Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Johar Bendjelloul: ”Jag är inte skrämd av något, det värsta har redan hänt”

Varje gång Johar Bendjelloul slår på datorn ser han det – ett sista meddelande från lillebror, Oscarsvinnaren Malik Bendjelloul som dog för tre år sedan. Matilda Gustavsson följer radioprofilen genom Sveriges Radios korridorer för ett samtal om den största katastrofen – till ett soundtrack av Blümchen. När Stockholm plötsligt drabbas av ett terrordåd.

I ett rum i Radiohuset i Stockholm pekar Johar Bendjelloul på en fil på datorns skrivbord. Säger att det är hans brors sista text. Den Oscarsvinnande dokumentärfilmaren Malik Bendjelloul arbetade med ett långfilmsmanus som nästan var klart när han efter en kort tids depression tog sitt liv.

Den 13 maj år 2014.

Det har gått tre år sedan dess.

– Jag hade läst det många gånger medan han skrev. Det tog några dagar efter att han dött innan jag kom att tänka på manuset. Och när jag mindes vad det handlade om var det oerhört. Alla hår reste sig. Hela den sommaren gick jag lovar runt texten. Jag visste att det inte skulle gå att läsa på något annat sätt än som ett meddelande till mig som är kvar.

Journalisten och programledaren Johar Bendjelloul skulle aldrig säga det själv, men efter tjugo år på SVT och Sveriges radio har han börjat bli folkkär på det lite föräldramässiga sättet som fortfarande utmärker public service. Han är den lugna och rimliga rösten som uppåt en miljon Studio ett-lyssnare tar för given: som dag efter dag är närvarande och reder ut verkligheten.

Men Johar Bendjelloul, som alltid haft en dröm om att bli skådespelare, har också prisats för sitt språk och sätt att prata med en känsla i botten på varje stavelse.

Han kan säga saker som på pappret är stela eller präktiga (som berätta hur skeendet fortlöpte och snabba ryck) så att det också låter djupt uppriktigt eller underfundigt. Ställa politiker till svars med värme.

I mitten av rummet står ett runt bord och en spindellik bukett av mikrofoner. Strax ska Europapodden spelas in, där han tillsammans med gäster följer de europeiska dramerna år 2017.

Johar Bendjelloul talar flytande franska, tyska, spanska och engelska och hans fascination för kontinenten spänner över högt och lågt: över nationalismen och neonet, över handelsavtalen, EU-byråkratin och de autotunade rösterna, gränserna och de rosa solnedgångarna på Ibiza.

När han om morgnarna går längs Karlavägen på väg till Radiohuset för att leda Europapodden och Studio ett, eller vara Eurovisions expertkommentator, lyssnar han på eurodance. Scooter, Corona, Alice Deejay. Oftast Blümchens ”Heut’ ist mein tag”. Och varje dag när datorn slås på ser han manuset, upplever att dokumentet blinkar mot honom och påminns om att han måste ta ett beslut.

○ ○ ○

Nu är allt bra igen. Sex veckor efter sin brors död skickade Johar Bendjelloul det meddelandet som ett svart skämt till några vänner. Ett foto där han står klädd i en ledig semesterskjorta framför våffelstugan i Ängelholms hembygdspark. Tittar tomt in i kameran. Men i handen håller han en glass toppad med lysande röd sylt. Nu är allt bra igen.

Foto: Beatrice Lundborg– Det var en sorts hälsning. Jag finns fortfarande och kämpar på. Jag tycker att det är det roligaste jag någonsin skickat till någon. Och det hemskaste.

Johar Bendjelloul visar mig fotot medan vi sitter på kvarterskrogen Rosa drömmar som ligger i närheten av lägenheten där han bor med barn varannan vecka.

Det är kvällen före den 7 april, ett datum som i en okänd framtid kommer att spela en roll i stadens gemensamma minne. Han ska programleda morgondagens Studio ett, då Sverige kommer att ha drabbats av ett terrordåd. Som en del i porträttet bestämmer vi att jag ska vara med honom under direktsändningen.

