Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-19 10:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/johanna-frid-alla-som-gar-pa-skrivarskola-har-inte-fatt-en-bostadsratt-av-mamma/

Böcker

Johanna Frid: Alla som går på skrivarskola har inte fått en bostadsrätt av mamma

Johanna Frid
Johanna Frid Foto: Nicklas Thegerström

Stämmer det verkligen att medelklassen har tagit över litteraturen och att skrivarskolor strömlinjeformar svenska författare? Johanna Frid efterfrågar en diskussion om skrivandets villkor som höjer sig över trubbiga påståenden.

Kristofer Andersson hävdade nyligen i Aftonbladet (29/1) att man kan se om ett litterärt verk ”tuktats under Mälarens bila” – det vill säga om författaren strömlinjeformats av författarskolan Biskops-Arnö. När jag läser det vill jag kasta något. Till exempel min kaffekopp i väggen eller min dator ut genom fönstret. Efter ett djupt andetag tänker jag: javisst. Alla jag gick på Biskops-Arnö med skrev exakt samma saker. Vi var exakt lika mycket medelklass. Vi hade precis samma erfarenheter och skildrade dem på ett sätt som gör att man knappt kan skilja dem åt.

Faktum är att Elis Monteverde Burrau, Judith Kiros, Burcu Sahin och jag skrev exakt samma saker. Det enda som skiljer våra respektive alster åt är namnen på omslaget. Man brukar säga att alla människor har minst en roman inom sig. På Biskops-Arnö är det alltså samma roman?

Många av Anderssons påståenden är så trubbiga och infama att jag blir mållös. Samtalet om klass bör vara ständigt pågående, men hans tankar om ämnet kan knappast kallas originella. Andersson tycks inte medveten om att medelklassen – hur man nu definierar den – alltid har haft större tillgång till bildning och utbildning, och att detta format människors stilistik, ämnesval och diskurser. Detta är en del av det som definierar medelklassen. 

Något som verkligen tycks störa de kritiker som gått in i den här debatten tycks vara att många litterära verk just nu präglas av mer eller mindre självbiografiska inslag. Kristofer Andersson tycker att det är ”fjuttigt”: medelklassförfattarna skriver om att gå på Riche och ta ladd. Mikaela Blomqvist menar i en recension av Johan Esperssons ”Kungsbacka ultras” (GP 16/1) att det är meningslöst att skriva om att arbeta på Systembolaget. Margit Richert skriver i SvD (29/1) att förlagen tyvärr satsar på det självupplevda, vilket resulterar i lagom såriga romaner av unga kvinnor som tråkar ut henne.

Vad som implicit åsyftas är unga författare. De mindre etablerade, 90-talister och sena 80-talister. Vi pratar alltså om det löjliga i att unga människor vänder blicken mot självet och den egna erfarenheten, och att den anses sakna bäring för alla andra. Samt att denna erfarenhet ser exakt likadan ut.

Som relativt ung och oetablerad författare som skrivit en delvis självupplevd roman hör jag alltså till den ointressanta skara av kvinnor som beklagligt nog belönats för att vi skrivit om våra ”lagom såriga” erfarenheter. Visst. Men det är här det börjar balla ur på riktigt, och urartar till ett sammelsurium av blänkare kring klass, kön och pengar. Richert skriver fullkomligt ogenerat att hennes skrivande enbart har varit möjligt för att hennes man har försörjt henne, medan andra tar emot stipendier ”med åtföljande svasseri”. Undertexten är inte subtil. Menar Richert på allvar att unga kvinnor som fått pengar från Författarfonden har svassat upp på deras kontor och återgäldat tjänsten in natura?

Det jag hatar mest i det här samtalet är de idéer som projiceras på mig som författare och som person. Min debutroman ”Nora eller Brinn Oslo brinn” lästes på många sätt som en bok om klass, och eftersom boken är autofiktiv (såklart!) blir linjen mellan berättarjag och författare luddig. Bokens ”Johanna” framställdes i vissa recensioner som en ung kvinna som saknar allt – pengar, familj, bostad och designmöbler. Hon ställer sig undrande inför pojkvännens medelklassfamilj och deras uppsjö av Georg Jensens-smycken, Alvar Aalto-vaser och de träapor signerade Kay Bojesen som danskar är så omåttligt förtjusta i.

För mig blir det paradoxalt hur karaktären uppenbarligen identifierar dessa kulturella och estetiska koder och samtidigt blir läst som en person som inte har någonting. Läsaren förmår inte göra distinktionen mellan olika typer av kapital – kulturella, sociala, ekonomiska – utan tolkar ”Johanna” som fullkomligt medellös. Min poäng är inte avancerad. Jag vill bara bestrida Kristofer Anderssons påståenden om skrivandets premisser, som för honom tycks karvade i sten. 

Man kan gå på Biskops-Arnö utan att man har fått en bostadsrätt av sin mamma. Man kan identifiera Aaltos tulpanvas utan att ha råd att köpa en själv. Man kan skriva utan att ens pappa investerade i fonder under förlossningen. Andersson får mig helt enkelt att le i mjugg.

För att debatten ska föras på en anständig nivå krävs en mer avancerad klassanalys än den Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet och Aftonbladet presenterat de senaste dagarna. Jag tror att det är dags för medelklassens kulturskribenter att damma av sin Bourdieu och åter sätta sig in i begreppen kulturellt, socialt och ekonomiskt kapital. När de har gjort det diskuterar jag gärna vidare.

Läs mer litteraturdebatt, och fler texter av Johanna Frid.