Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Johannes Anyuru: Mitt beslut om Bokmässan i tio punkter

Foto: Peter Claesson och Julia Mård

182 författare har hittills undertecknat uppropet mot Bokmässans beslut att låta Nya Tider medverka. Johannes Anyuru formulerar sitt eget beslut i tio punkter.

"But the great dark birds of history screamed and plungedinto our personal weather / They were headed somewhere else but their beaks and pinions drove / along the shore, through the rags of fog / where we stood, saying I"- Adrienne Rich, In Those Years 

Ett. Polaren var på en hemmafest ute på landet när en klunga skinheads dök upp och föste ut honom på gården. En av dem satte ett hagelgevär mot hans huvud. Jag undrade, när jag senare hörde om händelsen, hur det kändes att stå där, under den mörkare natthimlen utanför staden. Jag tänkte på hans namn som hade uttalats fel i så många munnar, jag tänkte på hans öde, på vapnet, tillverkat för att jaga fåglar, som hölls mot hans panna. Jag tänker nu att på sätt och vis står han där för alltid. Eftersom han en gång ställdes där.

Två. Jag minns de stålhättade, svarta kängorna som folk påstod bara kunde köpas utomlands, ”eftersom de var olagliga i Sverige” - en grej man sa om barndomens farligaste och mest fascinerande artefakter: butterflyknivar, elefantöl, jaktslangbellor. Och ibland när jag slöt mina ögon kunde jag nästan känna hur det skulle kännas om ett gäng skinheads sparkade ut mina tänder och stampade sönder mitt kranium med de där hemska kängorna, som var lagliga, förstås, precis som deras demonstrationer var lagliga. Precis som deras flygblad och tidningar.

Tre. Det spelade ingen roll vad jag sa till dem, vilka argument jag hade för min existens, eftersom de bebodde en plats där språket hade tömts på mening - ett urtida eller postapokalyptiskt inbördeskrigslandskap som öppnade sig varsomhelst - i ljusrektangeln utanför McDonald´s en natt eller i skolkorridoren på en lunchrast - när de dök upp med sina bomberjackor. Jag minns att jag tyckte, i barndomen, att deras rakade huvuden fick dem att se ut som levande dödskallar.

Läs mer: Svante Weyler: Bryt med Nya tider. Skälen för Bokmässan att inte göra det har slutat gälla

Fyra. Under ett samtal om islamofobi på Clandestinoinstitutet för några år sen reste sig en man i publiken upp och ropade att han skulle hämta Nordiska Motståndsrörelsen och att vi allihop var döda. Vi körde ut honom men jag minns att han stod kvar på gatan en lång stund och ropade att vi allihop var döda. Ni är redan döda. Ni är redan döda.

Fem. Svenska fascister har under hela min uppväxt utfört mord på politiska motståndare. Våldet har gett upphov till en oro för att skriva vissa saker, en oro som visserligen är fullt rationell men som samtidigt liknar en form av vidskepelse: de kommer att komma till min dörr om jag skriver ut deras namn, och tänk om mina barn drabbas, hur skulle jag kunna förlåta mig själv. Jag vet att det sannolikt inte händer, men tänk om? Jag vet att de är beredda att mörda. Tänk om? Tänk om - ett mörker som sprids i människor, och i offentligheten. Som tusch som fälls ut i vatten, droppe efter droppe.

Sex. En av tidningen Nya Tiders redaktörer bidrog i en film som uppmanar människor att göra hembesök hos journalister och författare som de ogillar. Här är orden som används: ”Tänk bara ett besök, vilken panik de får. Tänk om tio, tjugo personer besöker dom dagligen, sju dagar i veckan. Jag lovar, dom kommer att tänka om.”

Läs mer: Leif Zern: Jag skulle aldrig dinera med Djävulen – inte ens med lång sked

Sju. Tankar. Jag tänker ibland om dessa år, då Europa återigen verkar aktualisera frågan om vilka liv som är värdefulla och vilka som är värdelösa, att det är allas vårt möte med avgrunden, och att det är ett ögonblick som kommer till varje generation, i varje land. Andra gånger tänker jag att hela världen alltid har stått här för att det är vad den här världsordningen - och kanske varje världsordning - är: en gräns, en kant som oräkneliga människor faller över, ut i natten. Mördade. Och jag tänker på männen från Nordiska Motståndsrörelsen som gick runt med kameror och filmade folk på Bokmässan förra året, och jag tänker på rädslan som präglade delar av min uppväxt, men också på hoppet jag kände när jag fann litteraturen - poesin som gjorde mig mindre ensam, de politiska böckerna som hjälpte mig förstå mitt öde, min plats i kosmos, berättelserna som lät mig försvinna ut ur mig själv och bli en annan. 

Åtta. Filmen som redaktören på Nya Tider medverkar i och som uppmanar till hembesök hos skrivande människor avslutas med de här orden: ”Dom tror att dom är orörbara - att de inte går att komma åt. Bara gå dit!”

Läs mer: Jan Guillou om författaruppropet: ”De flesta som undertecknat är okända”

Nio. Och han står där med hagelgeväret mot huvudet. Min vän. En verklig människa. Han vågar inte röra sig. Skinheaden som håller i vapnet flinar. Kramar avtryckaren. Min vän blundar, tror att han ska dö. Men geväret var inte ens laddat. Nazisterna skrattar.

Tio. Den dagen jag går till en sån fest.

 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.