Johar Bendjelloul säger att han lever ett typiskt stockholmskt byliv som loopar mellan lägenheten – arbetet – mataffären – gymmet. Han pratar även utanför radion i hela och exakta meningar.

Mellan oss på bordet finns min öl, som ser dum ut efter att han beställer alkoholfritt, och våra telefoner. Han är ofta sist med nya sociala medier (en anledning är rasismen han mötte under tiden som SVT-programledare med ett ovanligt efternamn) men när han ändå skaffade Instagram var glassbilden det enda han la ut.

– Möjligen också som ett sätt att ta ansvar för andras reaktioner på det som hänt, som har varit så otroligt offentligt. Alla som ser mig komma in i ett rum vet vad som hänt. Det är ett märke jag bär i pannan. Och för deras skull har jag försökt desarmera hemskheten som finns runt mig. Jag tror att det hänger ihop med storebrorsrollen som jag alltid har haft.

○ ○ ○

Med två år mellan sig delade Johar och Malik Bendjelloul en barndoms ändlösa tid. Syskonen bodde i en villa nära havet i Ängelholm. Mamman Veronica Schildt Bendjelloul är konstnär och översättare från en finlandssvensk skådespelarsläkt och på ett ungdomsläger i Frankrike träffade hon deras pappa: läkaren Hacène Bendjelloul, som växte upp i den algeriska överklassen. De bestämde sig för att bo i Ängelholm efter att ha besökt staden en gång, och slagits av hur vacker den var.

Senare blev det också platsen där regissören Peter Schildt, Veronica Schildt Bendjellouls bror, filmade tv-klassikern ”Ebba och Didrik” med en 11-årig och underskön Malik Bendjelloul i en av huvudrollerna. Johar Bendjelloul hjälpte till med det praktiska i kulisserna. Konst och skapande var självklart i familjen och i början av tonåren hade bröderna en egen musiktopplista som noggrant uppdaterades varje vecka.

– Malik kunde vara otroligt arg på mig för att jag gillade spexig musik. Jag har alltid hatat uppdelningar i högt och lågt och tyckte att det där rockidealet av riktiga instrument och gravallvar var falskt. Jag älskade Modern Talking och Army of Lovers och hur de mimade med mikrofonsladdarna urkopplade. Medan Malik mer tyckte att man skulle söka det sublima, som närmar sig Gud och evigheten. Han hade starka idéer kring musik, som han ansåg vara den absolut största konstformen.

Att Malik fick en Oscar var det bästa som kunde hända. Han hade passerat mig och gjort det med ljusår.

Som barn upplevde bröderna Bendjelloul världen som magisk, och de delade den sortens förhöjda blick på tillvaron även som vuxna.

Särskilt Malik Bendjelloul samlade på historier om hur små och till synes obetydliga händelser kunde kasta om ett liv. Som den om Sixto Rodriguez, en misslyckad folksångare i Detroit som utan att veta om det blivit en av Sydafrikas största stjärnor och en symbol för kampen mot apartheid. Och den om hur han själv bestämde sig för att göra en film om Rodriguez osannolika öde. Hur han efter att i över fyra år ha arbetat med ”Searching for Sugar Man”, ofta pank och utan någon annan kamerautrustning än sin mobil, fick kliva upp på Oscarsgalans stora scen som vinnare.

– Jag och min bror hade en lättsamhet ända fram till den sista tiden. En verklig föreställning om att på något sätt leva under en lycklig stjärna, som mycket handlade om vår uppväxt. Det är förvånande hur ofta folk gör kopplingar mellan utländsk bakgrund och klass. Jag har fått höra kollegor säga att de varit så imponerade av mig och min bror, och att ”ja, jag kommer ju också från en enkel bakgrund”. Medan vi kommer från en enorm trygghet. En övre kulturmedelklass.

