Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-17 09:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jonas-olson-filosofernas-filosof-hade-en-stark-kansla-for-fornuftet/

Böcker

Jonas Olson: Filosofernas filosof hade en stark känsla för förnuftet

David Hume står staty på huvudgatan The Royal Mile i Edinburgh.
David Hume står staty på huvudgatan The Royal Mile i Edinburgh. Foto: Stuart Forster/REX

Skotske David Hume är humanitetens och känslornas stora filosof. Jonas Olson läser en ny bok om upplysningstänkaren som ansåg att vi människor är vänligt sinnade till våra medmänniskor och till samhället i stort. 

När filosofer av facket rangordnar sina favorittänkare är det inte ovanligt att skotten David Hume placeras före storheter som Platon, Aristoteles, Kant, och Nietzsche, som alla är mer välkända utanför universitetens väggar. Många moderna filosofer, i synnerhet de som verkar i den analytiska traditionen, tilltalas av Humes moderna empiristiska sätt att filosofera. Hans studier av den mänskliga naturen var fast förankrade i erfarenheten snarare än i föregivna förnuftsprinciper och han intog en kritisk hållning mot vidskepelse, fanatism och religion. 

Humes popularitet förklaras säkerligen också av hans eleganta stil. Trots att hans texter behandlar svåra och inte sällan abstrakta frågor präglas de av en distanserad lättsamhet som skiljer sig från det allvarsamma dunkel som finns hos kontinentala tänkare som Kant och Hegel. Att läsa Hume är ofta en njutning, vilket inte kan sägas om särskilt många andra kända namn ur filosofihistorien.

James Harris ”Hume: Liv och tänkande” (Fri tanke), förtjänstfullt översatt av Jim Jakobsson, är en intellektuell biografi som minutiöst redogör för Humes karriär från det att han lämnade universitetet i Edinburgh vid 14 års ålder, utan att ha tagit någon examen, till hans död år 1776. Bokens dryga 500 sidor beskriver allt vad Hume skrev och mycket av vad han läste och vilka personer han träffade, emellanåt till och med vad han endast möjligen läste och vilka han kanske träffade. Den kräver alltså uthållighet och tålamod hos läsaren. Men den som håller ut blir belönad. Även om Harris virtuositet som skribent inte kan mäta sig med Humes är han kunnig som få och han kan på ett pedagogiskt sätt både förklara och kontextualisera Humes teorier. 

Läs mer: Henrik Berggren om en ny bok om David Hume 

Humes popularitet bland 1900- och 2000-talets akademiker hade ingen motsvarighet på 1700-talet. Han sökte en gång en anställning vid universitetet i Edinburgh och en tid senare försökte några av hans vänner få honom installerad som professor i Glasgow. Bägge försöken blev fruktlösa eftersom Humes skrifter uppfattades som alltför radikala och skeptiska, i synnerhet på religionens och moralens område. Men som Harris påpekar var nog Hume inte särskilt ledsen för detta. I stället kunde han verka som fri skribent och framlägga nyskapande och kontroversiella teorier utan att direkt behöva bekymra sig om de kyrkliga auktoriteternas misshag. Sitt uppehälle klarade han tack vare att familjen var välbärgad, utan att vara förmögen, och genom att periodvis ta olika typer av privata och offentliga anställningar. Hume förblev ungkarl och kom sedermera att uppnå ekonomiskt oberoende i takt med att hans essäer om filosofi, politik, historia, ekonomi, och inte minst hans ”History of England”, rönte stora framgångar. 

Humes popularitet bland 1900- och 2000-talets akademiker hade ingen motsvarighet på 1700-talet

Förstlingsverket ”Avhandling om den mänskliga naturen” (1739–40) med undertiteln ”ett försök att införa den experimentella metoden i studiet av människan” hör numera till filosofins klassiker. Den experimentella metoden är den som med sådan framgång användes av 1600-talets naturfilosofer – bland dem Francis Bacon och Isaac Newton – och som kännetecknas av att principer om vår världs beskaffenhet prövas mot erfarenheten och revideras i dess ljus. 

