Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

John Ajvide Lindqvist: Jag gör gärna folk vettskrämda, men inte ledsna

”Det är väl därför jag är bra på att skriva om konflikter, för att jag är rädd för dem. Håkan Hellström sjunger det bra: ’Vad vet du om solen förrän nån släckt alla ljusen’”, säger John Ajvide Lindqvist.
”Det är väl därför jag är bra på att skriva om konflikter, för att jag är rädd för dem. Håkan Hellström sjunger det bra: ’Vad vet du om solen förrän nån släckt alla ljusen’”, säger John Ajvide Lindqvist. Foto: Jonas Lindkvist

Solen försvinner och ersätts med en klarblå himmel, grönt gräs och inget mer. Åtta vuxna, två barn och en hund får möta sina värsta rädslor i John Ajvide Lindqvists nya roman ”Himmelstrand”. Han berättar för DN att han tror på kärleken och lyckliga slut.

Vid en vägkorsning i Blackeberg står vi samlade, ett tjugotal människor formerade i en halvmåne. Placerad i allas blickfång står en man i svart kostym och uppknäppt skjorta, han pekar mot en närliggande tegelbyggnad och säger: ”Där är simhallen där den blodiga massakern skedde.”

Sedan sjunger han en sedelärande sång om faran i att gå med i bokklubbar.

Massakern i fråga utgör slutscenen på boken som är anledningen att vi samlats, ”Låt den rätte komma in”. Mannen i mitten är dess upphovsman, John Ajvide Lindqvist, som gick i skola här, på Blackbergsskolan, där det nu ska avtäckas en skylt. Skylten är del av projektet ”Det litterära Stockholm” och är den 76:e i ordningen, en av få utanför tullarna, den citerar ett kort stycke ur Lindqvists moderna vampyrklassiker.

Efter ceremonin rör vi oss upp mot torget, eftermiddagssolen grinar brett över tunnelbanestationen och Blackebergs bibliotek medan Lindqvist pekar ut platser på vägen som förekommer i boken eller i Tomas Alfredsons filmatisering. Inne på biblioteket luktar det tyg, papper och äppelkaka. Vi slår oss ner i en hästskoformad soffa vid fönstret och jag frågar om han nu har dödat den gamla myten att det inte går att bli profet i sin egen hemstad.

– Jag vet inte om jag är så profetisk, det kom ju inte så många. Å andra sidan har jag generellt samma inställning som Morrissey när han skulle spela på en festival: ”Jag får väl spela för två kvarglömda tält.”

Hur ser din relation till Blackeberg ut i dag?

– Min mamma bor ännu kvar så jag är här av och till. Jag tycker det är en mysig förort, jag kan bli nostalgisk av höstsol på ett förortstorg. Tydligen är det förresten många utomlands ifrån som åker hit nu och går runt och tittar, tar kort på platser som nämns i boken. Jag har sett många som tagit bilder på sovrumsfönstret där jag växte upp.

Du sjöng en egenskriven visa för publiken. Hur viktigt är det som modern författare att även vara en god estradör och entertainer?

– Det där handlar mer om mig personligen. Finns det en publik som kommit så vaknar mitt gamla ståupparskelett till liv. Jag strävade så länge efter att bli underhållare, jag var ju även trollkarl, att jag aldrig har lyckats komma ur det mönstret.

En av de äldre damerna som stått och väntat i bakgrunden trär till slut sin jacka över axlarna och gör sig redo att gå. John Ajvide Lindqvist får något plågat i blicken och hoppar upp ur soffan, efter henne: ”Förlåt, jag får så dåligt samvete för att vi inte hann prata. Ni ser så ledsna ut.”

Är det ett utmärkande drag i din personlighet, att du känner av andras sinnesstämningar så där?

– Jag är väldigt mån om att vara till lags, vill inte att någon ska vara ledsen på grund av mig. Jag gör dem gärna vettskrämda, men inte ledsna.

Det låter som en egenskap sprungen ur konflikträdsla. Är du konflikträdd?

– Ja. Och det är väl därför jag är bra på att skriva om konflikter, för att jag är rädd för dem. Håkan Hellström sjunger det bra: ”Vad vet du om solen förrän nån släckt alla ljusen.” Det är samma sak: vad vet man om konflikter utan att veta motsatsen?