Johar Bendjelloul berättar att han fram till sin brors död brukade ha Fatimas hand om halsen eller i plånboken, en muslimsk och judisk symbol för gudomligt beskydd.

Sett utifrån gick bröderna länge i samma spår. Johar Bendjelloul flyttade till Stockholm och Journalisthögskolan efter studenten. Han började rekordung jobba på SVT:s olika kulturprogram och dit kom även hans bror efter sin medieutbildning i Kalmar. Men de hade skilda sätt att arbeta.

Foto: Beatrice LundborgJohar Bendjelloul, som alltid varit intresserad av politik, drogs till direktsändningarna och blev programledare för Gomorron Sverige, Babel, Kulturnyheterna och Aktuellt.

Medan Malik Bendjelloul kunde ägna oändlig tid och omsorg åt att skapa rätt animation till något av sina berättande reportage.

– Så var det när vi var små också. Han kunde sitta med sina projekt hur länge som helst, och den noggrannheten och envisheten var bortom min fattningsförmåga. Om jag bidragit med något till hans enorma driv så är det att han tävlade med mig hela uppväxten, och förlorade – eftersom jag var äldre och starkare.

Johar Bendjelloul beskriver hur han sysslar med motsatsen.

– När man sänder live uppstår hela tiden skevheter. Trots att man gör sitt absolut bästa. Tekniken strular och i efterhand hör man att det där spåret kunde jag ha följt upp. Men för mig finns ett lugn i att man aldrig kan nå ända fram. Allt begåvat man gör är borta nästa dag, liksom alla dumheter. Det är som att skriva i vatten, och passar mitt kynne. Jag glömmer saker fort. Släpper misslyckanden. Släpper det som är bra också, säger han om hur olika relationer han och Malik hade till tiden.

Och till perfektion.

– Han sökte den ständigt. Han älskade att vrida och vända på varenda detalj i allt från konst och filmer till relationer. Hur man ska leva. Där var jag den nästan arketypiska storebrodern. Mer praktisk och stabil. Ingen av oss var särskilt förtjust i sin roll men ändå behöll vi dem livet igenom. Hans liv igenom.

Utom just mot slutet.

Foto:  IBL– Att Malik fick en Oscar var det bästa som kunde hända. Han hade passerat mig och gjort det med ljusår. Case closed liksom… Och det sista man vill vara som människa är bitter, men om jag tänker på att det inte finns någon fortsättning och att jag aldrig kommer att få se vår relation fördjupas och förändras känner jag bara bitterhet. Jag har aldrig strävat efter frihet på det privata planet. Inget i det är viktigt för mig. Det är i relationer som jag finns, och med min brors död har jag en stark känsla av att också jag har avlidit. Av att jag helt har upphört.

När jag och Johar Bendjelloul har pratat om bilden av glassen dröjer han lite i bläddrandet bland de egna fotona. Och fastnar i något. Innan han vänder skärmen mot mig och visar versioner av en vagt bekant person. Säger att han nyligen testade Face swap, appen som i en sorts samtida kubism kan föra samman två människors drag och är oberoende av någons död. Maliks skrattgropar i sin storebrors lite rundare ansikte. Samma mörka hår men olika stort. Johar Bendjellouls tyngre ögonlock som gör blicken sorgsnare.

– Mina band till den jag var tidigare är svaga och ibland kan jag titta mig i spegeln utan att känna igen min blick. Jag har svårt att berätta om mina karaktärsdrag. Jag är inte alls säker på vilka de är längre, vilket väl gör att jag på ett sätt är fri att omforma mig själv.

– Man ska egentligen inte prata om sådana känslor när man är mitt i dem… Men lärdomen hittills är att det här inte kommer gå över, att jag aldrig kommer ”ut på andra sidan”. Att jag måste leva vidare med märkena jag har, säger Johar Bendjelloul och jag kommer att tänka på hans första kommentar till medierna om sin brors död, ett citat som spreds över världen och som särskilt i Hollywood-kanalernas dramaturgi stack ut som ett sår: ”Det här är det värsta. Jag vet inte hur man hanterar det. Jag vet inte.”

