Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-23 05:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jonas-gren-vad-vet-forfattarna-om-klimathotet-som-vetenskapen-har-missat/

Kultur

Jonas Gren: Vad vet författarna om klimathotet som vetenskapen har missat?

Bild 1 av 3 Kerstin Ekman.
Foto: Lotta Härdelin
Bild 2 av 3 Roy Scranton.
Foto: Thomas Johansson/TT
Bild 3 av 3 Jonathan Franzen.
Foto: Axel Öberg

Allt fler författare kommer ut som determinister i klimatfrågan. Jonas Gren ser en fatalism som påminner misstänkt mycket om borgerlig lyx.

På det sjunkande skeppet Jorden börjar åsikten bli vanlig att allt redan är för sent. Bland författare, denna sällsamma grupp av ensliga sanningssägare, tycks hållningen särskilt populär. Man säger: upphettningen är ett ostoppbart tåg, det är lika bra att acceptera vårt öde. Förutom hos de amerikanska författarna Roy Scranton (SVT 12/6) och Jonathan Franzen (SvD 1/9) har denna determinism uttryckts av bland andra Kerstin Ekman (DN 26/5 2018). 

Men inte bara författare förfäktar uppfattningen. I vart och vartannat samtal jag hamnat i om klimatet de senaste åren, med alltifrån barnskötare och jurister till pensionärer, har människor uttryckt en uppgiven känsla av att den kommande stormen oundvikligen ska riva allt, oavsett åtgärder. 

Problemet, lyder argumentet (som är en känsla) är att utmaningarna är för stora, människorna för oeniga, uppvärmningen har redan gått för långt.

Men klimatdeterministerna – eftersom de redan bestämt sig – adresserar aldrig sin egen brist på empiri. Det kan bli värre än de säger. Det kan bli bättre. Det kan bli något tredje. Att påstå att det finns en förutsägbar utveckling för himlakroppen är lika rimligt som att tro att ett allsmäktigt spagettimonster vid en särskild tidpunkt ska utlysa Domedagen eller att Elon Musk är Jesus. Idén om planetarisk lagbundenhet är ett spöke som skräms bort i samma stund vi undersöker det.

Om det är något som 1900-talets och det tidiga 2000-talets tänkande har lärt oss, är det att världen är oöverskådlig, full av överraskningar. Ja, komplex som det heter. Vi har i klimatologiska sammanhang att göra med hela det biofysiska jordsystemet och dess mänskliga samhällen. Vi vet helt enkelt inte hur det ska gå. Klimatforskarna vet inte. Poeterna vet inte. Oljebaronerna och äppelmustarna vet inte. Ingen vet. Forskarna har sina modeller, som i bästa fall är nyttiga idioter. Missförstå mig inte. Datorsimuleringar som redskap är livsnödvändiga. Men de utför sannolikhetskalkyler. Hur jet- och känsloströmmar ska påverka framtidens samhällen och hur samhällena ska påverka jet- och känsloströmmarna, vet inte ens maskinerna.

Klimatdeterministerna har fel när de konstruerar en motsättning mellan acceptans och att fortsätta kämpa för förändring. Jag vet inte varifrån denna tvångsmässiga hållning att välja mellan två saker som faktiskt går att härbärgera samtidigt kommer, men sannolikt stammar den ur misantropi eller ledsamhet eller grinighet.

Om vi ska lyssna till forskarna som varnar för klimatupphettningen och utarmandet av biologisk mångfald så säger de: ja, läget är allvarligt, men nej, det är inte för sent, ännu finns saker att göra. Att som enskild romanförfattare med expertis inom humaniora då utropa alla åtgärders meningslöshet vittnar om en sällsynt självupptagenhet. Vad vet Scranton och Franzen och Ekman som vetenskapen har missat? 

Om experterna på världens globala miljöproblem ser möjliga vägar framåt, vari ligger logiken att enkom lyssna på deras varningar?

En uppenbar parameter hos klimatdeterministerna är att de härstammar ur en vit, västerländsk medelklass. Dessutom är de, liksom jag, knappast ungdomar. Få tonåringar häver ur sig att loppet är kört. 

En hypotes: kan det vara så att de som åtnjuter privilegierna, och knappast kommer att drabbas av konsekvenserna, av välfärdsökningen, har lättare att fly till sin uppgivenhet? 

Fatalismen, är den något mer än borgerlig lyx?

 

Jonas Gren är poet och författare. Hans senaste diktsamling är ”Dälden, där de blommar” (2018).