Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-26 16:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jonas-hassen-khemiri-man-maste-forsta-att-valdet-bor-narmare-oss-an-vi-tror/

Kultur

Jonas Hassen Khemiri: ”Män måste förstå att våldet bor närmare oss än vi tror”

Jonas Hassen Khemiris nya novell ”Sista måltiden” publiceras på väljattsluta.se måndag den 8 april. Foto: Eva Tedesjö

Hur ska författare göra för att gestalta mäns våld mot kvinnor? Och kan litteratur få en man att sluta slå? I Jonas Hassen Khemiris nya novell är förövaren inget monster utan en pappa som inbillar sig själv att han är bättre än många andra män.

Rätta artikel

En hel del är bekant i Jonas Hassen Khemiris nya novell ”Sista måltiden”. Både i för- och bakgrunden finns tydliga tecken på en komplicerad fadersrelation, här finns en exakt balans mellan språklig precision och oväntade associationsbanor, och så handlar det om en man som själv råkar skriva på en novell. Det är teman och kännetecken som går igen i Khemiris författarskap.

Men i ett annat avseende är novellen helt ovanlig – den är skriven på uppdrag av Länsstyrelsen, till lanseringen av en ny telefonlinje för våldsutövare. ”Välj att sluta” heter satsningen som startade i februari och fokuserar på att hjälpa personer att sluta utöva våld i nära relationer.

Novellen handlar om en pappa som också är en svåger, till huvudpersonen i Jonas Hassen Khemiris senaste roman ”Pappaklausulen”. Pappan är med andra ord den manipulerande men osynliga andra parten i romanens vårdnadstvist. I ”Sista måltiden” träder han fram ur skuggorna när Khemiri berättar historien från början. Vad händer innan första slaget?

Hur fick du uppdraget?

– Det var precis när jag höll på att säga hejdå till ”Pappaklausulen” för ett par månader sedan, som jag kontaktades av Länsstyrelsen: ViIl du skriva en novell om våld i nära relationer utifrån en person som finns med i ”Pappaklausulen”? Som författare kan man få en hel del konstiga förfrågningar och då brukar jag tacka nej eftersom jag har fullt upp med mina egna deadline. Här fanns det en väldigt tydlig ram för projektet.

Vad var det som gjorde att du tackade ja?

– Dels för att det är otroligt viktigt, dels för att det kändes svårt. Som författare går jag igång på berättartekniska utmaningar. Här var uppgiften att tilltala en potentiellt våldsam person utan att texten blir didaktisk, att genom novellen få framför allt män med våldsamma tendenser att ringa och prata om våldet istället för att utöva det.

Vad har varit det svåraste med att skriva texten?

– Det har känts som ett balansnummer. Det är fruktansvärt att läsa om våldets slutpunkt. ”Han bet mig i ryggen”, ”han dödade min hund”, ”han slog mig till att skelettet gick av”... Det är väldigt lätt att enas om att det är fruktansvärt, men hur börjar det? Jag har fått höra på flera håll att alla våldsamma relationer börjar i psykologiskt våld. Det kan handla om kontroll över ekonomin, om att kritisera klädval, om att gradvis isolera sin partner från vänner och familj.

Skildringen av mannen i novellen påminner om hur huvudpersonen framställs i ”Pappaklausulen”. Det är en inblick i en vardag som går honom på nerverna, även om reaktionen är en annan än i romanen. Hur har du tänkt kring porträttet av mannen som slår?

– Om man bara läser vittnesmål av våldet förvandlas förövaren till monster. Då kommer du aldrig att kunna se att även du har våld och kontroll inom dig. Vi måste förstå att den här killen går omkring med känslan att han är en väldigt bra kille, han har utfört sin oralsex, han har varit snäll mot svärmödrar, han har levererat i känsloekonomin. Han förstår inte varför det blir så fel när han vill så väl. Den där gråzonen är intressant. Det är självklart att en bra partner ringer sin flickvän. En gång, två eller åtta gånger, men kanske inte 65 gånger? När övergår det från att vara omtanke till att bli en mental nedbrytning?

Han jämför också sig själv med andra för att relativisera sitt beteende. ”Min pappa hade problem med ilska, inte jag”, säger han. Eller: ”Har jag nånsin slagit dig?”

– Ja, den här känslan av att han i alla fall är bättre än många andra. Han hävdar att han aldrig har varit våldsam men utövar ett ständigt mikrovåld. Min ingång i texten var att många nog kan känna igen sig i destruktiva relationsmönster, även om det inte har gått lika långt som i novellen.

Det finns många anledningar till att jag blev författare, men en var nog att det skapar en känsla av kontroll.

Länsstyrelsens beställningsjobb är inte det första försöket att påverka allmänheten med skönlitterära medel. Stig Dagermans novell ”Att döda ett barn” skrevs 1948 på uppdrag av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Syftet var att få bilförare att sänka hastigheten och minska dödligheten i trafiken. Det hindrar inte – förmodligen snarare tvärtom – novellen från att vara Stig Dagermans mest kända. Jonas Hassen Khemiri hade den som en referens under skrivandet.

– Det som är så häftigt med ”Att döda ett barn” är att den fungerar både som litteratur i sin egen rätt och rent instrumentellt. Jag är själv en notorisk fortkörare som kör långsammare på landsvägar tack vare hans text. En nyckel till Dagermans text är att han aldrig avslöjar sitt syfte. Min tanke var att skriva en novell där vi först nästan allierar oss med huvudpersonen, för att sedan börja förstå konsekvenserna av hans tänkande.

Det framgår att huvudpersonen i din novell är en skrivande person. Hans partner frågar honom: ”Hur gick det med novellen om kontroll?” Varför gjorde du honom till författare?

– Det var ett sätt att placera honom nära mig själv. Det finns många anledningar till att jag blev författare, men en var nog att det skapar en känsla av kontroll. Jag har funderat över vad det gör med ens förmåga att umgås med människor, om man ägnar en stor del av sin arbetstid åt att komparera adjektiv och skapa världar med ord. Blir det svårare att stå ut med ens medmänniskors brister och egen vilja?

Den här novellen är ett beställningsuppdrag, står inte det i direkt motsats till idén om konstnärlig frihet? Är det litteraturens uppgift att vara instrumentell?

– Nu vet jag inte om jag har lyckats som Dagerman, men jag vet i alla fall att jag förändras på något sätt av varje skrivprojekt. Första utkasten försökte jag kontrollera fiktionen på samma sätt som huvudpersonen kontrollerar sina flickvänner. Jag försökte styra och ställa med honom på olika sätt. När jag testade att släppa taget om honom förvandlades han till en människa som det förhoppningsvis går att känna något för eller känna igen sig i.

Det är som sagt lätt att betrakta män som slår som monster. Finns det en annan risk att ursäkta förövaren genom psykologisk inblick?

– Om vi menar allvar med att försöka förändra beteenden tror jag inte att nidbilder är rätt väg att gå. Nu är det här en väldigt aktuell debatt, men våldet är inte nytt. Jag fick det här uppdraget långt innan #brinnförjosefin och problemet kommer inte att lösas av min novell, men jag tror att det finns en kapacitet till förändring i igenkänningen. Vi måste förstå att våldet bor närmare oss än vi tror.

Bokrecension: Jonas Hassen Khemiris ”Pappaklausulen” är en svart komedi som landar rätt i tiden