Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Det går inte att åka tåg längre, det bara går inte

Bilden är från ett tågstopp 2015.
Bilden är från ett tågstopp 2015. Foto: TT

Hur länge ska man hålla en verksamhet under armarna när den inte längre klarar av att utföra den tjänst den utlovar? Johan Hilton om stillstående tåg.

Det började i fredags när jag än en gång satt fast på ett av alla dessa försenade tåg och lyssnade på det femtioelfte vaga meddelandet från personalen om ett signalfel utanför Stockholm. Skillnaden var att måttet verkligen var rågat den här gången. (Och då har ändå måttet varit rågat så många gånger förr att det känns som att man inte gjort annat än att sitta med rågade mått på något stillastående tåg i Tjotahejti.)

Det går inte att åka tåg längre, det bara går inte. Det har kommit dithän att jag funderar på att bli miljonär på den icke-fungerande tågtrafiken. Jag skissar just nu på ett plattitydbingo i pocketformat över de fel som ständigt drabbar tågtrafiken och Trafikverket och som jag tänker sälja i vagnarna.

Det skulle göra toksuccé bland resenärerna i störtskuren av ursäkter från högtalarna: nedriven kontaktledning, check. Kabelbrand, check. Signalfel, check. Mötande tåg, check. Vagnfel, BINGO för helvete!

Det är dit jag har kommit – jag kan inte ens se ett tåg på bild utan att få spasmer. Det sorgliga är att jag i grund och botten älskar tåg. Under studentåren jobbade jag extra som konduktör på SJ i Göteborg och både min högt värderade svärfar och mina anfäder har ett förflutet på järnvägen. Jag vann till och med förra årets upplaga av På spåret!

Det är helt orimligt att man antingen ska behöva ha veckovis av tid eller en mästartitel i ”Expedition Robinson” alternativt ett förflutet som extremsportare för att våga åka med SJ.

Kort sagt VILL jag åka tåg, jag AVGUDAR den inre resan, jag är livrädd för både klimatförändringar och utsläpp och vill inget hellre än att dra mitt strå till stacken för att vända den katastrofala utvecklingen.

Men när man under loppet av blott ett år har fått ställa in tre föreläsningar på annan ort enbart för att man hamnat på försenade tåg på över sex, sju timmar – för att inte tala om alla prövningar på icke-jobbrelaterade resor – börjar man ärligt talat sloka.

I två av fallen hade jag bokat biljetter med god tidsmarginal, den första tidigt på morgonen inför föreläsningen samma kväll, den andra till och med kvällen före. Lik förbannat var det tvärstopp.

När jag i ett av fallen suttit och häckat i över tre timmar – för övrigt bredvid en rent aggressivt pratsjuk dam i en kupé utan luftkonditionering på ett tåg som inte ens lämnat centralen – gav upp och klev av var det med en känsla av lika delar raseri som lättnad.

Men känslorna förbyttes till någonting som faktiskt liknade oro på riktigt när jag morgonen därpå läste att tåget därefter fastnat på en strömlös sträcka utanför Järna i ytterligare fem timmar – därtill utan mat och fungerande toaletter.

Hur länge kommer det egentligen att dröja tills tågtrafiken drabbas av en verklig katastrof? Är järnvägen ens farbar nu för tiden – den framstår snarast som ett inferno av löst hängande kontaktledningar och trasiga signalstolpar?

Fredagens beslut om att aldrig, verkligen aldrig, mer åka tåg var dock fredagens beslut. Jag glömde snart bort det. Men medan jag skriver detta sitter jag än en gång på ett stillastående tåg på Göteborgs central, som en idiot med en sällsynt avancerad form av självskadebeteende alltmedan högtalarrösterna talar om elfel och förseningar, och tänker för miljonte gången att nej, nu får det faktiskt vara nog.

Det är helt orimligt att man antingen ska behöva ha veckovis av tid eller en mästartitel i ”Expedition Robinson” alternativt ett förflutet som extremsportare för att våga åka med SJ.

Så tag denna svavelosande ed från ett stillastående tåg i Göteborg på allvar: fram till att SJ och Trafikverket och alla deras underleverantörer och bemanningsföretag och regeringen och trafikutskottet och fan och hans moster fått ordning på verksamheten tänker jag helt enkelt ta cykeln i fortsättningen.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.