Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-04 23:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/johanne-lykke-holm-den-kvinnliga-radslan-blir-en-kroppslig-erfarenhet/

Böcker

Johanne Lykke Holm: ”Den kvinnliga rädslan blir en kroppslig erfarenhet”

Johanne Lykke Holm i lägenheten i Köpenhamn.
Johanne Lykke Holm i lägenheten i Köpenhamn. Foto: Anders Hansson

Född i Köpenhamn, uppvuxen i Malmö. Johanne Lykke Holm lever mitt emellan de två språken, som hon kallar dialekter. Nu kommer hennes nya roman ”Strega”. Alba Mogensen har träffat författaren och översättaren hemma i ett stillsamt Köpenhamn. 

Egentligen skulle Johanne Lykke Holm skriva en annan roman. Den här boken, till skillnad från hennes debut ”Natten som föregick denna dag”, skulle vara lycklig och normal. Det hade hon bestämt. En vanlig berättelse med början, mitt och slut.

– Men det är hittills inte möjligt för mig att få en idé, göra en linje och följa den linjen i en berättelse. Jag fick ge upp den lyckliga romanen. När jag började skriva var det i stället någon form av conjuring som inträffade, säger Johanne Lykke Holm med en referens till skräckfilmerna som betytt så mycket för henne. 

Berättelsen hon skrev i stället för den lyckliga romanen heter ”Strega”. Det är en röd, tunn och åtstramad bok som utspelar sig på ett hotell högt uppe i Alperna dit nio unga kvinnor anländer. I berättelsens centrum står Rafaela. Vi följer henne från ett hem vid kusten och upp i bergen. 

– Visst finns det en del likheter med stämningen i ”Strega”, och den som coronakrisen har skapat? säger Johanne Lykke Holm.

Det är sant. Hotellet är ensligt och ekande tomt. Trots att de varje dag städar, tvättar lakan och bäddar rent så kommer inga gäster. Allt de har är varandra. Världen runt om tycks stå still och samtidigt vibrera av hot. 

Bild 1 av 3 Johanne Lykke Holm.
Foto: Anders Hansson
Bild 2 av 3 Johanne Lykke Holm.
Foto: Anders Hansson
Bild 3 av 3 Johanne Lykke Holm.
Foto: Anders Hansson

Johanne Lykke Holm bor tillsammans med sin son i en ljus etta i området Nordvest i Köpenhamn. Det är en av stadens mest tätbefolkade stadsdelar. Men sedan mitten av mars har gatorna legat öde. De danska restriktionerna har varit stränga. 

– Det har faktiskt varit lite dystopiskt här. Helt tyst och stilla. Jag var i Göteborg häromdagen och hälsade på min kille, och fick en chock. Där satt folk nära varandra i parker, och en del kramades till och med, säger hon. 

I ”Strega” vet kvinnorna ingenting om pandemier. För dem är hotet inte ett virus, utan något mycket mer diffust men lika farligt. Hotellet beskrivs som en fristad, men också som en kontrollerande plats där äldre kvinnor förmanar de yngre att ta hand om sitt yttre, och samtidigt hela tiden vara på sin vakt. 

För i skuggorna finns ett ständigt hot: det manliga våldet. 

Rädslan konkretiseras tydligt på bokens första sida, i Rafaelas sätt att se på världen. ”Jag visste att en kvinnas liv när som helst kan förvandlas till en brottsplats”, tänker hon. 

Vad menar hon, eller du, med det? 

Johanne Lykke Holm är tyst länge. Det märks att ordvalen spelar roll. Att prata om boken, som vuxit fram väldigt intuitivt ur Rafaelas röst i Johannes huvud, är svårt. Men så börjar hon trevande förklara. 

– Du vet alla förmaningar om vad man inte ska göra som tjej för att klara sig. Gå inte genom den där parken, gå inte ut i den där klänningen, akta dig för mörka gränder. Allt det där? 

