Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-21 00:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/johan-hilton-jag-vet-var-mindfulnessexperterna-kan-stoppa-sina-visdomsparlor/

Kultur

Johan Hilton: Jag vet var mindfulnessexperterna kan stoppa sina visdomspärlor

Vill man vara optimistisk kan man hoppas på att samtidens pseudopsykologiska kuddrum aktiverar alternativa kulturella motimpulser, skriver Johan Hilton. Foto: Henrik Rosenqvist

Det är dags att en knäpp och tjurig kultur tar strid mot mindfulnessvågens kramkalas. Det skriver DN:s Johan Hilton, som har läst en ny självhjälpsbok och vägrar ”mäta sin vänlighetstemperatur”. 

Johan Hilton
Rätta artikel

När jag gick hos en kbt-terapeut härom året fick jag rådet att tänka på min ångest som en pärla. Varje gång jag kände mig jäktad över något föreslog terapeuten att jag skulle föreställa mig att jag lade pärlan på ett löv. Sedan skulle jag släppa lövet i en bäck och låta den svepas bort av vattnet.

Det är med stor sannolikhet det sämsta råd jag har fått i hela mitt liv. Jag vet inte ens vad som skiljer det från visans ”Lägg dina sorger i en gammal säck”. Det kan förvisso hända att andra lyckas reglera sitt psykiska välbefinnande på detta sätt, själv blir jag bara förbannad. På vilket vis skulle en fullkomligt infantil metafor lösa mina problem? 

Jag gick aldrig tillbaka till terapeuten. Och blev på kuppen en svuren motståndare till allt vad mentala bilder och mindfulness heter. Jag tror helt enkelt inte att det är särskilt hjälpsamt att förvandla ångest till en fråga om självsuggerering. Tvärtom misstänker jag att det föreligger betydande risk att den eviga jakten på någon sorts quick fix, som kan frälsa oss från den smärta det faktiskt innebär att leva, gör oss dumma i huvudet. 

Det är råd som i bästa fall är lika menlösa som ett glas vatten, men som oftast gränsar till det rent masturbatoriska.

Ola Schenströms nyutkomna ”52 vägar till medkänsla med dig själv och andra” ger mig vatten på min kvarn. Det är en bok som jag först plockar upp i förstrött intresse, men snart inte kan lägga ifrån mig. I 52 korta kapitel – eller vad man ska kalla det – kommer mindfulnessexperten Schenström med tips om hur man ökar sin medkänsla med andra.

Det är råd som i bästa fall är lika menlösa som ett glas vatten, men som oftast gränsar till det rent masturbatoriska. Här utgörs lösningen på postkapitalismens alienationstillstånd och sociopati av att läsaren sluter ögonen och ”med vänlighet” tänker på sitt ansikte (”Känner du något i käkarna? Är pannan rynkad?”) eller lägger sin hand på den egna kinden för att ”visa sig själv och andra medkänsla”.

Under dagen uppmuntras läsaren därefter till att kontinuerligt ”mäta sin vänlighetstemperatur”, ”i stillhet reflektera över hur vänlig du själv har varit” samt stärka ”vänlighetsmuskeln” genom att tyst upprepa välgångsönskningar om de andra på bussen tre gånger för sig själv. I det fall man tröttnar på att ägna sig åt att ösa tysta besvärjelser över sina medmänniskor kan man skaffa sig en ”tacksamhetspartner” som man delar med sig av sin tacksamhet till.

Om inte heller någon sådan finns tillgänglig går det lika bra med selleri. Vänlighet kan tränas på föremål genom att man ”rör vid dem och visar dem varsamhet och omsorg”.

Det är, kort sagt, en superneurotisk bok där likgiltigheten inför andras lidanden oupphörligt förankras i en jagupplevelse. En manual i hur man blir en fullkomligt olidligt självupptagen människa genom att fixera sig vid varenda liten skitsak som far genom huvudet under förevändningen att man ”övar på sin medkänsla”. 

Frågan är vad som är hönan och ägget. ”52 vägar till medkänsla” är förmodligen varken bättre eller sämre än det mesta på mindfulnesshyllorna. Efter decenniers påverkan av självhjälps- och feelgoodkulturen tyder snarare det mesta på att det är just så här vi har börjat prata om oss själva: i floskler, klichéer och banala metaforer, på behörigt avstånd från allt som skulle kunna blotta oss på riktigt. Det är bara att se hur folk använder begrepp som ”inspiration” nu för tiden – ordet ekar lika tomt som hos en amerikansk talkshowvärd.

Vill man vara optimistisk kan man hoppas på att detta pseudopsykologiska kuddrum åtminstone vitaliserar allsköns alternativa kulturella motimpulser. Måtte det bara ske snart. Vi har antagligen aldrig tidigare varit i så stort behov av en knäpp, tjurig och subversiv kultur som kan mana till strid mot mindfulnesskulturens kramkalas. 

Och jag vet exakt var en sådan motkultur kan be diverse mindfulnessexperter att stoppa upp min lilla ångestpärla.

 

Läs fler krönikor av Johan Hilton.