Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Det Göteborg som M drömmer sig tillbaka till har aldrig funnits

I sin valfilm utmålar Moderaterna Göteborg som ett sjunket Atlantis. Det är en lika felaktig som försåtlig bild av västkustens pärla, skriver Johan Hilton.

VAL 2018

”Det var en gång en stolt stad med en alldeles egen karaktär.”

Så inleds Göteborgsmoderaternas valfilm om västkustens förlorade paradis. Svunna är de dagar då staden spelade med i Uefa-cupen och fartygen lastades fulla av kullager och Volvobilar. I stället har stadens fryntliga hamnarbetare ”som strävade, kämpade och gjorde rätt för sig” ersatts av jihadister och kriminella gäng.

Den som söker ett kvitto på hur Moderaterna det senaste året närmat sig SD i både problemformulering och apokalyptisk retorik behöver kort sagt inte leta längre. Här finns det, svart på vitt, både i övertydlig och förljugen historicism och försåtlig främlingsfientlighet.

Själv bodde jag i Göteborg från mitten av 90-talet till en bra bit in på 00-talet och kan meddela att staden som Moderaterna drömmer sig tillbaka till inte fanns ens då.

I den mån ”gemenskapen” som speakerrösten hänvisar till ens existerade så var den rejält villkorad. Under hela 90-talet levde Göteborgs betydande nazistiska arv vidare genom marscherande skinnskallar. Långt in på 00-talet var västkustens pärla känd som de homofobiska hatbrottens svenska huvudstad. Och senast 2001 utnämnde Staffan Heimerson i en särskilt minnesvärd Aftonbladetkrönika Göteborg till ”Sveriges Miami” – då hade staden länge plågats av eskalerande gängkrig.

Den som söker ett kvitto på hur Moderaterna närmat sig SD behöver inte leta längre.

Det finns dock ytterligare en punkt där M allt mer påminner om SD: i den systematiserade förnekelsen. För att kunna plaska loss i den högerpopulistiska sörjan krävs att enskilda företrädare håller sig ovetande inom vissa områden, så att de inför kritiska frågor förvånat kan spärra upp ögonen och hävda att de saknar kännedom om det specifika fallet – deniability.

Jimmie Åkesson är en mästare på det och strategin har tillämpats av M tidigare, oftast när riksdagsledamöter som Hanif Bali trakasserat folk på sociala medier.

I söndagens Agenda duckade nu också Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson Elisabeth Svantesson inför alla frågor om filmen genom att hävda att hon inte hade sett den och därför inte kunde uttala sig alltför ingående om den. Om det stämmer var hon förmodligen den sista i Sverige som inte hade gjort det – den är från i höstas och grasserade som en präriebrand på i stort sett alla sociala medier under helgen.

Detta tvagande av händer är möjligen en bekväm strategi för enskilda moderater i direktsändning, men utgör en rejäl varningssignal för politiken i stort. 

För om utfästelserna om att ”det nu behövs vuxna” i politiken betydde så här lite kan vi redan nu börja bäva inför hur partiets barnsligare inslag kommer att tackla valrörelsen. 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.