Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Johan Norberg: Faktaresistens är fake news

Ny forskning tyder på att den allmänna oron över faktaresistens är kraftigt överdriven. Johan Norberg utfärdar en varning för att sätta sig på alltför höga hästar i informationsstriden. 

Det finns åtminstone en industri som har stimulerats av president Trump personligen. Aldrig förr har så många forskat och skrivit om hur vi tar till oss information, eller snarare, inte gör det. På något sätt måste vi ju begripa hur USA kan ha en nipprig president som kommer undan med 5,9 publika lögner per dag (enligt Washington Posts databas).

Forskning om vardagens tankefel, bekräftelse-bias och filterbubblor har på kort tid blivit allmängods till den grad att vi snabbt har rört oss från en idealiserad föreställning om välinformerade samhällsmedborgare till en bild av väljarna som lättmanipulerade partister, isolerade i digitala ekokammare. Via sociala medier matas medborgare med fake news som bekräftar deras världsbild. De inte bara ignorerar fakta, motargument får dem till och med att klamra sig fast än hårdare vid felaktigheterna. 

Kanske klingar ”backfire-effekten” bekant: Republikaner som fick läsa Bushs uttalanden om att Irak hade massförstörelsevapen, och sedan en rättelse om att inga sådana upptäcktes efter invasionen, blev mer övertygade om att Irak faktiskt hade en vapenarsenal än den grupp som varken mötte påståendet eller rättelsen. 

Läs mer: Jack Werner: Så blev faktaresistens ett nytt sätt att kalla en motståndare korkad 

Case closed. Folk är hopplösa. Det är inte vår politik eller vår argumentation som har fallerat. Vi har tålmodigt förklarat, men i nätets tidevarv har väljarna blivit faktaresistenta. 

Men påminner det inte lite om ett äktenskapsgräl? I stället för att ta partnerns perspektiv på allvar och diskutera i sak sätter man sig på höga beteendepsykologiska hästar och förklarar för henne varför hon tänker så stolligt. Frågan är om det finns något tillvägagångssätt som är mindre lämpat än detta att få partnern att byta åsikt.

Snarare riskerar vi att skapa en bild av människan som ganska illa anpassad för ett demokratiskt styrelseskick. Om väljarna inte kan ta till sig information och tvärtom blir mindre kunniga när man ställs inför fakta är det tveksamt om vi verkligen kan anförtro dem fri åsiktsbildning och allmän rösträtt. Och har vi då inte bara bekräftat fördomarna om en arrogant elit som helst vill upplösa folket och välja ett nytt? 

Därför vi bör granska utsagorna om den faktaresistenta medborgaren en gång till. Det är också vad flera forskare har börjat göra, och vissa av dem tycker att vi har låtit vår bitterhet dra iväg med oss.  

Åsiktssegregeringen är till exempel större bland dem som följer nationella dagstidningar än bland dem som främst tar del av nyheter online.

Visst finns ekokammare, men det har det alltid gjort. Det besvärliga med att förklara den ilskna politiska polariseringen med sociala medier är att ressentimentet är störst bland äldre, som också använder dem minst. Trump fick flest väljare bland de minst uppkopplade. 

Ett ”isoleringsindex” utvecklat av ekonomerna Matthew Gentzkow och Jesse Shapiro tyder snarare på att vi inte är mer isolerade från andra åsikter på nätet än i många traditionella medier. Åsiktssegregeringen är till exempel större bland dem som följer nationella dagstidningar än bland dem som främst tar del av nyheter online. Allra värst är den på arbetsplatser, bland vänner och familj. Och i synnerhet runt fikabordet. 

Visst finns det ofta en rätt trist stämning på nätet, men förmodligen för att vi där för första gången möter massor av jeppar som inte tycker som vi.

Men en sådan rättelse antas ni läsare inte bry er om. Ni kommer tvärtom tro än mer på den felaktiga föreställningen, och därmed göra denna artikel kontraproduktiv. I alla fall enligt den så omtalade ”backfire”-effekten. Ändå visar det sig påtagligt svårt att hitta denna effekt när man upprepar studien.

Nyligen ställde statsvetarna Ethan Porter och Thomas Wood mer än 10 000 personer inför 52 kontroversiella påståenden följda av rättelser, för att studera ”backfire”-effekten. Till sin förvåning hittade de ingen. I nio frågor av tio förbättrades i stället de svarandes kunskap signifikant när de ställdes inför ett felaktigt uttalande följt av en korrigering – även om korrigeringen stred mot deras politiska uppfattning. 

Som för att bekräfta att korrigeringar faktiskt har betydelse tog forskarna bakom den ursprungliga rapporten det nya resultatet på största allvar, spred det och ställde därefter upp i en gemensam studie som gav ett likartat resultat.

Många psykologiska studier har begränsat värde eftersom de förutsätter att studenter är representativa för människosläktet i stort.

Förklaringen till detta kan möjligen bestå i att de tidigare undersökningarna gjordes på studenter och att sådana är ovanligt debattsugna. Kanske är de mer benägna att ta strid mot en rättelse som inte stämmer med deras åsikter, så att de blir än mer övertygade om att de hade rätt från början? Många psykologiska studier har därför begränsat värde eftersom de förutsätter att studenter är representativa för människosläktet i stort. 

Möjligen formulerades även en del tidiga frågor också för att provocera fram en ”backfire”. Frågan om Irak ovan som studenter ombads ta ställning till rörde till exempel inte huruvida det faktiskt påträffades massförstörelsevapen i Irak, utan om Irak hade haft sådana men lyckats gömma eller förstöra dem. 

Det vore visserligen osannolikt, men strider inte på ett uppenbart sätt mot den rättelse som de fick läsa. Det bevisar heller inte att människor är faktaresistenta, bara att de famlar efter förklaringar som kan jämka samman fakta med vad de redan tycker. 

För att vi söker belägg för våra åsikter är väldokumenterat. Liksom att vi gärna tar till oss just de studier och de tolkningar av forskningen som kan bistå oss med att lappa och laga ihop vår kära världsbild. Det gäller bara att komma ihåg att det gäller alla – även oss själva.

Johan Norberg  

författare, debattör och ny medarbetare på DN Kultur 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.