Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Johannes Anyuru: Jag har funnit hopp i hur Europa hittills har hanterat terrorn – med mänsklighet, trots allt

Johannes Anyuru.
Johannes Anyuru. Foto: Peter Claesson

I sin nya, hyllade roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” ger författaren Johannes Anyuru en bild av Sverige där islamofobin tagit över efter ett terrordåd. I dag skriver han om hur han hoppas att staden, och alla som bor i den, fortsätter att drömma.

I Guds namn.

Vissa Stockholmskvällar finns en tyngdlöshet i betongen, kakelplattorna, aluminiumet, i rulltrappornas dyningar. Som om den tunga staden är byggd på en darrande vattenyta.

Alla städer jag har älskat drömmer, och har så något av en republik över sig.

Hur människor från hela världen blandas i tunnelbanestationernas underjordiskt ekande världsslussar.

Jag vilar min panna mot hennes.

Jag gråter tyst, för att inte fylla också henne med rädslan.

Stockholm är, bland mycket annat, en stad av förlag och böcker, och den här senvintern och våren har jag promenerat på Drottninggatan fler gånger än jag kan räkna, med min nya roman i väskan, i vimlet, i strömmarna, i hårdheten som jag tycker om för att den har något sant i sig, bland stenlejon och gatuförsäljarnas blinkande leksaker.

Det finns en öppenhet hos det skarpa. Öppenheten hos en kant, en tröskel. Ibland när jag gått över Sergels torg, över det svartvita mönstret, har det nästan känts som om jag har väldiga vingar.

Stockholm drömmer.

Jag har tänkt på en dag som denna, kanske mer än många andra.

Om det under min uppväxt tycktes alltmer möjligt även för en svart muslim att skapa ett hem i detta land så berodde mycket av det på just Stockholm, på Latin Kings och Pascalidou och Kallifatides, på Leila K och Gardell, och på ett sätt att vara som de rösterna är uttryck för och som har uppstått inte bara för att två miljoner människor som kommer från radikalt olika platser tvingas dela torg och tunnelbanestationer, utan också för att stadsrummet och tunnlarna drömmer.

Jag lutar min panna mot min dotters panna och minns hur höghusen i de västra förorterna steg upp i morgonljuset sista gången jag anlände till stan - abstrakta former uppbrutna av vårens första grönska.

Stockholm drömmer att det är en ändlös stad, en plats som rymmer hela världen.

Medan jag sitter här med min flicka fryser jag fortfarande trots att det kanske är årets hittills varmaste dag. Det är chocken. Allt är så underligt stilla utanför fönstret, som alltid såna här dagar.

Jag har tänkt på en dag som denna, kanske mer än många andra eftersom jag har skrivit en roman om hur den skulle kunna förändra Sverige.

Jag lägger ner min dotter i spjälsängen, hennes kropp är livlös men varm, hon andas i sömnens långsammare rytm.

Rykten om skottlossning på Fridhemsplan, obekräftade. Senare dementerade.

En berättelse om vår stund vid avgrunden.

På de första bilderna som kom var Stockholm ödsligt på ett sätt som en sån stad aldrig borde vara, och som fyllde mig med en längtan efter att ännu en gång ta tåget, kliva av och komma upp i trafiksorlet, ut i drömmen. Gå på Drottninggatan som om just mina fotsteg behövde och kunde trösta cementplattorna, som om också min spegelbild saknades i skyltfönstren.

Jag tittar på henne innan jag lämnar henne. Hon ska att leva i allt det som ska komma, allt det vi ska välja. Hennes ögonfransar är så tunna att de liknar små krökta ljusstrålar. Hennes ansikte ändlöst som Paradiset. Jag rör vid hennes kind och undrar om hon märker det, inne i drömmen.

Bilden av lastbilen kommer. Den står halvt inkörd i varuhusets vägg, bland bråte och krossat glas. Det är som om någon har fotograferat en plats utanför historien, en plats utan ordning eller mening, eller en plats mitt i historien, en plats som liksom en storms öga är outgrundligt och tryckande stillsam just därför att dess yttersta virvlar, som nyss drog förbi, är så våldsamma.