På tal om solen. I Ajvide Lindqvists senaste roman, ”Himmelstrand”, försvinner solen. Och ersätts med en monotont klarblå himmel, självlysande grönt gräs, och sedan ingenting mer. Tomma intet i alla riktningar mot varje horisont. Till denna limbotillvaro transporteras elva husvagnscampare: åtta vuxna, två barn och en hund. Utan att veta hur, varför eller av vem. Och alldeles i periferin manifesteras alla deras värsta rädslor.

– Boken började när jag fick höra om ”caravan clubs”, husvagnsburna sällskap som sammanstrålar på olika campingar eller öppna fält varje månad. Som en fågelflock som sprids och dras samman. Och att bo i husvagn är som en koncentration av livet i stort, så vad händer då om allt annat tas ifrån en än det lilla livet, det i miniatyr?

När jag läste det tänkte jag på hur lite det krävs, inte mer än ett strömavbrott, för att civilisationens skörhet ska bli tydlig. När det blev trafikstockning på E4:an tog det inte lång tid innan folk klev ur bilarna och började göra sina behov på öppen gata …

– Jag tänker mer på rädslan för förlust över huvud taget. Inte bara civilisationens tunna fernissa, utan även existensens. Det har jag upplevt länge, att allt det här är bara på låtsas. Egentligen har vi byggt allt på tomhet, jag tänker mig det både fysiskt och metafysiskt: om man bara ställer om blicken så är allt borta, det som är bakom syns.

Som med Platon och skuggvärlden?

– Mer som motsatsen. Att det inte finns någon idealvärld, det är bara tomhet där bakom.

Så du är något av en hobbynihilist?

– Nä, jag tror inte det. Jag tror på kärlek människor emellan. Ibland är jag toppenoptimist, ibland jättenegativ. Flera har sagt att ”Himmelstrand” är så sorglig och dyster men jag tycker den är rätt uppsluppen. Alla mina böcker har lyckliga slut, om ett kärlekspar får varandra blir det ett lyckligt slut. Den dramaturgiska harmonin uppstår, haha.

Både Isabelle och Peter i ”Himmelstrand” är, liksom Lennart i din förra roman ”Lilla stjärna”, gestalter med sina glansdagar bakom sig.

– Ja, återigen: det handlar om förlust. Jag fascineras av de som har varit någonting och fortfarande har sin identitet länkad till det som inte längre gäller. Det är en fruktbar grogrund för att de ska vara villiga att omfamna något annat, ropen från andra sidan.

Så det rör inte din egen rädsla att fråntas epitetet ”Sveriges skräckkung”?

– Nä, men är det inte så med kungavärdighet att den har en envis tendens att sitta fast även om den inte längre gäller? Och så många andra är det inte som skriver skräck, även om det kommit några stycken. Men nä, det är ingen personlig rädsla jag försöker iscensätta, och även om jag störtades från den tronen skulle jag fortsätta skriva. Jag skrev ju två hela romaner och en novellsamling innan jag ens hade blivit utgiven.

Din nästa bok, som är länkad till ”Himmelstrand”, ska handla om Palme. Du har även avhandlat ABC-städer, ”Svensktoppen”, gamla schlager … varför denna vurm för folkhemsrekvisita?

– Jag är fascinerad av det socialdemokratiska projektet. De övergripande stora besluten och hur de skulle implementeras i samhället. Långbänken och storbesluten. Blackeberg var ju tänkt som en ABC-stad, men det blev mest B och C, inte så mycket A.

John Ajvide Lindqvist samtalar med Thomas Oredsson om ”Himmelstrand” på Södra teaterns stora scen den 16 september.

Fakta: John Ajvide Lindqvist.

• 45 år gammal, uppvuxen i Blackeberg i västra Stockholm.

• Fick sitt genombrott med debuten ”Låt den rätte komma in” 2004, som finns utgiven i 33 länder. Boken filmatiserades i Sverige 2008 av Tomas Alfredson, och i USA 2010 av Matt Reeves.

• Han har tilldelats Svenska Akademiens pris till Harry Martinsons minne (2007) samt Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris (2008).

• Hade en tidig karriär som trollkarl och tävlade i junior-VM. Har även varit verksam som tv-manusförfattare och ståuppkomiker.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.