Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 21:46 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/johannes-anyuru-vem-vill-ha-ett-pris-fran-svenska-akademien-vill-jag/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Johannes Anyuru: Vem vill ha ett pris från Svenska Akademien? Vill jag?

I dag tillkännages att Svenska Akademien delar ut det Doblougska priset till författaren Johannes Anyuru.
I dag tillkännages att Svenska Akademien delar ut det Doblougska priset till författaren Johannes Anyuru. Foto: Khim Efraimsson/Norstedts

I dag tillkännages att Svenska Akademien delar ut det Doblougska priset till författaren Johannes Anyuru, som känner hur han dras in i en obehaglig otydlighet. 

Skrivandet började som en plats där de exakta namnens intimitet skulle vara möjlig. Kanske är det därför vi så ofta träder in genom porten med en kapitulation; om den första dikten säger vi att vi skrev den på fem minuter, det är inte ens en dikt, det är ingenting; vi kallar skrivandet för ”ingenting” just för att det är ”allt”.

När jag nyligen vann ett litterärt pris tackade jag en gymnasielärare i historia och filosofi som betytt mycket, och när lokalteve sökte upp honom för att fråga om just begynnelsen satt han i ett lärarrum och log och sa:

”Han visade mig sina dikter. Ville väl veta om de dög.”

Den där sårbarheten är, tror jag, konstituerande för skrivandet. De röster som kommer att eka genom denna text – röster som kunde tillhört om inte mig själv så kanske mina elever – talar om mannen som i media har kallats för Kulturprofilen, och de talar just om sårbarheten i början:

”Jag ville verkligen arbeta i kulturbranschen och han kom fram till mig under en vernissage.”

Närmare min egen början kände jag ett jubel stiga inuti när något av det höga rasade ner i vattenpölarna vid våra fötter. I dag tror jag tvärtom att det kan vara meningsfullt med institutioner som reser sig över kapitalets och opinionens malströmmar, och att de som räknar med att progressiva krafter kommer att fylla vakuumet efter en eventuellt bortspolad Akademi är farligt naiva. Jag har alltså med en sorts chockad sorg sett Akademiens kris djupna detta år då – för att låna en diktrad av Göran Greider – ”litteraturen lämnar himlen”. 

Johannes Anyuru: ”Islam för mig är att veta vad jag ska säga vid min pappas grav” 

I dag tillkännager ett pressmeddelande från Svenska Akademien att jag tilldelas det Doblougska priset och jag misstänker att en viss sorts hovetikett avkräver mig tystnad om de här sakerna just i dag. Men jag känner ett behov av att låta vissa röster höras.

”Han kom fram och sa att han hört att jag skulle ge ut en bok.”

”Vi träffades på Klubben där jag varit på en uppläsning tillsammans med mina klasskamrater. Jag var i tjugoårsåldern och drack mycket under den perioden.”

Här är min dikt om att gå i det varma

sommarregnet – jackan utlånad

till polaren som varit i bråk och skulle

klä ut sig till

en annan – och var vi inte alltid

andra, med namn uttalade fel

av andra munnar – det var sommaren 

när jag började skriva, och jag

ännu så arg, över att inte passa

in ens bland

oss andra, men hemligt

lycklig också, inuti

fingrarna

som trevade över ledstången

som ledde rakt upp

i mörkret – hallå, är någon annan

här? Pennan krafsade

i anteckningsboken — någon

som jag kan

bli? Men alltså detta är inte ens

en dikt, jag skrev det på fyra

minuter, det är bara minnet

av början –

”Jag trodde honom

när han sa att jag skulle vara ’bränd’

i min karriär om jag

lämnade honom.”

Ja. Vem av oss hade inte dessa drömmar, dessa ambitioner? Om jag varit en annan kunde jag alltså ha varit andra:

”Ibland misskötte jag jobbet som ett sätt att stå ut, som en sorts minimalt motstånd. Jag surfade bort hela dagar, och jag snodde böcker. Snodde vin.”

(Kunde varit du)

Det finns versioner av denna text där jag avböjer priset, eller deklarerar vad jag tänker göra med delar av pengarna för att på något sätt rena dem från en hinna som tycks klibba sig fast vid dem (välgörenhet etc). Men detta är vad jag har landat i, detta på samma gång otacksamma och otillräckliga som jag upplever som nödvändigt att säga just i dag, av just någon som tar emot ett pris av Svenska Akademien. Detta självklara som måste upprepas tills det hörs:

”Han lyckas alltid hitta unga och självdestruktiva kvinnor. Jag var 25 år gammal, skribent med hyfsad framgång. Jag brottades med depressioner.”

