Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Så håller drakarna kvar den folkliga fantasin i sina klor

Det här är Tradinno – rekorddraken som står i centrum under Tysklands äldsta folklustspel. Laddad för ett sådant uppdrag har han 80 liter fejkblod i ådrorna och 10 kilo flytande gas i lungorna. Årets Drachenstichspel ägde rum den 4–20 augusti i Furth im Wald.
Det här är Tradinno – rekorddraken som står i centrum under Tysklands äldsta folklustspel. Laddad för ett sådant uppdrag har han 80 liter fejkblod i ådrorna och 10 kilo flytande gas i lungorna. Årets Drachenstichspel ägde rum den 4–20 augusti i Furth im Wald. Other: Supplied by WENN com

Legender om drakar och deras dräpare tycks aldrig bli omoderna. DN:s Johanna Paulsson har besökt Drachenstichspelen i Bayern och berättar om ett fabelväsen som har mycket att säga om människans kulturhistoria och krigiska sinnelag.

Till och med rulltårtan på det lokala konditoriet är utformad som en draksvans. Under två veckor i augusti kretsar i princip allt i den bayerska gränsstaden Furth im Wald kring Drachenstich – Tysklands äldsta folkskådespel med 500-åriga anor. Men det är långtifrån den enda staden i trakten med dille på drakar. På vägen hit stannar jag till i Rosshaupten, ett ännu mindre samhälle som enligt legenden terroriserades av en drake med smak för hästar. Till undsättning kom den helige Magnus från Füssen som i en och annan kyrka fortfarande håller draken stången med sin korsförsedda stav. I den moderna turistindustrins tidevarv har man stakat ut en kulturhistorisk vandringsled – Drachenweg – genom området där historien ska ha utspelat sig på 700-talet.

Även i Murnau am Staffelsee, drygt 60 km söder om München, föreligger flera versioner av en draksaga som kan knytas till den helige Magnus missionerande i trakten och senare till medeltidens meste drakdräpare Sankt Georg (eller Göran). Stadsvapnet pryds av en lindorm och här tillbringade konstnären Vasilij Kandinskij en hel del tid före första världskriget. Den ryske expressionisten var en av de ledande gestalterna i konstnärsgruppen Der Blaue Reiter och hämtade gärna motiv från myter och folkkultur. I en katalog från utställningen, ”1911 – Kandinskys Reiter für den Almanach” (Schlossmuseum Murnau, 2011), spekuleras det om att Kandinskijs blå ryttare skulle kunna vara just Sankt Georg. Drakdräparen råkar vara skyddshelgon i såväl Moskva som i Murnau och är ett återkommande motiv hos Kandinskij. Även de mest abstrakta bildkompositionerna genomborras tydligt av riddarens lans och kampen mot draken har i målningarna tolkats som den andliga konstens seger över det materiella.

Drakarna må vara döda, men legenderna om dem kan få ett helt samhälle att leva upp.

Den dramatiska naturen är på många håll i Tyskland ett tacksamt habitat för drakar. I Alperna brukar besten ibland kallas Tatzelwurm, en korsning mellan lejon och lindorm/drake. Som i Oberaudorf, där en spa-anläggning dragit draktemat till sin spets. Här sägs en Tatzelwurm ha levt i det närliggande vattenfallet och under flera hundra år livnärt sig på förbipasserande pilgrimsresenärer. Men historier om en Tatzelwurm förekommer även norrut i Moseldalen. Exempelvis på orten med det Tolkienklingande namnet Kobern-Gondorf (där jag håller på att bli bortspolad från en vandringsled av en extremt intensiv åskskur).

Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå hur draklegender uppstått i den oberäkneliga naturen med branta sluttningar, raviner och ormlikt slingrande floder. I boken ”Monster – en världshistoria om det skrämmande” (Natur och Kultur, 2016) skriver historikern Bo Eriksson bland annat om hur naturkatastrofer och naturfenomen genom historien lämnat spår i människors föreställningsvärld. Drakar och dylika odjur har fått förkroppsliga och förklara det oförklarliga. Inte minst vulkaner och andra destruktiva krafter. Men draken i berget är naturligtvis också en tacksam metafor för idén om hot i det moderna samhället. Som i Augustin Erbas allegoriska novell ”Hiwa” ur samlingsboxen ”Grannar” (Novellix, 2017).

Historiskt sett återfinns draken i både skapelse- och undergångsberättelser. I Uppenbarelseboken (12:9) förkroppsligar odjuret djävulen som nedstörtas ur himlen av ärkeängeln Mikael. Sankt Georg har blivit Mikaels jordiska motsvarighet och historien om hur han dräpte draken följer korstågens framfart. Men drakdräpare förekommer även i äldre kulturer. Redan berättelsen om hur Marduk dödar kaosdraken Tiamat i det babyloniska skapelseeposet ”Enuma elish” från någon gång mellan 1700 och 1100 f Kr kan enligt Eriksson betraktas som babylonisk krigspropaganda. Det visar hur snarlika motiv genom tiderna återgivits och utnyttjats i maktpolitiska syften.

