Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Trump får mig att minnas de grabbiga tyrannerna på skolgården

Donald Trump.
Donald Trump. Other: Evan Vucci/AP

Det står en stank av tonårstid och omklädningsrum runt hela den amerikanska administrationen. Den självtillräckliga aggressiviteten, humorlösheten, fascinationen över den egna dådkraften.

Det kanske är förmätet, men jag är övertygad om att jag som homosexuell man har en alldeles särskild erfarenhet. Inte nödvändigtvis på grund av homosexualiteten i sig, utan för att jag har tillåtit upplevelsen av ett utanförskap att prägla mig.

Det gör mig varken bättre eller sämre, eller mer eller mindre intressant, än andra människor, som bär på sina egna, kanske lika, präglande erfarenheter. Men jag vågar ändå påstå att min tonårstid och mitt vuxenblivande som, tja, avvikande, har gjort mig till en evig främling inför män i grupp.

Att befinna sig utanför eller bli utsatt för de grabbiga klustren på rasterna eller i omklädningsrummet på högstadiet skärper helt enkelt blicken inför allt som påminner om manlig gruppdynamik. Det har medfört att jag liksom instinktivt avskyr det mesta som kan avfärdas med uttrycket ”boys will be boys”, standardfrasen för sanktionering av grabbars bestraffningar av allt som inte når upp till de patriarkala kraven.

Den senaste tiden har jag funderat på om det är just det här som gör att jag känner mig så illa till mods av Donald Trump och hans hejdukar. Nu talar jag inte i bemärkelsen ”rädd för”, eller ens ”orolig över världsutvecklingen”. Utan om ett fysiskt betingat obehag inför deras teatralt manliga poser.

En högstadietyrann har traskat ut från skolgården och direkt vidare in i Vita huset utan att passera de socialiserande åren på gymnasiet.

Det är som om det står en stank av tonårstid och omklädningsrum om hela den amerikanska administrationen, med USA:s president i centrum, som en av de miniatyrnapoleons som härskar över varje grabbgäng och som med bara ett ord kan döma fjolliga töntar eller fula tjejer till månader av olycka och förföljelse på skolgården.

Där finns den självtillräckliga aggressiviteten, humorlösheten, den klasslösa språkliga torftigheten, den nästan häpna fascinationen över den egna dådkraften och gorillaliknande manligheten. Grab 'em by the pussy. Very dishonest. Look at those small hands, look at these big big hands.

En högstadietyrann har traskat ut från skolgården och direkt vidare in i Vita huset utan att passera de socialiserande åren på gymnasiet. Till och med föraktet inför allt som inte går att pressa in i den egna tonårsfinniga världsbilden finns där: FAKE NEWS! Sanningen formuleras av karlakarlarna på Flashback!

Möjligen är det därför som det är en kvinna som hittills har lyckats bäst med att gestalta Trumpadministrationens själva inre väsen. Melissa McCarthys imitation av presstalesmannen Sean Spicer i ”Saturday night live” bär på ett omisskännligt drag av normavvikarens djupstudier i manlig aggression.

Men också av en erfarenhet av att – precis som bögiga sillmjölkar – underkännas i egenskap av den man är, av sitt kön, och möjligen även en erfarenhet att som rund kvinna ständigt förlöjligas av en sexualiserande manlig blick. För McCarthys gestaltning vet i detalj hur en fascistoid manlighet talar, tänker och beter sig.

Frågan är hur missmodig man ska behöva bli. Är det vi ser den flabbiga tonårsgrabbens seger över feminismens och normkritikens delsegrar? I helvete heller. ”An army of lovers shall not fail”, som den lesbiska poeten Rita Mae Brown skrev. För den som behöver tröst och skydd kan, som vanligt, söka sig till kulturen.

På Kulturhuset Stadsteatern spelas just nu musikalen ”Billy Elliott”. Det är en underbar föreställning som också handlar om en skolpojke: lille Billy som mitt under brinnande gruvstrejk bestämmer sig för att dansa balett. Ingen, i synnerhet inte de slentrianhomofoba och strängt normativa karlakarlarna i familjen, kan hindra honom.

Det tar sin lilla tid, men till slut vågar de ändå se Billy för det underbara unikum han är. Och de där männen är, trots allt, så många därute. Och står på vår sida. Man måste bara påminna sig om det varje gång man ser på nyheterna numera.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.