Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-22 17:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/johan-hilton-varning-for-en-riktigt-ryslig-var-pa-de-svenska-scenerna/

Kultur

Johan Hilton: Varning för en riktigt ryslig vår på de svenska scenerna

Bild 1 av 2 Reklamvykort för Grand Guignol-föreställningen ”La fosse aux filles”, naturligtvis med Paula Maxa i huvudrollen. Cirka 1915.
Foto: Rights Managed
Bild 2 av 2 Publiken beskådar vidrigheter i Grand Guignol-föreställning, cirka 1931.
Foto: Rights Managed

Livsfarliga krukväxter, hungriga blodsugare och en byråkratisk dödsdans. Vårens scenutbud kan sätta skräck i vem som helst. 

Johan Hilton
Rätta artikel

Den våldsamt populära teatern Grand Guignol i Paris hade en särskild inriktning: skräckmelodramer. Kring förra sekelskiftet, minst sju decennier innan splatter ens var ett begrepp, ven blodet och kroppsdelarna om öronen på publiken. Teaterns primadonna Paula Maxa gjorde sig till och med känd som världens mest mördade kvinna. När hon avrundade sin karriär på 1930-talet hade hon tagits av daga över 10.000 gånger på minst 60 olika sätt.

Som skräckentusiast har jag alltid velat se en äkta Grand Guignol-föreställning, men dessvärre slog teatern igen 1962. Filmer som ”Psycho” hade banat väg för en ny sorts skräckkultur och minskat efterfrågan på makabra scenmelodramer. Framtiden stavades celluloid.

Det var ett rejält misstag. Som de flesta teaterbesökare vet finns det inget som mäter sig mot den förtätning som i benådade ögonblick uppstår i det fysiska mötet mellan scen och publik. I synnerhet inte när det gäller våra hemligaste fasor. 

Vissa skulle rentav säga att rädslan utgör en av teaterkonstens grundbultar. Begreppet ”fruktan och medlidande” myntades redan av dramaturgins fader Aristoteles och avsåg det eftersträvansvärda tillstånd som publiken skulle försättas i under en tragedi. 

Som när kung Oidipus, i värsta gore-stil, sticker ut sina egna ögon. Eller varför inte när sentida dramatiker som Sarah Kane blottar människans vidrigaste sidor med 1990-talets ”In-yer-face”-dramatik? En genre som, för övrigt, inte har så lite gemensamt med Grand Guignols skräckpjäsers smak för det extrema.

I väntan på att trendkonjunkturerna än en gång ska vända och att Paristeatern åter ska hissa ridån kan skräckälskaren tills vidare försöka stilla sitt lystmäte på de svenska teaterscenerna. Vart skulle man annars vända sig i dessa tider, då valfri nyhetssändning liknar något ur en paranoid 50-talsrysare: upphävda kärnvapenavtal, gigantiska hål under Antarktis och ett klimathot som i grunden förändrar villkoren för vår existens?

I vår frossar följaktligen en köttätande växt i giriga floristers blod på Göteborgs stadsteater, på Malmö stadsteater flockas vampyrerna och på Folkoperan i Stockholm går ätten Usher ett oblitt öde till mötes under en diabolisk läkares inflytande. För att inte tala om det ansiktslösa byråkratiska hotet i Franz Kafkas ”Processen” som nu blir balett.

Naturligtvis läser du om dem alla i 2019 års första utgåva av scenbilagan. Varningen för en riktigt ryslig scenkonstvår är härmed utfärdad.