Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-15 21:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/johan-hilton-nu-riktar-jag-fragan-till-er-scenkonstnarer-hur-vill-ni-fornya-er-konstart/

Kultur

Johan Hilton: Nu riktar jag frågan till er, scenkonstnärer – hur vill ni förnya er konstart?

Alexander Abdallah och Katarina Lundgren-Hugg i kritikerrosade ”Minnesstund” på Malmö stadsteater. Foto: Emmalisa Pauly

Kulturcheferna har talat. Nu är det scenkonstens tur att ta bladet från munnen. Stämmer det att den tappat greppet om de stora frågorna?

Jag hade räknat med en del reaktioner på min krönika om varför de stora tidningarnas kulturchefer så sällan skriver om teater. (DN 12/9). Men inte att svaren skulle vara så motsägelsefulla – och i somliga fall fördomsfulla.

GP:s kulturchef Björn Werner (14/9) dömer ut teaterns fantasilöshet och samhälleliga relevans med två förvisso gäspframkallande bilder, Donald Trump och Greta Thunberg, som hämtats från Göteborgs stadsteaters pressmaterial till höstens repertoar. Ingen av pjäserna som Werner hänvisar till har haft premiär. Vi har att göra med ett orakel.

Aftonbladets tillförordnade kulturchef Martin Aagård kommer dragandes med Jon Fosse som tydligen alltid måste dansa ett varv när sambanden mellan teater och världsfrånvänd högstämdhet ska beläggas (16/9). 

”Samtliga verkar ha förstått att det inte alltid är hos Jon Fosse man hittar svaren”, skriver Aagård, vem som nu skulle ha påstått det, och tillkännager att han för sin del är fullt upptagen med kulturkriget. 

Tur då att teatern är en bred konstform där fler än Fosse ryms. Om Aagård – som själv skriver att han inte går på teater – masade sig ut i salongerna emellanåt skulle han upptäcka att just de frågor som han själv säger sig prioritera och brinna för – värderingsstriderna, populismen, brackifieringen av tankelivet, kort sagt samtidens brännpunkter – just nu gestaltas, diskuteras och analyseras överallt på Sveriges scener. Men då krävs det alltså att man intresserar sig.

DN:s kulturchef Björn Wiman hänvisar till att teatern är alltför reaktiv och snarare stryker samhällsdebatten medhårs än sätter agendan i den (DN 12/9) och applåderas av Mats Ek som i sin tur uppmärksammar att också kritikerna har del i att teatern inte längre prioriteras i den offentliga debatten (DN 25/9).

Båda har sina poänger – trots all fantastisk, komplex och levande scenkonst som görs vore det lögn att påstå att det inte finns mycket som är platt, dåligt och slött. Men jag vill ta den tanketråden vidare. Skulle det vara så att scenkonsten följer trender i stället för att skapa dem har det rimligtvis sin grund i djupare och betydligt allvarligare frågor än dess vilja att utgöra medialt lockbete. DN:s teaterkritiker Leif Zern var inne på ett av grundproblemen i en text för snart tre år sedan där han ställde sig frågan om teatern slutat tänka (DN 13/2 2017). 

För om teatern, under hela 1900-talet, var en av de intellektuellt mest vitala konstformerna vars förnyare – Stanislavskij, Brecht, Grotowski, Artaud, Brook, Boal, Strasberg, Mnouchkine och många fler – också påverkade andra konstformer i grunden så är det i dag oroväckande tyst på det teaterteoretiska planet. Det är möjligt att de visionära ambitionerna, att de konstruktiva grälen mellan olika traditioner, skolor och förhållningssätt till gestaltande och sceniskt berättande, ja, till teaterns själva själ, fortfarande existerar. Men i så fall förs den diskussionen på behörigt avstånd från publikens öron.

Det kan ha flera orsaker, en av dem återkommer jag emellanåt till på den här krönikeplatsen, nämligen att dramatik och inte minst teaterteori konsekvent ratas av förlagen och sällan möter läsaren i vare sig bokhandel eller bibliotek. (Men all heder till webbtjänsten Drama direkt som sedan en tid tillbaka tillgängliggör dramatik digitalt.) En annan att teaterkritiken i dag – där ger jag Ek rätt – ofta är besynnerligt kraftlös, mer mån om att beskriva och heja på än att värdera och problematisera. En tredje att företrädare för scenkonstutbildningarna i det närmaste är helt frånvarande i debatten. Men det finns naturligtvis fler förklaringsmodeller.

Så precis som när jag ställde frågan till kulturcheferna för två veckor sedan, vill jag nu ställa en liknande fråga till svenska scenkonstnärer som är bäst skickade att svara: hur vill ni förändra och förnya scenkonsten? Eller stämmer det att ni slutat tänka?

Läs fler krönikor av Johan Hilton.