Berg och floder utgör dessutom naturliga gränsbildningar och draken är, som Eriksson påpekar, ett klassiskt gränsmonster. Jag konstaterar att den aspekten är särskilt intressant i Furth im Wald, där Drachenstich utspelar sig med nuvarande Tjeckien precis på andra sidan bergen. ”Furth lever så länge draken dör”, lyder det lokala mottot. Men frågan är vad det innebär i dag. I stadsarkivarien Werner Perlingers omfattande bok ”Seit Jahrhunderten Drachenkampf in Furth” (Perlinger Druck GmbH, 2007) kan man följa hur festspelen genom århundradena ömsat skinn i takt med att tidsandan förändrats.

Från början var drakkampen ett teatralt inslag i den årligen återkommande Frohnleichnams- eller Corpus Christi-processionen. Men med tiden blev Drachenstich en mer folklig och småningom fristående föreställning som andra söndagen i augusti kulminerar med ett historiskt festtåg genom staden. För att säkra framtiden anordnas även en barnversion, ett Drachenstich i miniatyr. I Furth im Wald ligger också Tysklands första drakmuseum. Det kan säkert låta löjeväckande för den som förknippar draken med barnprogram som ”Bolibompa”. Men få fabelväsen har lika mycket att säga om människans kulturhistoria och krigiska sinnelag som draken.

På samma sätt som Sten Sture den äldre efter slaget vid Brunkeberg läste in kampen mot danskarna i Sankt Göran och draken-motivet, skulle odjuret som hotar Furth im Wald lika gärna kunna vara svenskarna. År 1633, under trettioåriga kriget, orsakade Gustav II Adolfs armé nämligen stor förödelse i stan. Svenskarnas härjningar är en av anledningarna till att källor gått förlorade, vilket gör Drachenstich-spelens begynnelse osäker. Det äldsta bevarade beviset är en kyrkoräkning från 1646, där man kan läsa att den som bidrog med draken erhöll en liten ekonomisk ersättning. Senare utlyste kyrkan i två omgångar förbud mot de alltmer populära Drachenstichspelen i Furth im Wald och andra städer. Den folkliga drakkampen ansågs konkurrera med den liturgiska delen av processionen. Men Furth im Wald gav sig inte och kunde småningom iscensätta sitt självständiga festspel utan kyrkans inblandning.

Sedan dess har nya pjäser författats under olika epoker med allt vad det innebär av unken nationalromantik, medeltidsvurmar och musikaliska Wagnerambitioner. Åren 1933–39 undgick spelen heller inte nationalsocialistisk påverkan. I början av 1910-talet hade man för övrigt förvärvat en avlagd Wagnerdrake från en ”Siegfried”-uppsättning på operan i München som fick tjänstgöra ända fram till andra världskrigets utbrott. Att amerikanska soldater efter krigsslutet körde runt med draken på stan och sedan eldade upp den blev i sin tur en symbolisk handling. En ny drake konstruerades och med drakens allt större storlek växte också spelens betydelse. Sedan 2010 är den förbluffande realistiska robotdraken en attraktion i sig. En eldsprutande 11-tonsbjässe som flejmat sig ända in i Guinness rekordbok.

Utomhusföreställningen äger rum mitt i stadskärnan och handlar om den rättfärdige Udo som under husitkrigen på 1400-talet dödar en drake och räddar sin käresta. Kopplingen till just husiterna gjordes redan av Josef Martin Bauer, en hembygdsförfattare vars pjäsversion spelades från 1952 och ända in på 2000-talet. Mot bakgrund av efterkrigstidens infekterade kapitel kring fördrivningen av sudettyskar och senare kalla krigets östskräck var Bauers tankar om hotet vid gränsen långtifrån okontroversiella. Men gränser innebär inte bara hot utan också möjligheter till möten, tolerans och fredlig samexistens mellan judendom, kristendom och islam. Det är den tematiken Drachenstich strävar mot i dag.

Spelens nuvarande dramatiker och regissör Alexander Etzel-Ragusa har i sitt moderniserade stycke behållit Bauers flyktingtematik och tagit fasta på den moderna tidens troskonflikter. Draken är inte längre entydigt ond, men väcks till liv av människornas grymheter mot varandra. Och mitt i detta mytiska och medeltidshistoriska lapptäcke står ingen handfallen jungfru i nöd, utan en högaktuell och handlingskraftig Ritterin. Likt ”Mutti Merkel” tar hon flyktingarna i försvar och sätter ner foten med den pikanta repliken: ”Wir schaffen das!” – vi klarar det.

Ensemblen består av stadens invånare och folk jag talar med säger att året här är indelat i ett före och ett efter Drachenstich. I en småstad som Furth in Wald är spektaklet något att samlas kring. Drakarna må vara döda, men legenderna om dem kan få ett helt samhälle att leva upp.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.