Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Varför nomineras aldrig serieromaner till Augustpriset?

Fabian Göranson.
Fabian Göranson. Foto: Johannes Klenell

En ny serieroman om Europeiska Unionens politiska kris bekräftar bilden av det svenska serieundret. Frågan är varför genren fortfarande har så svårt att ta sig in i de litterära finrummen.

Texten har tillfogats ett förtydligande.

Det var på ett försenat tåg som jag sträckläste Fabian Göransons seriereportage ”Drömmen om Europa” härom dagen. Ironiskt nog, med tanke på att en hel del av boken utspelar sig på just tåg. Under 30 varma sommardagar luffar Fabian Göranson runt i Europa i förhoppning om att försöka förstå den politiska krisen, som hotar att spränga unionen i bitar, ur ett medborgerligt perspektiv.

”Drömmen om Europa” är, som alla riktigt bra reseberättelser, en bok som så att säga är större än sin föresats. Mot bakgrund av sitt sönderfallande äktenskap där hemma skildrar en allt sorgsnare Göranson en såväl individuell som strukturell kris, där det personliga och det politiska oavlåtligt löper bredvid varandra, som två parallella tågspår. 

Det är en EU-betraktelse som närmast börjat anta skepnaden av egen genre. För bara något år sedan kom Per Wirténs strålande reportagebok ”Är vi framme snart” där författarens egen ögonskada genomsyrade tågresan från bulgariska Sofia till London på ett liknande sätt, likt det rytmiska dunket mot rälsen.

”Är vi framme snart?” fick en Augustnominering. Det kommer ”Drömmen om Europa” med stor sannolikhet inte att få. Inte för att den inte förtjänar en. Fabian Göransons odyssé bland hetlevrade tyska nationalekonomer och modstulna grekiska journalister är en av de bästa böcker jag har läst i år, lika intelligent som poetisk och melankolisk. 

Men av någon anledning verkar bara inte jurygrupperna för Augustpriset eller de andra tyngre bokutmärkelserna inse vilken litterär skatt den svenska serieberättarkonsten faktiskt är – och har varit i åtminstone tre decennier. Åtminstone inte om de inte riktar sig till en barn- eller ung vuxen-publik. Hittills har ingen serieroman nominerats till exempelvis Augustprisets skönlitterära kategori i vuxenklassen.

Läs fler texter av Johan Hilton 

Jag misstänker att vi i framtiden kommer att skaka på huvudet åt den där konservatismen, i synnerhet som flera namn i genren tveklöst kvalar in bland våra verkligt framstående samtida berättare. 

Joanna Hellgren och hennes stillsamt lyriska trilogi ”Frances” (2009-12), till exempel. Mats Jonsson och hans självbiografiska utvecklingsromaner. Åsa Grennvalls skräckberättelser om våld i nära relationer och känslomässigt bottenfrusna familjer i ”Sjunde våningen” (2002) och ”Deras ryggar luktade så gott” (2014). 

Eller den kanske mest raffinerade av dem alla: Henrik Bromander som med sitt 600 sidor långa storverk ”Smålands mörker” (2012) trängde djupt in i skallen på en ung homosexuell nazist och skapade en av de mest empatiska och insiktsfulla skildringarna jag någonsin läst av en extremists inre landskap. 

Visserligen har finprisernas förhållande till serieberättande för vuxna inte varit direkt progressivt utomlands heller – med undantag för Art Spiegelmans ”Maus” som, trots allt, tilldelades Pulitzerpriset 1992. Men nu tycks något äntligen vara på gång. I somras förärades Nick Drnasos fenomenala mordhistoria ”Sabrina” en plats på Man Booker-prisets longlist som första serieroman någonsin. 

Även om det fanns kritiker som muttrade – ”romaner består av ord”, skrev Sam Leith i Financial Times – kan det likväl ses som ett slags första trevande erkännande av en litteraturform som vägrar att underordna sig de traditionella gränserna för epik, lyrik och dramatik – och i stället spränger dem.

Möjligen är de svenska erfarenheterna av att släppa på genrefundamentalismen än så länge för bittra efter floppen med Nobelpriset till Bob Dylan. Ändå kan jag inte låta bli att hålla tummarna för att Galago skickat in Fabian Göransons fina bok till Augustjuryn och att den i sin tur följer Bookerprisets exempel och tilldelar den en nominering. Om det är i genreskon det klämmer skulle ”Drömmen om Europa” lika gärna kunna ses som Årets facklitterära bok som Årets skönlitterära. Bara en sån sak. 

 

Texten har tillfogats ett förtydligande. Det är i Augustprisets vuxenklasser som någon svensk serieroman hittills inte har belönats.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.