Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Jonas Mosskin: Flygets olidliga lätthet

Jonas Mosskin.
Jonas Mosskin. Foto: Alexander Mahmoud och Fredrik Funck

2017 var året då psykologen Jonas Mosskin flög mer än någonsin – både på jobbresor och semestrar med familjen. Samtidigt skenar ångesten över flygets stora utsläpp. Nu hoppas han att medelklassen tar täten i en klimatrevolution.

En frostig höstmorgon 2014 cyklade jag längs med bilköerna på Essingeleden i Stockholm mot Bromma flygplats. Det var i sig inget konstigt, jag cyklar året runt. Incheckningen var full av alla de där businessmännen i kostymer som jag gjort så mycket för att distansera mig från. Ändå stod vi där sida vid sida. Jag var en av dem. Jag skulle precis som de hinna till ett viktigt möte i Göteborg.

Läs mer: Sofia Ulver: Därför struntar medelklassens långresenärer i klimathotet 

I terminalen såg jag SAS reklambilder på pappan som vill komma hem till middagen och hinna säga god natt till sina barn. Jag log. Självklart vill jag ju komma hem till middagen och höra hur E och M haft det på förskolan. Men i takt med att planet accelererade kände jag ångest. Att flyga fram och tillbaka över dagen till Göteborg var ju galet. Ändå gjorde jag det. För att hinna till mötet med innovationsteamet på ett globalt svenskt industriföretag om ett hållbarhetsprojekt som skulle påverka miljontals människor. Jag var deras expert på psykologiskt beteende. Det var bitterljuvt.

Ett år tidigare hade jag lovat mig själv att som organisationspsykolog skulle jag sträva efter att göra världen till en bättre och mer hållbar plats. Jag skulle inte välja pengar före samvete. Nu satt jag här med mina kluvna känslor. Kanske var det så här beslutsfattare på hög nivå kände? De verkar för det goda, men handlingen i sig blir ond.

Sedan dess har mitt flygande bara ökat. 2017 och ytterligare ett barn senare svischar taxin på vindlande mallorkinska vägar mot det fantastiska hotellet. Äntligen kommer min fru och jag iväg fyra dagar. Vi ska bara vandra, läsa och bada i havet. Ingenting annat. Ändå skaver det i mig. Det är min fjärde semesterresa på bara ett år. Vi behövde verkligen den här resan. Likaså att åka till bröllopet i Grekland för vår kära vän. För att inte tala om resan med barnen och min pappa till våra släktingar i Bretagne.

Men häftigast av allt var nog resan till Kuba förra vintern. Under en månad kuskade vi runt med tre barn i gamla amerikanare och bodde hemma hos vanliga kubaner. Människor som både inför svårigheter på grund av det planekonomiska förtrycket och mina triviala reseproblem sade: ”oroa dig inte, det kommer att lösa sig”. Det var en resa jag alltid drömt om att göra och jag vet att den förändrade vår familj för alltid.

Men gång på gång kommer det tillbaka. Det dåliga samvetet. Jag vet att den största enskilda faktorn för människor med stor klimatpåverkan är en hög inkomst. Och trots att jag alltid sett mig själv som en person som kan gå mot strömmen är jag exakt likadan som alla andra höginkomsttagare. Min ökade disponibla inkomst har jag lagt på… flygresor. Liksom många andra stockholmare. Det är här de flesta av alla välbärgade svenskar i medel- och överklassen bor. De som handlar ekologiskt och plastbantar och kräver att barnen ska få vegetarisk mat på dagis.

Samtidigt har antalet utrikes flygresor per invånare i Sverige mer än fördubblats sedan början av 90-talet. En resa till Thailand för en enda person orsakar lika mycket utsläpp som en genomsnittlig personbil under ett år (cirka två ton). Under 2017 ökade inrikesflyget i Sverige med 6 procent. De globala flygresorna i hela världen ökade med 7 procent under förra året. Om svenskarnas utrikesresor fortsätter att öka i samma takt som förra året, kommer våra utrikesresor vara större än Sveriges samlade koldioxidutsläpp år 2040.