Skrivandet var ett anspråk på livet, men det kom ur just söndrighet och knas, och som snubbe är det ibland lätt att glömma det – glömma skrivandets desperata förhoppning om att det kanske skulle vara möjligt att göra som Karolina Ramqvist skriver i ”Det är natten” och ”inrätta sitt arbete för att kunna leva och uthärda livet” – så enkelt kan skrivandets skäl faktiskt anges om man inte anser att svagheten förtjänar att krossas som en kackerlacka, som en lus under en tumnagel: vi börjar skriva för att uthärda livet. Och utöver vittnesmålen om det råa våldet som Kulturprofilen har utövat mot ett antal kvinnor — utöver berättelserna om handen som gräver i skrevet, styckmordsmardrömmarna, förtäckta och öppna hot, och utöver anklagelserna om regelrätta våldtäkter – juridiken har sin plats men namnen har sin plats, och när vi här talar om skrivandet bör vi inte glömma att ett antal kvinnor faktiskt använder detta mycket exakta namn om vad Kulturprofilen har utsatt dem för: våldtäkt – utöver allt detta ligger det också en oförlåtlig brutalitet i att en man har väntat i en port som bara går att träda igenom av den som uppbådar stor sårbarhet, och använt denna sårbarhet för att förbruka människor. Och vad som inte går att komma runt är att denna förbrukning har gjorts möjligt genom att han har anropat Svenska Akademien: han har kallat sig själv för ”den nittonde ledamoten”, han har hotat med makten i ett kontaktnät där ledamöter ingår, han ska ”bränna” folks karriärer, och så vidare. Akademiens makt har med andra ord använts för att förvandla vissa människors förhoppningar om skrivandet till ingenting, eller till något värre än ”ingenting”: till känslor av skam och medskyldighet:

”Jag har skämts sedan dess: för att jag gick in i en relation med honom, och för övergreppet. Skämts över min tystnad och över att vara en av dem han väljer som offer, att vara en av de ’trasiga’.”

Jag vet att det fanns ett #metoo för alla från blåljuspersonal till prostituerade, men för mig, här, i dag, är det nödvändigt att tala om oss som skriver, och påminna om att många som söker sig till skrivandet gör så för att vi hoppas finna eller få vara med och skapa ett rum som lyssnar också på det svaga, på det ambivalenta, på det sköra, och sen ger ett rimligare svar än resten av tillvaron. För om vi minns sårbarheten kan vi till exempel bakom de arton rösterna som har talat höra den nittonde rösten, den som tillhör alla de som inte pallade, alla som helt enkelt avbröts i sina banor. Ännu en röst, alltså (som bär på mångas tystnad):

”Jag är fortfarande rädd om jag besöker Stockholm. Att ha varit en av hans unga kvinnor är stigmatiserande. Man blir stämplad. Jag upplever att folk i kulturvärlden… Alla vet och alla har vetat. Men de blundar, vill inte veta hur illa det egentligen ligger till.”

Detta går inte att komma förbi.

Detta kvarstår, detta våld.

Det borde inte ha varit svårt för Akademien att ta sitt ansvar som institution och markera ett tydligt avstånd ifrån Kulturprofilens handlingar utan att ledamöter senare i intervjuer halvt tog tillbaka eller slätade över det hela. I synnerhet när det gäller de ledamöter som tidigare har hållit fram Kulturprofilen som en förebild som borde lära upp unga män, eller den ledamot som redan för många år sen fick ett brev av en kvinna som hade råkat ut för mannen och som då fattade beslutet att inte ens kontakta kvinnan för att få vidare information, hade det varit klädsamt med ett mått av självrannsakan, och i brist på sådan, tystnad.

Utifrån sett förefaller det nu som att just de ledamöter som försökte lyssna till vittnesmålen om sexuellt våld, och reagera på dessa röster på ett normalt sätt, av olika skäl har sett sig tvungna att lämna Akademien.

(Och det måste också sägas att en man som i flera år själv har lett en organisation i vilken korruption och sexuella trakasserier tycks ha sopats under mattan och som sen går ut i media och säger att den människa som försöker reda upp i detta är den värsta ledaren i organisationens historia, en sådan man är att likna vid en läkare som i decennier har missat växande tumörer i sin patient och som när en ny läkare upptäcker cancern beklagar sig över patientens tillstånd när sjukdomen behandlas: ”Titta hur han mår! Han är både flintskallig och kräks! När jag tog hand om honom mådde han aldrig så här dåligt!”)