När jag skrev om ett islamistiskt terrordåd i Sverige skrev jag fram en värld där ropen på hämnd och total kontroll, som kommer att höras alldeles snart, förgiftade den berättelse vi alla berättar om oss själva. Hatet vann, språket, som ska föra oss samman, förstördes. Men det fanns också, liksom i den fiktion vi kallar för verkligheten, ett omöjligt hopp, en chans att när som helst resa sig upp och kliva in i något annat.

När jag tänker på allt detta så slår det mig att hela mitt författarskap är en del av en berättelse som i grunden förvandlades av den elfte september. Jag vet ännu inte hur. Kanske avgörs det gång på gång. Kanske avgörs det nu, denna vår, för oss.

Jag har i flera samtal om romanen fått frågan om hopp, och då svarat att jag funnit hopp just i hur Europa hittills har hanterat terrorn: med mänsklighet, trots allt, med fortsatt öppenhet.

På en av bilderna som kommer vandrar en läkare i spillrorna och kaoset, oerhört koncentrerad, klädd i allt för tunna, vita kläder.

Ett enda barns död dödar hela universum och hela mänskligheten.

Sara, min fru, som jag älskar för hennes visdom och sätt att vara, säger:

Ett kritiskt tänkande måste också levas. Sorg över alla andra döda, som också dör i världen - en politisk sorg som handlar om att peka på ett hyckleri - borde inte manifesteras emot andras sorg. Sorg är sorg. Tårarna tvättar hjärtat. Vi sitter i soffan, vi är båda utmattade, rädda, hon säger: Sorg är en av vägarna till Gud.

Jag sitter på bussen in mot stan och ser ut genom de solkiga fönstren. Körsbärsträdens knoppar har precis spruckit upp i små rosa tussar och jag vet att några människor nu för resten av sina liv kommer att förknippa dessa första blommor med en sons eller en dotters död.

Jag vet att ett enda barns död dödar hela universum och hela mänskligheten.

Outhärdligt.

H ska plocka upp mig och A, som är på besök ifrån just Stockholm, utanför centralen. Vi ska till en moské för att utföra dhikr, sufisk meditation. Jag undviker att gena genom gallerian. Det är som om en ruta av fult, grovt glas ligger mellan mig och världen. Svallande vrede mot de som har gjort detta - en inflammerad känsla i kroppen.

Möter A vid spårvagnarna, kramar om honom. Vi genar sen genom gallerian. A:s telefon plingar då och då till när han får sms från folk som undrar om han är ok. Poliser med militärutrustning och gula västar står utposterade i folkhavet och jag vill gå fram och skaka deras händer, eller ännu hellre krama om dem. Impulsen förvånar mig, men sen förstår jag något om kärleken: att det svåra inte är att känna den utan att upprätthålla den över tid, och att det är det som är samhället: ett stort, mer eller mindre misslyckat, försök till detta.

Foto: Stina Wirsén

Illustration: Stina Wirsén.

Jag försöker se om människor dröjer med blickarna vid kvinnor i hijab mer än vanligt.

Kärlek. Kärlek.

Stockholm drömmer. Tunnelbaneslamrande och blänkande. En del av drömmens skönhet är att AIK:s svarta spelare pryder matchprogrammen, att även svarta ansikten, ansikten som mitt, välkomnar besökare i Arlandas ankomsthall. Bara en stad utan fruktan gör så. Welcome to Stockholm. Bara en orädd stad öppnar sig så mot den stormande, okända framtiden. Det är inte underligt att människor fulla av rädsla och tvivel hatar en sån stad.

Inte ens om det visar sig vara en slump att attacken skedde just där den skedde är det inte förvånande att IS, som galningen som körde lastbilen tycks ha inspirerats av, attackerar just Stockholm av alla städer.

