Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-06 15:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/johan-hilton-glom-inte-laxan-fran-80-talets-stora-hiv-epidemi/

Kultur

Johan Hilton: Glöm inte läxan från 80-talets stora hiv-epidemi

Matthew Modine som epidemiologen och hiv/aids-experten Don Francis i filmatiseringen av ”And the band played on”.
Matthew Modine som epidemiologen och hiv/aids-experten Don Francis i filmatiseringen av ”And the band played on”. Foto: Odyssey/Hbo/Kobal/REX

Mekanismerna bakom en häftigt uppblossad viruspanik liknar påfallande ofta varandra, oavsett tid och sjukdom.

I efterhand ter sig alltid beredskapen inför pandemier som aldrig blev av som bisarra. Det är som om människors insikt om sin egen dödlighet gång på gång aktiverar en underliggande hysteri som går från noll till max på bara ett par dagar. Plötsligt förvandlas varenda social interaktion till ett potentiellt hot, från enkla beröringar till folksamlingar, snabbare än man hinner säga ”corona”.

Jag är en homosexuell man som växte upp under 80- och 90-talen. I dessa dagar är det svårt för mig att inte dra paralleller till neuroserna som omgärdade aidskrisen i västvärlden på den tiden – sjukhuspersonalen som inte vågade servera de döende patienterna mat utan ställde matbrickorna i korridoren utanför sjukrummen, gummihandskarna, de tidiga myterna om att för Guds skull undvika bubbelpooler, eftersom de förde vidare smittan. 

Även om många dåtida försiktighetsåtgärder kunde motiveras ur ett smittskyddshänseende – man visste ännu inte riktigt hur hiv-viruset fungerade – framstår åtskilliga av dem i dag som primitiva utfall av en rädslokultur. Inte minst när det kommer till de sociala konsekvenserna: hur sjuka stigmatiserades och isolerades från flocken. 

Randy Shilts bok är lysande, ett av de verkligt epokgörande verken under aidseran

Att trettiotre år efter utgivningen öppna en bok som exempelvis Randy Shilts klassiska reportage ”And the band played on”, som handlar om just de första åren av aidsepidemin, är en påminnelse om hur det såg ut: som en Hollywoodthriller med melodramatiska övertoner. 

Här finns den mystiska Patient Zero – den promiskuösa individ som troddes vara den enskilt viktigaste orsaken till den snabba spridningen – och som likt Fenrisulven drar fram över världen och bringar död och förintelse över alla han träffar. Här finns den arroganta folkhopen, de av gaybefrielsen rusiga bögarna, som vägrar att sluta gå på bastuklubb och låter smittan grassera. Och här finns de tappra sanningssägarna, läkarna, reportrarna och lokalpolitikerna, som utkämpar en kamp mot klockan.

Randy Shilts bok är lysande, ett av de verkligt epokgörande verken under aidseran. Problemet är bara att många av arketyperna i boken, så här tre decennier senare och i takt med att ny information inkommit, visat sig ha rätt lite med verkligheten att göra. Patient Zeros inflytande över hiv-utvecklingen var högst försumbar, viruset var inte en angelägenhet enbart för hbtq-personer och spridningen bemästrades snarare med brett anslagna säkrare sex-kampanjer än via drakoniska nedstängningar av perifera bastuklubbar och badhus. Visst fanns det enskilda hjältar i kampen mot aids-epidemin, men de stora segrarna uppstod via internationella samarbeten.

Mekanismerna bakom de häftigt uppblossade panikanfallen liknar varandra, det gör de i stort sett alltid

Nej, naturligtvis går det inte att rakt av jämföra en då hundraprocentigt dödlig diagnos som aids med det i jämförelse mycket beskedliga coronaviruset. Det förra var en regelrätt katastrof vars konsekvenser vi än i dag lever med, det senare befinner sig i sin linda och är i lejonparten av fallen inte värre än en vanlig influensa. 

Men mekanismerna bakom de häftigt uppblossade panikanfallen liknar varandra, det gör de i stort sett alltid. Vi bärs i väg av vår rädsla och försöker på ett rituellt sätt besvärja vår existentiella utsatthet med, tja, desinfektionsmedel och verkningslösa munskydd. Ryser inför de virusmängder som eventuellt har tagit vår nästa i besittning. 

Kanske kan det därför vara värt att damma av några av 80-talets gamla erfarenheter? Lyssna på experterna och följ anvisningarna. Skydda dig, var försiktig, utsätt inte dig eller andra för onödiga risker. Men håll också huvudet kallt och vänta med att tuta i undergångsbasunen, ingen har hela berättelsen ännu. Och ingen, verkligen ingen, blir lyckligare av att låta katastroffilmsdramaturgi och nervösa fantasier diktera marschtakten när samhället står inför en utmaning.

Läs fler texter av Johan Hilton och fler artiklar om det nya coronaviruset.