Nå. Jag kom en gång ifrån en plats där lojalitet var värd nästan allt: om du inte backade upp en vän i ett bråk var du ”ingenting” — detta ord som verkar hemsöka varje sammanhang där människor drömmer om att få bli ”något” – och jag förstår mycket väl impulsen att försvara vännen som hela världen hatar, att säga att han bara har ”uppvaktat kvinnor” och gång på gång antyda att kvinnorna som anklagar honom ljuger. Jag ser faktiskt omöjligheten i vissa ledamöters situation, och söndrigheten även där, i försöket att stå ut med verkligheten, med misstagen, med de andras och den egna grymheten. Men just eftersom jag råkar veta något om lojalitet vet jag också att den har ett pris, och att det faktiskt är dess pris som gör den dyrbar, och priset för en del ledamöters lojalitet med Kulturprofilen är att Svenska Akademien som helhet tycks befinna sig i en otydlighet, i ett gränsland där de arton kvinnornas röster inte hörs. För om de hördes på samma sätt som min röst tydligen hörs, skulle det inte vara möjligt att kalla Kulturprofilens verksamhet för att ”uppvakta kvinnor”, eller att avfärda ett brev som redan för två decennier sen varnade för hans våld som ”en detalj i det stora arbete som bedrevs”.

Jag vet inte om jag är den första att få ett pris av Akademien sen krisens senaste, mest akuta fas inleddes, men jag vet att jag inte är ensam om att uppleva att ett sådant pris numera varken skänker ära eller heder åt mottagaren utan istället drar in denne i just en fruktansvärt obehaglig otydlighet: eftersom Akademien inte tycks förmögen att göra det måste jag säga: Jag tror på de arton kvinnorna. Vad som har skett är skamligt.

Jag är medveten om att Akademien inte har efterfrågat min åsikt om sin kris, men jag tror att det är omöjligt för den att fortsätta när människor som erhåller dess stöd ställs på den omöjliga position som jag nu finner mig stående på. Det är till exempel sannolikt att en framtida Nobelpristagare kommer finna sig tvungen att uttala sig på ett liknande sätt som jag gör här, eller, vilket jag alltså allvarligt har övervägt, vägrar ta emot priset helt och hållet. Och ytterligare en dimension i detta är förstås frågan om vilka skrivande människor som kan lockas av att fylla de lediga platserna i en Akademi som i dag framstår som en bunker, en plats som vägrar se vilket oerhört svek det är att dess namn används för att hota, manipulera och skada unga människor som drömmer om skrivandet? 

Vilket skrivande skulle över huvud taget vara möjligt inifrån en sådan plats? Det är inte underligt att de som har lämnat Akademien i vår är sådana som ännu har ett i allra högsta grad levande skrivande, en levande blick på världen.

Jag vet inte vad lösningen på krisen är, och jag vet att mina ord här sårar människor, också sådana jag håller mycket högt — skrivande människor som har fått mig att gråta med sina ord, människor som har hjälpt mig att ”stå ut med livet”. Ändå skriver jag detta, av lojalitet med den jag en gång var, och av lojalitet med de kollegor som tidigare har kritiserat Akademien offentligt och som för detta kanske har betalat ett pris, kanske just det pris som jag nu tilldelas (till den ohållbara otydlighet som numera omgärdar Akademien hör ju även att sådant inte går att veta).

Men framför allt skriver jag denna text för att jag har hört arton röster och försökt tillmäta dem deras rättmätiga tyngd, och för att det finns människor i min närhet som har skadats av gränslösa män, och för att jag har sett märkena efter detta, och då kanske främst de inre märken som uppstår hos människor som berättar utan att bli hörda, eftersom förövaren alltid är en bror, en son, eller spelar i samma band, går på samma fester, är populär, är feminist, en gentleman, hade en depression de åren, var full, är framgångsrik, komplex, begåvad… ja… mer än något annat skriver jag detta för att jag har sett på mycket nära håll, flera gånger, hur den som vittnar om en våldshandling inom ramarna för en relation, det vill säga en våldshandling som har gjorts möjlig av den egna sårbarheten, ofta får betala ett oerhört högt pris, eftersom det är så svårt att ta ett vittnesmål på allvar när det kräver något av oss, och eftersom det är så lätt att förakta just det sköra.

Och jag ville något annat när jag trädde in i skrivandet.

Vill något annat, ännu.

Här är min dikt.

Det andra är möjligt.

Läs mer: 18 kvinnor: Kulturprofil har utsatt oss för övergrepp 

Läs alla DN:s artiklar om Svenska Akademien 

Fakta

Johannes Anyuru (f. 1979) är poet, författare och dramatiker. Hans roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” belönades med Augustpriset 2017. 

Deblougska priset är på 200.000 kronor, och delas ut till fyra pristagare i Norge och Sverige. Bland tidigare pristagare finns Eyvind Johnson, Sara Lidman, Birgitta Trotzig och Mare Kandre. 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.