H har sin son med sig. Hans närvaro i bilen förändrar samtalet. Vi talar i ellipser, med antydningar och tystnader, som för att beskydda något oskyldigt. Som vi alltså inte är en del av? Jag vet inte hur jag ska tänka om detta. Om denna dag och om vem jag själv är i den. Vi kommer fram till moskén. En handfull människor sitter i den rökelsedoftande källaren och sänder välsignelser över Profeten. Må Guds fred vara med honom. Vi sitter i cirkel och upprepar Guds namn. Allah. Allah. Hjärtrytmen. Jag söker en klarhet och enkelhet som inte kommer. Bara mer tårar. Livets vatten, för de döda och för oss, de ännu inte döda.

Vi ber sen för detta land, och i hemlighet, tyst, ber jag också att Gud ska låta tiden räcka. Till vad? Inte heller detta vet jag.

Vi åker hemåt i den oroliga vårnatten.

Jag hoppas att Stockholm förblir en stad som drömmer.

Det hemska släpper inte taget.

Talar i telefon med K på förlaget. Ska eventuellt resa upp till Stockholm och tala om attacken i tv, utifrån min roman. Overklighetskänslor. Känner mig besudlad, och åter stum efter en period då det, trots allt, tycktes möjligt att tala.

Pojken sover i baksätet. Där ute: alla de svirrande ljusen. Drömmarna. Jag beslutar mig för att skriva i stället. Säger till K att hälsa alla, krama dem. Blundar, tänker på mörkret och tyngden som faller undan när tåget kommer ut ur berggrunden, ut i tomma luften, som om det rusar fram högt uppe i himlen eller avgrunden. Stockholm.

Jag hoppas att Stockholm förblir en stad som drömmer, för ni drömmer på sätt och vis åt oss alla, en berättelse som rymmer oss alla, och som ni kommer att förbli hatade för - för att Stockholms själva hjärta också rymmer en moské - kupolen med månskåran av grönt koppar som milt höjer sig över på Medborgarplatsen, över träden och uteserveringarna och narkomanerna och skejtarnas slamrande brädor.

Monstren attackerar alltid drömmen, eftersom de i verkliga livet bara är ynkliga, trasiga människor. De attackerar barn, de attackerar järnvägsstationer och marknader, de attackerar städer som New York, Paris: platser som är slussar där tideräkningar och civilisationer korsas och nya sätt att vara förhandlas fram.

Stockholm.

Efter attackerna öppnade ni era hem och arbetsplatser för fullständiga främlingar som var strandsatta i staden. På sätt och vis var det är därför attackerna inträffade till att börja med.

Fortsätt, gå vidare, ta er framåt.

Trotsa mardrömmen.

De kommer att glömmas bort, bli till ingenting, bli mindre än sandkorn som sveps ut till mörkret och kylan nära bottnen.

De kommer att drunkna.

Jag ber för era döda, som är större än universum, och för deras nära, för de skadade och de skakade.

Och kanske är böner bara en annan sorts drömmar, ord som människor viskande trär upp på trådar när vi är ensamma i mörkret. Men det finns en hemlig kraft hos berättelser, en kraft som liknar kraften hos en flod, en kraft som tar med sig bråte, trädstammar, sönderslagna ting, våra liv.

Våra liv som vi, kanske sen länge, lever i strömvirvlarna efter dagar som dessa.

#openstockholm

Läs mer.

Maciej Zaremba: Det är upp till oss att bevara tilliten
Elisabeth Åsbrink: Ge terroristerna största möjliga motstånd
Kristina Lindquist: Lever vi i ett annat land än i fredags morse?
Ola Larsmo: Hur ska vi stå emot hatet inom oss själva?
Björn Wiman: I dag är vi alla stockholmare

Fakta. Johannes Anyuru

Poet, dramatiker och författare född 1979 i Borås.

Debuterade 2003 med diktsamlingen ”Det är bara gudarna som är nya” och fick sitt stora genombrott med romanen ”En storm kom från paradiset” 2012, för vilken han tilldelades Svenska Dagbladets litteraturpris och Aftonbladets litteraturpris.

I mars i år gav han ut den kritikerhyllade romanen ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” där ett islamistiskt terrordåd i Göteborg leder till att svenska muslimers frihet begränsas i en fascistiskt präglad framtid.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.