Ofta har jag i paneler, workshops och i privata sammanhang talat om att vi måste sluta moralisera över människor som fattar ohållbara val. Att felet inte är individens, utan att vi är inbäddade i ett socialt system som i sig är ohållbart. Ett kortsiktigt kapitalistiskt system som aldrig räknar in kostnader för sociala och ekologiska konsekvenser i sin ekvation. Det är systemet vi måste förändra – då kommer de enskilda individerna att följa med.

För sådana är vi människor; sociala djur. Vi förhåller oss till de normer som finns i vårt närmsta sociala system. Precis som när vi var jägare och samlare på savannen korrigerar vi vårt agerande, våra värderingar och beteende efter flocken och ledarna. Är normen att flyga till Thailand på jullovet kommer människor att göra det oavsett om vissa tycker att det är fel.

Forskningen är entydig. För att orka hantera en alltmer komplex verklighet automatiserar vi våra val för att slippa lägga energi på småsaker. Psykologiprofessorn och nobelpristagaren Daniel Kahneman har skickligt beskrivit hur vår hjärna är konstruerad för olika behov och situationer. Vi har olika mentala konton för olika aktiviteter. I vissa sammanhang gör vi aktiva, medvetna och förnuftiga val, i andra rutinmässiga situationer följer hjärnan bara invanda mönster eller handlar omedvetet utifrån omedelbara känslor. Vi gråter över isbjörnar som svälter på isflak i klipp på sociala medier, för att i nästa minut reka efter hotell för nästa solsemester.

Kanske ser vi den här vintern ändå de första tecknen på en klimatrevolution. Vårt kollektiva förnekande (som närmat sig det perversa) är inte längre möjligt. Skribenten Isobel Hadley-Kamptz skrev i veckan i Expressen att hon avundas folks fantastiska resor men att hon själv slutat flyga sedan ett och ett halvt år tillbaka. Att hon hatar att hon älskar att flyga men att hon inte längre klarar av den moraliska skulden.

Jens Liljestrand, biträdande kulturchef på samma tidning, skrev att han äcklas av paradisbilderna från andra sidan jordklotet och frågar sig hur länge denna mardröm av långsamt kollektivt självmord är möjlig.

Jag förstår deras desperation. Själv vill jag heller inte vara kvar i det pragmatiska träsk jag befunnit mig i under 2017. Jag äter alltmer vegetariskt men mina barn vill bara ha korv och bacon. Jag lagar mina kläder när de går sönder, jag sköljer ur mina yoghurtförpackningar och odlar egna grönsaker på landet och köpt en begagnad biogasbil. Men så är det resorna: de har öppnat mina ögon för en värld långt bortom de jämtländska sjöar och skogar där jag växte upp. De har radikalt påverkat mig och gjort mig till den jag är i dag.

Jag vet att min familjs ekologiska fotavtryck är för stort men jag klarar inte ens av att kolla upp hur stort. Jag skulle behöva en stödgrupp där jag tillsammans med andra kan bita huvudet av skammen. Ta nya tag och hjälpa varandra.

För jag blir också förbannad! Skulden och skammen skall inte läggas på enskilda individer utan på våra politiker och globala beslutsfattare i näringslivet. Det är bara de som kan vidta åtgärder för att hejda vårt skenande klimat.

Man kan göra sig lustig över att det nu är medelklassen som offentligt brottas med sin skuld. Men kanske är det just våra skuldkänslor som blir allas vår räddning. Om den köpstarka klassen känner tillräckligt dåligt samvete kan det leda till handling. Om vi börjar protestera och göra mer moraliska val kan det skapa det tryck som beslutsfattarna behöver för att fatta globala tvingande beslut för att hindra klimat- och miljöförstöringen i antropocens tidevarv.

Vi vet att en enskild person plötsligt kan skapa en global våg som går över hela jorden. Det kan vara den amerikanska skådespelaren Alyssa Milano, som twittrar om sexuella trakasserier och startar #metoo. Det kan vara den unge tunisiske grönsakshandlaren Mohammed Bouazizi som sätter eld på sig själv och startar den arabiska våren. En annan värld är faktiskt möjlig.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.