– Språket har alltid varit min vän, något som hela livet funnits för mig. Men min brors död kunde jag inte beskriva, vad jag kände gick inte att klä i några ord. Och det hade aldrig hänt förut. Allt som kom ut lät platt. Helt meningslöst. Jag har försökt på olika sätt sedan dess men att han inte finns längre… Det är för oerhört.

Snart ska vi betala och skiljas åt. Om mindre än ett dygn kommer en lastbil att rusa fram längs Drottninggatan och medvetet kränga för att träffa så många människor som möjligt. I efterhand kommer timmarna före terrorattacken mättas av betydelser: olika små beslut kommer att rekonstrueras och bli till berättelser om vad som hände och vad som kunde ha hänt.

Den förhöjda blicken på tillvaron, som för bröderna Bendjelloul brukade vara ljus.

Men som döden förvandlade till motsatsen.

I dag känner jag tröst i att jag gjorde vad jag kunde för att hjälpa min bror. Jag kan gå tillbaka i sms-konversationen och se hur tät den var på slutet, att jag brydde mig.

– Vad betydde den repliken egentligen? Och det kvarlämnade glaset som stod på diskbänken? Varför var jag i just den stunden upptagen av något annat? Jag insåg hur farligt det är att tillmäta saker i det förflutna den sortens betydelse. För man fastnar i tanken på vad man hade kunnat göra. Om jag bara hade gjort så. Om jag bara hade sagt så. Och jag tror egentligen inte alls på sånt där.

Han har slutat bära med sig Fatimas hand.

– I dag känner jag tröst i att jag gjorde vad jag kunde för att hjälpa min bror. Jag kan gå tillbaka i sms-konversationen och se hur tät den var på slutet, att jag brydde mig. Det är som på jobbet: har man bara ansträngt sig kan man inte göra mer. Jag har tvingats avförtrolla tillvaron för att göra den uthärdlig, även om det magiska tänkandet kan komma ändå. Som med manuset.

○ ○ ○

Den 7 april förbereder Johar Bendjelloul Studio ett-sändningen om en ovanligt dramatisk dag. USA:s bombningar i Syrien har väckt oro inför ett nytt stormaktskrig. Och så ska han intervjua KD-ledaren Ebba Busch Thor, vars parti vissnar i opinionsmätningarna. Han är nöjd med en fråga om bytet av partisymbol som han just skrivit, efter att ha grävt fram ett citat där förre KD-ledaren Göran Hägglund säger att vitsippan aldrig kan utrotas och står för växtkraft: ”Är det så lämpligt att i det här läget ta bort en symbol för växtkraft?”.

– Med politikerintervjuer handlar det mycket om att tänka ut scenarier: om jag säger detta, vad säger de då? Så att det live ska finnas struktur och närvaro samtidigt. Och helst ett slags musikalitet där man lyckas hitta rytmen i stunden: när man ska följa en impuls, och när man ska vänta eller släppa den.

– Mitt enda intervjuråd är alltid att läsa på massor. När något verkar lätt eller banalt måste man anstränga sig som mest för att hitta skikten. Men allt man kommer nära är intressant.

Johar Bendjelloul beskriver direktsändningarna som sitt happy place, som ett absolut nu. Han har aldrig behövt göra mindfulness-övningar utan upplever att punkten av koncentration kommer automatiskt när den gröna lampan tänds.

Och som starkast under en kris. Johar Bendjelloul sände live när en flodvåg drog in över Japan, och när terrorister sköt ihjäl människor inne på Bataclan i Paris.

