i varje hål”, om våldtäkter som bemöts med skämt om att ”nu blir jag orolig för att du ska anmäla mig för sexuella trakasserier”.

Samtidigt är det genuint stärkande att äntligen se denna massiva uppslutning kring en fråga som borde vara en demokratisk självklarhet, rätten till den egna kroppen. Därför är jag övertygad om att det faktiskt är en revolution som just nu föds inom svenskt film- och teaterliv. Det är helt enkelt inte möjligt att återgå till tidigare ordning efter denna massiva vittnesbörd. Medier kommer att minnas den, publiken kommer att minnas den, teaterarbetare kommer att minnas den. Och varenda chef, regissör, koreograf och projektledare kommer i fortsättningen vara tvungna att se och förhålla sig till den.

I den nyutkomna samtalsboken ”Vrålstark & skiträdd” berättar Marie Göranzon – som också hon har skrivit under uppropet – om hur det var när hon själv debuterade inom yrket och om hur genimyten liksom fridlyste somliga manliga kolleger: ”Det var ju i många fall just de tafsande männen som kunde bestämma över din framtid”.

Läs mer: Dramatenchefen ovetande om sexuella trakasserier

Efter #metoo och uppropet känns den tiden lika daterad som avlägsen.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.