Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

En elvaåring ska bara inte dö, det ska inte ens finnas på kartan

Foto: Alexander Mahmoud

Vid fredagens terrorattentat på Drottninggatan dödades en elvaårig flicka som var på väg hem från skolan. Inget ord, ingen fras, kan härbärgera den bottenlösa tragiken i ett barns död.

Jag tänker på vad en elvaåring är. Vem var jag? Jag minns att jag var rädd för ganska mycket, för krig, för våldsamma program på tv, för att byta skola inför sjuan. För att få en allergichock så att mina ögon svullnade igen, som de gjorde när man upptäckte att jag inte tålde björkpollen.

Jag var aldrig rädd för att gå hem ensam från skolan, men däremot för alla de verkliga och påhittade faror som lurade i mina inre världar och som ibland dansade runt bakom de stängda ögonlocken när jag försökte sova och rummet var mörkt.

Även om jag var rädd för mycket, älskade desto mer, kan jag inte påminna mig om att jag någonsin trodde att det inte skulle finnas en framtid

Det hände att jag fruktade vuxna och att de en dag skulle vända sig emot mig, som när min mellanstadielärare rev sönder min bänkgrannes mattebok för att han skrev för fult. Och jag kunde bli fullkomligt paralyserad av en rätt barnslig fasa när jag tänkte på de gamla ryktena om att det bodde en galen man i skogen vid min mellanstadieskola. Men jag kan inte minnas att jag någonsin var rädd för att någonting skulle kunna hända som gjorde att jag aldrig skulle komma hem igen.

När jag var elva år kände jag mig ofta stor och härmade mina äldre kamrater inför mina jämnåriga vänner för att känna mig lite större och få känslan av att jag hade lite bättre koll på världen än dem. Jag sade ”Eller hur?” med ironiskt eftertryck när någon berättade något som jag inte trodde på. Skröt om att jag hade sett de tre första delarna av ”Terror på Elm Street”, att de inte hade varit det minsta läskiga, fast ingenting av det jag sade var sant och att jag snarare hade fått svårt att sova efter att en expedit hade hängt sig i tv-serien ”Varuhuset”. (Skuggan från den dinglande kroppen i repet hade fallit i en suggestiv rörelse mot kulissväggen och så fort jag blundade såg jag den.)

Som elvaåring, snart tolv, kunde jag ibland med hela kroppen känna att jag var på väg in i någonting nytt, som om jag befann sig i en sorts puppa och snart skulle förvandlas till tonåring, till stor, till vuxen. Och eftersom jag inte kunde bärga mig var jag nyfiken på allt som signalerade vuxenhet, böcker, filmer, skivor. Jag kammade håret i geléstel snedbena, tjatade om att jag ville ha Levisjeans – tonåringens signaturplagg under 80-talet –, ljög mig in på filmer med 15-årsgräns. Frossade i det som kunde vara farligt, men bara på avstånd.

För även om jag var rädd för mycket, älskade desto mer, kan jag inte påminna mig om att jag någonsin trodde att det inte skulle finnas en framtid. Inte ens den vintern när jag snart skulle fylla tolv och min familj fick sladd med bilen, körde av vägen och rakt ned i en flod, trodde jag att vi faktiskt skulle dö. Scenariot kändes så avlägset och främmande, nästan absurt, till och med när jag låg med huvudet under vattenytan och bara var till hälften medveten om vad som höll på att hända.

För en elvaåring dör inte. Det ska inte finnas på kartan, inte som en teoretisk möjlighet, knappt ens som flyktig tanke.

Jag tänker oavbrutet på den elvaåriga flickan som i fredags var på väg hem från skolan, tog vägen om Drottninggatan och vars mamma stod och väntade på henne i tunnelbanan. Och jag tänker på Johannes Anyurus text om attentatet och om hur ett enda barns död dödar hela universum och hela mänskligheten. Och ingenting, inte ett ord, inte en mening kan förmedla eller bära det monstruösa, det fullkomligt obegripliga, i en handling där ett elvaårigt barns liv släcks.

En framtid är bara borta. Andra elvaåringar kommer att vara rädda för att de nu löper risken att inte få någon, genom en så enkel handling som att välja fel väg hem. Ett mörker hänger över så många barndomar nu att jag inte förstår hur det någonsin ska kunna skingras.

Läs fler texter om attentatet i Stockholm.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.