– Att leva i känslan av att det är farligt att vara kvinna gör något med en. Även om våldet inte alltid sker på riktigt, så blir rädslan till en kroppslig erfarenhet av våld. När en förmaning blir så pass ihärdig slutar den till slut att vara en förmaning, och blir till ett inre organ, tänker jag. Det här organet har alla kvinnorna i boken. 

Bild 1 av 2
Bild 2 av 2 Johanne Lykke Holm.
Foto: Anders Hansson

Döden och våldet är hela tiden närvarande i romanen. För Johanne Lykke Holm har skräckfilmerna sedan mitten av tonåren varit en stor inspirationskälla, och hon dras till det ockulta. Men sedan hon fick barn har något förändrats i sättet hon ser på döden. 

– Alltså, det är svårt för mig att säga något kokett om döden sen jag fick barn. Jag kunde göra det förut. Nu kan jag säga att jag inte är rädd för min egen död, men utsagan blir sekunden efter slukad av vad det egentligen innebär. För min son, för mina bonusbarn, för min kille, säger hon. Det jag kan säga är väl att jag, precis som kvinnorna i den här boken, var väldigt fixerad vid döden när jag var lika gamla som de är. 

Det händer att Johanne Lykke Holm stannar upp för att leta efter de rätta orden under vårt samtal. Danskan och svenskan blandar sig i huvudet. Hon är född i Köpenhamn, men flyttade till Malmö när hon var sex år. Vid det här laget har hon flyttat fram och tillbaka fler gånger än hon minns. 

I dag är barndomens delning mellan språken en del av arbetet. Sedan sju år översätter Lykke Holm böcker från danska till svenska, och är i dag en tydlig litterär länk mellan länderna. Hon börjar räkna upp titlarna, men snart sviker minnet. Det har hunnit bli så många, runt tjugo böcker har hon översatt nu. Danskan är ett helvete att översätta, menar hon, men ett roligt helvete. 

Svårast att få rätt är repliker. 

– Danskan är mycket mer expressiv i sina ljud än svenskan. Det hör man ju bara på hur man pratar. Så det finns nyanser som är så grova i danskan att de är väldigt svåra att översätta till svenska. På svenska blir det ofta mycket vackrare än det egentligen är, med alla de snirkliga adjektiven.  

Måste du göra dig blank från din egen röst när du ska översätta? 

– Nej, jag behöver inte det. När jag började översätta så var det böcker som låg så långt bort från mitt eget sätt att skriva, som Yahya Hassans första bok. Det var så annorlunda att jag aldrig hade impulsen att lägga in mig själv i texten. 

Även Yahya Hassans andra bok är det Johanne Lykke Holm som har översatt. Den är svår att prata om. Författaren lever inte längre, men texten är i högsta grad levande.  

– Yahya var en extremt språkligt noggrann poet. Det är väldigt många nivåer och nyanser i hans texter. Ibland är han verkligen en systemdiktare. Det har varit ett otroligt komplext arbete att översätta honom som inte liknat något annat, säger hon och avbryter sig sen. Nej, fuck detta! Han förtjänar mer än att jag ska sitta och slarva fram något här om honom. 

Återigen: Orden är viktiga. 

När ”Strega” nu kommer ut har det gått nästan precis tre år sen Johanne Lykke Holm romandebuterade. Den här gången blir det ingen stor fest med mycket folk. 

– Jag ska fira med bara min familj, och Siri. 

Siri är bästa kompisen som Johanne Lykke Holm kallar sin bror, och som hon dedicerat boken till. Vänskapen har beröringspunkter med romanen. 

– Det finns inga storartade scener i ”Strega” där någon låser upp en dörr och tar med sig de andra. Kvinnorna räddar sig genom att finnas där för varandra, och visa en möjlig väg ut. Den personen är Siri för mig. Hon har räddat mig kontinuerligt i tio år, och har lett mig ut när jag själv varit väldigt långt inne i ”Strega”.

Läs DN:s recension av ”Strega”