Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-04 16:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/johanna-paulsson-depeche-modefilmen-skildrar-fansens-samhorighet/

Musik

Johanna Paulsson: Depeche Modefilmen skildrar fansens samhörighet

Dave Gahan och bandet Depeche Mode har en hängiven och global fanskara. Här är de i Milano 2013.
Dave Gahan och bandet Depeche Mode har en hängiven och global fanskara. Här är de i Milano 2013. Foto: TT

I Anton Corbijns dokumentär om Depeche Modes senaste världsturné flätas sex livsöden samman. Filmen följer dessa fans väg till en spelning. Var och en av dem delar med sig av drabbande historier.

”I pictured us in another life, where we’re all superstars”, sjunger Dave Gahan i episka ”Cover me” och ser bländande vital ut. Konsertklippet från Waldbühne flimrar förbi i dvd-aktuella Depeche Mode-dokumentären ”Spirits in the forest”, där just fansen fått en mer framträdande roll än bandet. Man skulle kunna se det som ett sätt för åldrande artister att hänga med i utvecklingen när sociala medier gjort alla till potentiella stjärnor. Men då måste man påminna sig om att Depeche Modes konsertfilm ”101” satte en ny standard för musikdokumentärer redan i slutet av 1980-talet.

Filmmakaren DA Pennebaker förevigade inte bara gruppens karriärdefinierande turnéfinal på utomhusarenan Rose Bowl i Pasadena. I roadmovie-format följde han även fansen – busskidsen – och förebådade en kommande våg av reality-tv. Tonårigt och tramsigt som ett ”Idol”-avsnitt, men inte mycket valpigare än Depeche Mode trots att bandet redan då framförde musik för massorna. Att ett brittiskt synthpopband från Basildon blev ett globalt fenomen handlar samtidigt om deras förmåga att attrahera en flock av människor som går sin egen väg. Något som regissören och mångåriga samarbetspartnern Anton Corbijn tagit fasta på i ”Spirits in the forest”.

Bild från dokumentären ”Spirits in the forest”, vid en av Depeche Modes avslutningskonserter i Berlin i juli 2018.
Bild från dokumentären ”Spirits in the forest”, vid en av Depeche Modes avslutningskonserter i Berlin i juli 2018. Foto: TT

Det är nämligen en sak att skildra kollektiva musikupplevelser och någonting helt annat att fånga känslan av vad ett band betyder. Corbijn lyckas så pass bra med det senare att jag famlar efter orden för att göra filmen rättvisa. Sex separata livsöden flätas samman med suveränt snygga livebilder från den skogsbelägna amfiteatern väster om Olympiastadion i Berlin. Intervjuerna är filmade hemma hos fansen i olika världsdelar och följer dem på väg till spelningen. Var och en av dem delar med sig av drabbande historier.

Utan Depeche Mode vore det svårt att föreställa sig vad en 22-årig tjej i Ulan Bator skulle ha gemensamt med en separerad tvåbarnspappa i Bogotá eller med en afroamerikansk kvinna i Los Angeles som just genomgått en bröstcancerbehandling. Andra berättelser handlar om att växa upp i en kommunistdiktatur, om att komma ut eller om att drabbas av minnesförlust och glömma allt utom sitt favoritband. En del själar är mer stukade än andra, men vid det här laget finns en drös Depeche Mode-låtar för varje livskris. Från ”Shake the disease” till skilsmässopsalmen ”Precious”.

”Spirits in the Forest”.
”Spirits in the Forest”. Foto: Trafalgar Releasing/TT

Biovisningen av dokumentären i november förra året var tänkt som en engångsgrej världen över. Inför eventet förklarade Corbijn att detta var det nya sättet att få livekonserter på film att kännas live igen. I coronatider känns det som evigheter sedan och ännu mer avlägsen ter sig Depeche Modes senaste världsturné Global Spirit Tour med sina två filmade finalkvällar. Stämningen får mig att längta dit. Men i nästa stund börjar jag tänka på alla världsliga obekvämligheter: trötta fötter, toaköer och den ständiga besvikelsen över Christian Eigners slafsiga rocktrummor. Vad jag saknar är snarare förväntningarna inför en konsert, men den själsliga samhörigheten som skildras i ”Spirits in the forest” ger mig samma slags kick.

Fotnot: Den 26 juni släpps ”Spirits in the forest” på dvd/blu-ray i en box tillsammans med den fullständiga konsertupptagningen ”Live spirits” och tillhörande soundtrack.

Läs fler texter av Johanna Paulsson och fler av DN:s kulturkommentarer 

Ämnen i artikeln

Musik
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt