Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 21:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/johan-norberg-kampen-mellan-ljus-och-morker-gar-igen-i-var-tid/

Kultur

Johan Norberg: Kampen mellan ljus och mörker går igen i vår tid

Bild 1 av 2
Foto: Johan Nilsson/TT
Bild 2 av 2 Johan Henric Kellgren (1751-1795).
Foto: TT

I morgon, valborgsmässoafton, firas vårens och ljusets ankomst över hela landet. Johan Norberg ser den eviga kampen mellan ljus och mörker gå igen i vår egen upplysta tid.

Rätta artikel

Det är valborgsmässoafton – och vi går mot ljusare tider. Den globala analfabetismen har halverats på tre decennier, och fattigdomen fortsätter att minska med nästan 100.000 människor varje dag. Astronomer fotograferar svarta hål i andra galaxer, veckans New Scientist berättar att vi snart har piller mot åldrandets krämpor.

Ändå känns det emellanåt som att vi är på väg in i en mörkare tid. När vi äntligen fick teknik som möjliggjorde att alla kunde göra sig hörda verkade många ha längtat efter att fylla den med könsord och invektiv, med tribalism, desinformation och faktaresistens.  

Nyligen slog till exempel två amerikanska vetenskapsmän larm om att forskare som presenterar fakta om växthuseffekten blir hatade av högern, medan de som gör det om genetiskt modifierade grödor i sin tur förtalas av vänstern. Och mindre än två decennier efter att mässlingen förklarats utrotad i USA härjar den nu i sex delstater, bland annat på grund av skrönor om vaccinets faror.

Vad gjorde vi av de framsteg som upplysningen utlovade? Var vi naiva som trodde att det fria ordet skulle garantera ett upplyst, civiliserat samtal och säkerställa utveckling? 

En decemberkväll 1791 går lyrikern och upplysningsmannen Johan Henric Kellgren – eller tja, hans alter ego Lucidor – ut på lokal. I den mörka källarstugan möter han besökare som vilt filosoferar om lokalens form och möblernas färg. Någon bestämmer sig för att avgöra frågan genom att tända ljusen – tryckfrihetens och vetenskapernas ljus – vilket förargar de ”Ljusets fiender” som Kellgrens dikt vänder sig emot. Mystikern som i mörkret kunde drömma fram andeväsen och pastorn som fördömer att människan leker Gud. Monopolisten som själv vill kontrollera ljuset och statstjänstemannen som vill kontrollera folket. 

Ljuset är antagligen den mest självklara metafor vi har för kunskap, liv och välgång, medan natten är mörk och full av fasor, för att tala med Ljusets herre i ”Game of thrones”. I de flesta mytologier har ljuset därför en fundamental betydelse. Som hos egyptierna där Ra varje dag for över himlavalvet med solskivan ombord sitt skepp, medan den demoniske ormen Apep varje dag försöker slita ned honom i mörkret. Också i dag går dess mytologiska funktion igen i allt från Fiat Lux till den mörka och ljusa sidan av kraften i ”Star Wars”.

Den blinde vet att han inte ser, men den skumögde går djärvt fram, och tror sig beträda fast grund när han i själva verket kliver ned i smutsen.

Men det spelar också en central roll i begreppet ”upplysning”. I Kellgrens variant ser det så enkelt ut, nästan troskyldigt. Ljuset tänds, kunskap sprids och människan träder ut ur sin självförvållade omyndighet, utom några kvardröjande charlataner. Hade inte Kellgren blivit chockad om han fått veta att mannen i vrån inte alls började läsa Voltaire när mörkret skingrades av ljuset, utan i stället konspirationsteorier om att skolskjutningar fejkas för att ändra vapenlagarna?

Svaret är nej. Kellgren var medveten om riskerna. Skälet till att han slogs så hårt var inte någon naiv föreställning om att öppnare debatt garanterade rationalitet – då hade han kunnat ägna sig åt annat. Skälet var att den inte garanterade någonting. 

Kellgren och hans vapenbroder Nils von Rosenstein var inte segerrusiga, de visste att de flesta snarare styrdes av känsla än förnuft, och ansåg att deras epok var märkligt paradoxal: ”Aldrig såg man sanningens ljus sprida en mera allmän och renare dag; aldrig lättro och vidskepelse, fördomar och villor sänka människor i en djupare förnedring.” 

Upplysningen gav en allmän stöt till uppväckelse, konstaterade Kellgren och Rosenstein, men den stöten kunde verka med lika kraft i motsatta riktningar – den gav förnuftsmänniskan kunskap, men försåg samtidigt mystikern och fanatikern med fragment av vetande som kunde blandas ned i deras häxbrygder. 

Europa hade börjat röra sig framåt under 1700-talet. Kroppar läktes och himlakroppar mättes, men samtidigt växte nyfikenheten på helbrägdagörelse och astrologi. Christopher Polhem röjde naturens hemligheter genom algebra och experimentella modeller samtidigt som hans assistent Emanuel Swedenborg tyckte sig göra detsamma genom att tala med änglar. Kellgren och Rosenstein menade att kontinenten på en och samma gång kunde behärskas av ”den högsta filosofi och de ytterligaste dårskaper”. 

Deras förklaring var att skymningen är mer förrädisk än ljuset. Den blinde vet att han inte ser, men den skumögde går djärvt fram, och tror sig beträda fast grund när han i själva verket kliver ned i smutsen. Hur falsk någons världsbild än är kan han alltid googla fram någonting som stödjer den. 

Det visar att upplysningstänkarna aldrig trodde på rätlinjiga framsteg, men också att deras lösning stavades mer ljus, mer forskning, mer debatt, inte att söka sig tillbaka till det än farligare skymningsljuset. När gamla fördomar punkteras kommer vissa att omfamna nya. Det visar inte att företaget var förgäves, utan att även de måste punkteras. 

Därför går kampen mellan ljus och mörker alltid vidare. I varje tidevarv, varje årstid. Var morgon flyger Ra över himlavalvet, och var dag lurar demonen åter på honom, för att lägga världen i mörker. Det är en kamp som måste utspelas och måste vinnas varje dag för att ljuset ska fortsätta brinna.