Foto: Beatrice Lundborg

– Jag växlar ner i de lägena. Talar i ett annat tonläge. Även om jag bara lämnar studion för att hämta något går jag långsamt. Jag får förhöjd hörsel och uppfattar varje ord som sägs, eftersom att allt har saktat ner. Som i en naturfilm när en uggla dyker i slowmotion. Samtidigt som timmarna i efterhand har gått blixtsnabbt. I de sändningarna, när jag befinner mig i stormens öga, är jag som allra lugnast.

Och därför ville han återvända så fort som möjligt efter sin brors död.

Han var tillbaka efter en månad, då han löst allt det praktiska och sovit nästan konstant; kroppens reaktion på beskedet hade varit att stänga ner.

– Jag upplevde jobbet som avgörande för om jag skulle överleva. Att jag kunde uppgå i något igen. Jag var så rädd för att jag skulle ha förlorat förmågan. Min kollega Anna Hernek satt i kontrollrummet den första gången, redo att hoppa in om jag skulle kollapsa. Men hon behövde inte det. Det gick. Och sedan jobbade jag väldigt mycket den hösten, och det var en dramatisk tid, med valet, det eventuella extravalet.

Nyhetsflashen kommer klockan 15, om att ett fordon kört över människor på Drottninggatan.

Jag sitter i en taxi på väg till Radiohuset, och pratar med chauffören om att något otäckt har hänt. Kollar sociala medier och ser bilden av en enorm lastbil som dundrat in bland skyltdockorna på Åhléns och täckt allt i ett grått pudrigt damm.

Min bror ringer och när jag tittar ut genom taxifönstret sker samma rörelse över hela Nybroplan. Människor står som frusna i skenet från sina telefoner innan de med häftiga fingrar får fram rätt mobilnummer eller svarar någon.

Jag kollar att laddaren är i väskan, och är lugn eftersom jag har ett uppdrag. Jag är på väg för att följa hur en av Sveriges främsta live-journalister arbetar under en katastrof.

Men när jag just klivit ur taxin messar Johar Bendjelloul att jag inte kan vara med under sändningen. Av säkerhetsskäl släpps ingen heller ut eller in i själva Radio
huset, och jag fastnar i den stora fönsterlösa entréhallen, som är en blandning av betong och glada Silicon Valley-färger. Och matchande prickar överallt: vita cirklar på golvet och runda vita lampor som stirrar på varandra. Jag har ingen riktning längre och sätter mig i en rosa soffa. Tycker mig se en man med en bombväst som rusar genom andra änden av rummet. Han försvinner in genom en dörr men explosionen kommer inte.

Inifrån studion intervjuar Johar Bendjelloul ministrar, experter och ögonvittnen som befinner sig i chock. En kvinna berättar om en lastbil som körde över människor som om de var kartonger. En annan om hur hon korsade Drottninggatan från Mäster Samuelsgatan på cykel och klarade sig med någon centimeter.

– Och så var det ett lejon i betong som låg helt nära. Jag tänkte att det var konstigt att det ligger här. Man tänker så himla konstigt.

Johar Bendjelloul svarar som om han var på platsen, och bekräftar iakttagelsen.

– Jag känner till betonglejonet du pratar om. Det brukar stå precis vid hörnet Kungsgatan.

– Åh fy farao! Då hade det flugit. Ända därifrån.

Camilla Schulz från Kungsbacka berättar att hon just kommit innanför dörren till en hotellreception på Drottninggatan. Och att hon på vägen dit velat stanna för att köpa godis men att hennes väninna Anna sagt nej, vi väntar.

– Nu är jag glad över det. Tänk om vi stannat.

Berätta hur skeendet fortlöpte.

– Jo, när vi stod i receptionen sa Anna plötsligt till mig att herregud, ska jag bo på det här hotellet när det är så mycket trafik utanför. Och så vände vi oss om och insåg att det inte var någon vanlig trafik som lät. Och sedan hörde jag människornas skrik.

Under samtalet med radion upplevde jag nästan ett lugn. Det kändes ärligt och omtänksamt.

Två veckor senare minns Camilla Schulz intervjun med Studio ett.

