Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-15 12:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/johan-hilton-hur-ar-det-egentligen-kulturchefer-gar-ni-pa-teater-nu-for-tiden/

Kultur

Johan Hilton: Hur är det egentligen, kulturchefer? Går ni på teater nu för tiden?

Adam Lundgren i Dramatens uppsättning av ”Hamlet” våren 2019. Foto: Magnus Hallgren

Det är tyst om scenkonsten när kulturcheferna på de stora tidningarna skriver sina veckokolumner. Med tanke på hur pigg svensk scenkonst är just nu är det besynnerligt.

Under snart två års tid har jag tagit en paus från att skriva teaterkritik. All tid utanför jobbet på redaktionen ägnas just nu åt ett bokprojekt – om Gud och förlaget vill, är jag tillbaka efter nyår igen.

Det finns fördelar med att dra sig tillbaka ett tag som kritiker och följa samtalet på håll, man får syn på saker. En tanke som ofta slagit mig under den här tiden är hur svalt intresset är för scenkonsten i det offentliga samtalet. I de veckokrönikor som, till exempel, de ordinarie kulturcheferna på de stora tidningarna – DN, SvD, GP, Sydsvenskan, Expressen och Aftonbladet – skriver är ämnet i stort sett osynligt.

Det låter kanske småaktigt att fästa sig vid en sådan detalj – vem pallar ens ytterligare en litania från en tjatig gammal teatermartyr? – men har man en gång fått syn på något är det svårt att släppa det. Och ju mer jag uppehåller mig vid själva frånvaron i texterna, desto mer övertygad blir jag om att den faktiskt har en symbolisk betydelse.

I en söndagskolumn signerad en kulturchef filtreras samtiden (oftast) genom estetikens raster. Vill man vara storslagen skulle man kunna säga: kolumnen bidrar till att sätta veckans agenda för samtalen om kultur, konst och idéer. Litteraturen återkommer följaktligen ofta som referenspunkt i dem, liksom musiken, filmen och tv-serierna. En konstform som inte nämns i ett sådant sammanhang, vad är den ens? Ett oanvändbart verktyg för att förstå sin samtid?

Expressens Karin Olsson tog för ett par år sedan upp en angränsande fråga, nämligen teaterkritikens utveckling. Ett uppriktigt tack för det, det är en viktig diskussion. Samtidigt undrar man vad det är som hindrar Olsson från att själv föra det uppenbarligen viktiga samtalet om scenkonsten på en mer regelbunden basis i de egna texterna? En recension av dockteatern Tittut, två mer polemiska texter om politiskt orienterade teaterpjäser, det är vad jag hittar när jag söker på Expressens kulturchef från de senaste tre åren i arkiven.

Jag önskar att det vore en anklagelse, det är i själva verket motsatsen. Tillsammans med Sydsvenskans förra kulturchef Rakel Chukri är Karin Olsson en av dem som åtminstone försökt få till stånd en diskussion om scenkonst.

Den senaste kulturchefskrönikan av SvD:s Lisa Irenius som åtminstone nominellt utgår från en teaterföreställning är daterad juni 2017. Min egen chef Björn Wiman diskuterade Shakespeare och Hamlet så sent som i somras, men i en kolumn om klimatet. De visserligen fortfarande färska kulturcheferna Ida Ölmedal (Sydsvenskan) och Björn Werner (GP) har hittills inte skrivit en enda kolumn som tagit stöd i en teaterföreställning eller resonerat kring scenkonst och estetik.

Och någonstans finns här faktiskt en trovärdighetsglitch. Chefernas tystnad kring scenkonsten bryts i princip enbart i samband med det gamla vanliga: skandalerna. Metoo, en teater som ger sig på en kritiker, internpolitiska frågor av nyhetskaraktär – chefer som utnämns, chefer som går – eller – djup suck – om hur andra medier bevakat avgångarna. Ögonblick då man plötsligt tar på sig experthatten och kommenterar krisande institutioner vars inre och yttre liv man tidigare uppvisat ett demonstrativt ointresse inför.

Frågan är vad tystnaden beror på, för jag bara vägrar att godta att det ens är möjligt att känna likgiltighet inför de tre senaste årens många fenomenala föreställningar landet över. Tidsbrist? Det finns tid åt att sätta betyg på partiledare i Almedalen, skriva om klimatkrisen, hästhållning, Glenn Hysén och Jimmie Åkesson, Adam Smith och Tinder.

Oro för dåligt genomslag? Scenkonst drar ingen betydande läsartrafik, det finns ingen anledning att hyckla om det. Men kan det verkligen räcka?

Jag stirrar och stirrar på tomrummet i krönikorna och börjar fråga mig om det egentligen inte bara handlar om lättja. Men kulturcheferna, som har ett ansvar för att driva opinion, uppmärksamma och debattera även det som händer på våra scener, kan med all säkerhet svara för sig själva. Frågan lyder: Går ni på teater nu för tiden?

Läs mer: Björn Wiman svarar: När teatern kommer fram har ”debatten” redan dragit vidare