Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Dramatisk förnyelse sker ofta i skuggan av de stora scenerna

Var började till exempel Mikael Persbrandt? Inte i en Beckfilm, skriver Johan Hilton.
Var började till exempel Mikael Persbrandt? Inte i en Beckfilm, skriver Johan Hilton. Foto: JOHN MACDOUGALL

Svensk scenkonst behöver starkare politiskt stöd. De få platser som finns där tankar och idéer kan mötas måste få finnas kvar. För det är ofta de små scenerna som står för det nya.

För en liten tid sedan skrev teaterkritikern Leif Zern en debattartikel på den här delens Idé och kritik-sidor, tesen var att idélivet inom svensk scenkonst har falnat och att om det över huvud taget tänks bland nytillkomna teaterutövare så märks det åtminstone inte på scen.

I fredags kom beskedet om att folkhögskolan Biskops-Arnö lägger ned sin dramatikerutbildning. Man behöver varken vara särskilt pessimistiskt lagd eller ens instämma i Zerns kritik av den intellektuella nivån inom svensk scenkonst för att se det som en dyster bekräftelse på den.

Kring beslutet om nedläggningen utspelades de vanliga krumbukterna, alla inblandade beklagade det hela. Rektor för Biskops-Arnö, Mats Lundberg, sade att beslutet visserligen var ”tråkigt”, men på lång sikt nödvändigt, eftersom bidragen till folkhögskolorna har urholkats.

Eirik Stubø: Detta är en smärtsam och turbulent process

Huruvida Lundberg fattar ett klokt eller oklokt ekonomiskt beslut är inte jag person att bedöma. Det jag däremot vet är att svensk scenkonst sedan länge befinner sig i ett extremt utsatt läge där den måste försvara varenda krona som den tilldelas, ofta i rena nyttotermer. För några år sedan såg jag den dåvarande Dramatenchefen Marie-Louise Ekman under ett panelsamtal försvara själva förekomsten av en nationalscen genom att åberopa vägnätet i Norrland: bara för att alla inte nyttjar det, betyder det inte att det saknar betydelse.

Var började till exempel Mikael Persbrandt? Inte i en Beckfilm, kan jag försäkra.

Men vad jag vet helt säkert är att man inte år efter år kan göra ständiga ingrepp i teaterns själva ekosystem utan att det får praktiska konsekvenser. Det saknas helt enkelt en helhetssyn på scenkonsten. När somliga högerherrar gläfser om att man borde slopa alla statliga bidrag till stadsteatrar och fria grupper tar de följaktligen sällan med i beräkningen att det skulle få direkta och fatala konsekvenser även för den marknadsstyrda masskulturen.

Var började till exempel Mikael Persbrandt? Inte i en Beckfilm, kan jag försäkra, utan på en liten, anslagsberoende och avantgardistisk scen som Galeasen. Var har alla andra folkkära svenska filmidoler utvecklat sina uttryck? Tro inte att de bara ställde sig framför en kamera en vacker dag och blev filmstjärnor, i nittionio procent av fallen har de harvat runt i åratal på diverse småscener som kulturens räknenissar inte skulle ta i ens med tång.

Samtidigt har de allra flesta berättargrepp, trender och skådespelartraditioner som vi i dag knappt ens tänker på sitt ursprung inom avantgardismen och sågs som både kontroversiella och svåra på sin tid.

Går man in och göra drakoniska neddragningar i ett sådant system påverkar det naturligtvis även tänkandet. Det är inte bara att slå igen en utbildning som alstrat stjärndramatiker som Lisa Langseth och Martina Montelius och hoppas att återväxten ska lösa sig av sig själv.

Vad gäller Leif Zerns bedömning delar jag den därför i stort: svensk teater är påfallande ofta både vilje- och tanklös, den är heller inte särskilt nyfiken på att utarbeta nya förhållningssätt, traditioner och teaterteoretiska modeller. Men viljelösheten har även sin grund i något. Och det är därför som det är så förtvivlat viktigt att de få kvarvarande platserna där tankar och idéer för scen kan mötas får finnas kvar.

Om vi menar allvar med att vi vill skapa nya scenkonstnärer av Alf Sjöbergs och Suzanne Ostens kaliber måste övertygelsen om att scenkonsten har något att säga oss i dag märkas på fler nivåer, inte minst politiska. Liksom viljan att låta den utvecklas i fred: praktiskt, teoretiskt, akademiskt.

Dit har vi, för att uttrycka det milt, en bra bit kvar.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.