– Jag satt inklämd i ett hörn på hotellet, i deras allmänna utrymme. Jag har pratat med journalister förut och brukat känna mig sårbar då. Liksom misstänksam. Man undrar vad de vill komma åt. Men under samtalet med radion upplevde jag nästan ett lugn. Det kändes ärligt och omtänksamt, säger hon och nämner hur programledaren avslutade liveintervjun: ”Det låter som att du skulle behöva sova lite nu”.

– Jag minns det för att han hade rätt.

Johar Bendjelloul hade svårt att sova när han kom hem efter sändningen.

Tidigt på morgonen gick han ner till området runt Drottninggatan för att få en känsla av att det varit verkligt.

Kan det finnas någon likhet mellan 
att stå mitt i världens smärta, och i den privata?

– Nej. Jag har svårt att se en starkare kontrast. I mitt arbete står jag i en osynlighetsmantel. Jag vet precis vad jag ska göra. Medan den som rör mig är något helt annat. Något bortom all kontroll. Jag är inte skrämd av terror. Och inte av de europeiska valen och samhällsutvecklingen. Inte av något över huvud taget. Och det har med min bror att göra, att det värsta redan hänt, säger Johar Bendjelloul.

Men det stämmer inte riktigt.

– När det kom uppgifter om skottlossning i centrala Stockholm satt mitt barn på en buss på väg dit. Jag pratade lugnande med henne i telefonen, men då var jag rädd.

○ ○ ○

En stor röd klocka tickar ner till dagens 
sändning av Studio ett. En vecka efter 
terrordådet. Teknikerna hukar framför sina skärmar i kontrollrummet och tittar in på Johar Bendjelloul som sitter ensam i den lysrörsupplysta studion och bakom det tjocka glaset som i ett vitt akvarium. Han antecknar i marginalerna på sina manuspapper.

Jag smyger in och bara sekunder innan den gröna lampan tänds pekar han på en av frågorna.

– Ser du syftningsfelet? ”I dag förlorade barnmorskan som vägrade utföra aborter i arbetsdomstolen”. Som om det är just i arbetsdomstolen hon inte ville utföra dem. Sånt kommer man på i sista minuten.

Foto: Beatrice Lundborg

Under Ekots avslutande reportage kommer Marcus Birro in i studion för att intervjuas om sin nya bok som bland annat handlar om ett självmord. Han säger till programledaren att han så klart vet vad som hänt med hans brorsa.

Kommer du att vara personlig? frågar han och Johar Bendjelloul svarar ”ja, på det där P1-mässiga sättet”.

Intervjun som följer varar bara i tio minuter men är den mest avslöjande jag hört med Marcus Birro. Johar Bendjelloul har ett på samma gång känsligt och systematiskt sätt att komma nära människor: att ställa frågor som belyser punkt efter punkt i deras liv. Och så plötsligt framträder ett större mönster. Innan det är dags för nästa gäst.

Innan klockan är sju och han slutar för dagen.

Under flera månader efter Malik Bendjellouls död kunde Johar Bendjelloul inte lyssna på musik, men han har börjat igen. Han spelar eurodance när han går längs Karlavägen till och från jobbet.

Ofta Blümchens ”Heut’ ist mein tag” som upphäver hans ständiga känsla av att vara tung, av att röra sig mödosamt. Att lyssna på den ger honom en hybris han inte vill beskriva med för många ord.

– Jag tycker att den känslan av total osårbarhet i stunden förstörs om den släpps ut och någon annan märker. När jag får fatt i min hybris försöker jag bevara den inom mig. Men texten är helt fantastisk. Har du lyssnat på andra versen?

Tusentals gånger. Men jag kan inte tyska.

–  Så här…

Han tar en leende paus.

– Jag tittar mig i spegeln, och klär på mig något speciellt. Det är otroligt att man kan se så här bra ut. Jag går ut på gatan och jag skrattar människor i ansiktet och de tror att jag är galen men de vet inte. Att i dag är det min dag.

