Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Johanna Paulsson: Jóhann Jóhannsson lämnar en musikalisk solförmörkelse efter sig

Other: Jónatan Grétarsson

Den isländske tonsättaren Jóhann Jóhannsson avled i fredags. DN:s Johanna Paulsson minns en jordnära musiker med förmåga att skapa en egen melankoliskt storslagen rymd.

Mitt första möte med Jóhann Jóhannssons musik måste ha varit ett album med Apparat Organ Quartet. Ett Kraftwerkinspirerat band knutet till konstnärskollektivet/tankesmedjan Kitchen Motors som den isländske tonsättaren var med och grundade. I samma veva kom hans första solskiva ”Englabörn” på millennieskiftets kreddigaste brittiska skivbolag Touch. Albumet både börjar och slutar med ett stycke som landar i skärningspunkten mellan den romerske poeten Catullus antika kärleksdikt och modern robotteknik. Det heter ”Odi et amo” – ”Jag hatar och älskar” – som om det handlade om vårt ambivalenta förhållande till artificiell intelligens.

Jóhannssons musik kretsade ofta kring just mötet mellan människa och maskin. I början av 2000-talet blev han en av förgrundsfigurerna för genren ”postklassiskt”. Med en kombination av symfoniska klanger, körer och elektronik satte han tonen för en ny electronicatrend som tog intryck av såväl senromantik som minimalism. Jóhannsson var en musiker som vid den här tiden nästan bara kunde komma från det isländska musikklimatet med sin suddiga gräns mellan pop och konstmusik. Bara en sådan sak som att den inflytelserika skivaffären och skivbolaget 12 Tónar hade fått sitt namn efter modernistiskt knepig tolvtonsteknik. 

När jag intervjuade honom för nästan precis tio år sedan hade han flyttat från Reykjavik till Köpenhamn. En jordnära typ som anlände på cykel och uttryckte sin förtjusning över den genreblandande shufflefunktionen på sin Ipod. ”Jag använder så kallade klassiska instrument, stråkar och brass ur symfoniorkestern, men jag skulle inte på något sätt kalla det jag gör för konstmusik, sa han anspråkslöst. Ändå hamnade han småningom på det anrika klassiska skivmärket Deutsche Grammophon som uppburen filmmusikkompositör. Oscarsnominerad blev han för soundtracken till det gripande Stephen Hawking-porträttet ”The theory of everything” och thrillern ”Sicario”. 

Med förgänglighet som ett ofta återkommande tema lyckades Jóhannsson skapa en egen melankoliskt storslagen rymd för alltifrån en amatörseglares misslyckade strapatser i aktuella filmen ”The mercy” till science fiction-utopier (”Arrival”), nedstängda gruvor (”The miners’ hymns”) eller datorer som sjunger på sista versen. Som på albumet ”IBM 1401, a user’s manual”. Sista spåret ”The sun’s gone dim and the sky’s turned black” (efter en Dorothy Parker-dikt) är ett rekviem över en dator som om den vore en insomnande människa. Jóhannsson själv blev 48 år gammal och lämnar en musikaliskt sorgsen solförmörkelse efter sig.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.