Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-08 14:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/johan-hilton-vi-ar-inga-anglar-men-stravar-talmodigt-vidare-mot-ljuset/

Kultur

Johan Hilton: Vi är inga änglar men strävar tålmodigt vidare mot ljuset

Justin Kirk och Emma Thompson i filmatiseringen av ”Angels in America” från 2003.
Justin Kirk och Emma Thompson i filmatiseringen av ”Angels in America” från 2003. Foto: Stephen Goldblatt/HBO

Gränserna stängs, samhällen släcks ned och varslen kommer. Då läser jag Tony Kushners pjässvit ”Angels in America”. Han gör motstånd, skänker ljus och tröst, höjer sig över ovissheten och lidandet. 

Det finns böcker, filmer, pjäser som jag återvänder till när världen är galen eller när jag tror att jag själv håller på att bli det. Som Tony Kushners pjässvit ”Angels in America”. Utan att överdriva tror jag att den räddade mig någon gång i slutet av 90-talet, när jag höll på att komma ut som bög och det kändes som om tillvaron, åtminstone så som jag kommit att känna den, skälvde. 

Då fanns sidorna 126 till 133 i utgåvan av ”Angels in America: Perestroika”. De består av crescendot i pjäsen, eposets själva ideologiska kärna. Den aidssjuke Prior har just klättrat upp till himlen för att söka välsignelse och förkasta det budskap som han har fått i uppdrag att sprida till mänskligheten. 

Budskapet har tilldelats honom av änglarna genom visioner och består egentligen bara av en rad förmaningar. För att inte mänskligheten ska duka under i aids och klimatkollaps måste den återgå till det som varit. Avbryta framåtskridandet. Sluta utvecklas. Sluta resa. Underkasta sig ordningen och redan.

Men Prior godtar inte premisserna. ”Vi kan inte sluta”, säger han till änglarna. ”Vi är inte stenar – framsteg, migration, rörelse är … modernitet. Det är att leva, det är vad levande varelser gör. Vi åtrår. Även om det enda vi vill ha är lugn och ro så är det likväl en längtan efter något. Också när vi rör oss fortare än vi själva önskat. Vi kan inte vänta.”

Det är klart att det är lite magstarkt att en kärnfrisk tjugoåring satt och nickade åt just dessa rader i en pjäs som handlade om hur en stor del av mänskligheten just då gick under i en dödlig sjukdom.

Men skälet till det bestod nog i att också mitt eget dilemma – komma ut eller inte – då faktiskt bara hade en enda rimlig lösning: att följa min längtan och fortsätta röra mig. Att beblanda mig med andra som jag. Att ge mig ut i världen, fortsätta resa och aldrig sluta.

Just det senare känns som ett lite skevt ideal just nu. När jag nyligen läste om Kushners pjäs infann sig först inte den sedvanliga känslan av tillfredsställelse över Priors uppgörelse med änglarna. Utan snarare en misstanke om att han nog inte hade formulerat sig lika tvärsäkert i mars 2020. Vore det ens möjligt att ställa ett sådant krav i dag: att fortsätta resa och beblanda sig i en värld som håller på att säcka ihop under tyngden av klimathot och pandemikris? Och dessutom kräva att änglarna ska välsigna honom för det? För vad? Sitta på ett plan och förpesta världen med sina frihetsanspråk?

Men så läste jag sidorna en gång till. Och jo, jag hoppas verkligen att Prior hade använt exakt de orden. Det finns en sådan oemotståndlig radikalitet i kravet, att i tider då nationer sluter sig inåt, temperaturen stiger och coronaviruset kortsluter ett helt samhällssystem ändå fortsätta tro på framsteget, förändringen och öppenheten. Att med en dåres envishet vidhålla att människans öde är att överskrida sina egna begränsningar, att höja sig över ovissheten och lidandet och fortsätta att sträcka sig efter sin nästa. Idealistiskt och naivt? Jovisst, men också tröstande, i ordets verkliga bemärkelse. 

När gräns efter gräns nu stängs, när samhälle efter samhälle släcks ned, när varsel följer på varsel, när röster väger ekonomisk överlevnad mot människoliv, är det hos Kushner jag helst söker min tillflykt. I vetskapen om att människan, också när det ser som mörkast ut, till slut ändå alltid överraskas av sin överlevnadsinstinkt och tålmodigt strävar vidare mot ljuset. 

”Jag känner igen vanan”, säger Prior. ”Beroendet av att leva. Vi lever bortom allt hopp. Om jag kan finna hopp någonstans, så är det så, det är det bästa jag förmår.”

Läs fler krönikor och andra texter av Johan Hilton