○ ○ ○

Manuset som finns på datorns skrivbord är en berättelse om föräldrar som förlorar ett barn. Om att det finns dimensioner av verkligheten vi inte når: som hur elefanter söker sig till höga höjder långt innan en tsunami slår in över land. Det är en berättelse om sorg, men också om att döden kanske inte innebär ett definitivt slut. Att den som är borta kanske kan finnas kvar.

– Min relation till religion är att det inte finns någon som svarar. Hur mycket jag än skulle vilja det. Jag tror inte att man får träffa den som dött igen. Ändå kan jag inte läsa hans manus som något annat än ett meddelande, en tröst till mig som sörjer.

År 2015 startade Johar Bendjelloul en filmfond till minne av sin bror, som stöttar projekt som följer i Malik Bendjellouls ”goda berättande och gör-det-själv-anda”.

– När en människa tar sitt liv tillåts det färga berättelsen om personen på ett sätt som känns som… Som en konsert, ett trettio
sex år långt och fantastiskt musikstycke som slutar med ett mollackord. Och som då beskrivs som en tragisk symfoni. Så var det inte.

Stiftelsen är ett sätt att lyfta fram vem Malik Bendjelloul var och vad han brann för, men Johar Bendjelloul brottas också med den nya rollen han fått. Med att vara den som minns.

Foto: Beatrice Lundborg– Min största skräck är att han ska försvinna och blekna bort. Och det enda jag har att umgås med är min egen bild, vilket gör att jag på ett skrämmande sätt skapar min bror. Det ger mig en makt över honom som jag inte vill ha.

Men det sista dokumentet fortsätter blinka mot honom varje dag.

Johar Bendjelloul har funderat på att inleda ett samarbete med ett produktionsbolag och omvandla manuset till en långfilm. Han har sedan länge ett kontrakt på en bok om den egna sorgen – i mötet med sin brors text – men har inte börjat skriva.

Och kommer troligen aldrig att göra det.

– Mest för att ämnet gör för ont. Jag kan rent fysiskt inte öppna och gå igenom hans manus igen. Att själv skriva en bok är också så anspråksfullt. Att kräva den tiden av en annan människa. Och fortfarande har jag inget språk för det som hänt. Jag kan verkligen inte, och det är vad man har författare till: människor som inte ger upp inför vad som inte går att beskriva.

Varför ger du upp?

– Jag vet inte om det finns en rädsla någonstans i botten. Jag har kanske valt en lätt och lat väg genom att alltid uttrycka mig i det gasformiga formatet.

– Men mest tycker jag faktiskt att evigheten och att rikta sig mot den är överskattat. Jag är nog nöjd med att finnas i nuet, och sedan är det över. Jag vill förstå storheten i ögonblicken. Och det låter kanske som en kylskåpsmagnet men jag tror på att aldrig bli cynisk så att man börjar missa det sublima i sådant som ”Heut’ ist mein tag”.

Fakta. Johar Bendjelloul

Johar Bendjelloul är journalist och programledare.

Han växte upp i Ängelholm och bor i dag i Stockholm med sina två barn.

Efter journalisthögskolan kom han redan som 20-åring till SVT där han under 17 år var programledare för bland annat Gomorron Sverige, Babel, Kulturnyheterna och Aktuellt.

År 2013 började han som programledare för P1-morgon och gick sedan vidare till att leda Studio ett och Europapodden, som varje vecka följer och fördjupar debatterna och turerna under det europeiska supervalåret.

År 2014 utsågs han till ”Årets stilist” av tidningen Journalisten, för sitt sätt att förmedla engagemang genom ett rikt språk och ”små nyanser i röst och tonfall”.

År 2015 startade Johar Bendjelloul en filmfond till minne av sin bror, regissören Malik Bendjelloul. Stiftelsen ”Malik Bendjellouls minne” är tänkt att premiera projekt som följer Maliks ”goda berättande och gör-det-själv-anda”.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.