”Avhandling...” består av tre böcker som i tur och ordning undersöker förnuftet, passionerna och moralen. De genomsyras alla av en strävan som den oinvigda läsaren nog inte förväntar sig att finna hos en upplysningsfilosof, nämligen att blottlägga förnuftets begränsningar och framhålla känslornas betydelse i våra liv. 

Till exempel kan förnuftet inte ensamt motivera oss att handla. Det är passionerna som bestämmer våra mål och förnuftsresonemang kan endast upplysa oss om de bästa medlen för att realisera dem. Det är i denna mening som ”förnuftet är passionernas slav”, som Hume uttrycker det. Eftersom förnuftet inte kan motivera oss att handla kan vi strikt talat inte agera i strid med förnuftet, och inte heller i enlighet med det. Humes uppfattning står i skarp kontrast till det förnuftets herravälde över passionerna som idealiseras av andra upplysningstänkare som Descartes och Kant, och dessförinnan av Platon, Aristoteles och stoikerna. Ur ett filosofihistoriskt perspektiv verkar alltså Hume företräda en minoritetsuppfattning. 

För den nutida läsaren kan majoritetsuppfattningen förefalla rimligare än Humes. För visst skiljer vi i dagligt tal mellan förnuftigt och oförnuftigt handlande! Det är till exempel förnuftigt att vara återhållsam med alkohol och tobak och oförnuftigt att inte göra slut på en destruktiv kärleksrelation. 

Att förneka sådana truismer vore Hume fjärran. Men det finns enligt honom en viktig skillnad mellan lugna och intensiva passioner. Praktiskt förnuftiga personer vägleds i sina handlingar av lugna och stabila passioner snarare än av plötsliga lidelser och kortsiktig njutning. Det som händer när vi i den sena timmen avstår från att dricka ännu en öl eller röka ännu en cigarett är att den långsiktiga omsorgen om det egna välbefinnandet, som är en lugn passion, betvingar den plötsliga frestelsen, vilken är en intensiv passion. När vi reflekterar över hur vi bör handla tenderar vi dock att uppfatta de lugna passionerna som förnuftsomdömen, just därför att de är varaktiga och sällan gör sig intensivt påminda i våra mentala liv. Att Descartes och Kants uppfattning om förhållandet mellan förnuftet och passionerna är så utbredd förklaras alltså av att vi förväxlar lugna passioner med förnuftets röst. 

Inte heller är det enbart med förnuftets hjälp vi drar moraliska slutsatser om rätt och fel, gott och ont och dygd och last, tvärtemot vad Humes rationalistiska meningsmotståndare hävdade. Även i våra dagar menar många filosofer att vi är förmögna att på rent förnuftsmässiga grunder forma moraliska omdömen. Humes kritik går ut på att detta låter sig sägas, men att ingen rationalist lyckats precisera exakt vad det är vi sluter oss till, eller exakt hur det går till, när vi enligt dem med blotta förnuftet formar moraliska omdömen som att löften bör hållas eller att generositet är en dygd. Åtminstone har ingen lyckats göra detta på ett upplysande sätt. 

Vi vill generellt att det ska gå andra väl. Hume kallar detta drag hos den mänskliga naturen humanitet

En rimligare hypotes, menar Hume, är att vår sympati, det vill säga vår benägenhet att påverkas av och smittas av andras känslor och sinnesstämningar, är grundläggande för vår förmåga att dra moraliska slutsatser. Dessutom är vi av naturen sådana att vi är vänligt sinnade till våra medmänniskor och till samhället i stort. Vi vill generellt att det ska gå andra väl. Hume kallar detta drag hos den mänskliga naturen humanitet. 

Här vänder sig Hume mot filosofer som Thomas Hobbes som menade att vi människor är egoister och att alla våra handlingar till syvende och sist motiveras av egenintresse. Hume invänder att detta enögda sätt att beskriva mänsklig psykologi inte stämmer med erfarenheten. Vi njuter av att bistå dem som behöver hjälp, men vi hjälper inte andra för att njuta av det. Vi hjälper andra därför att vi genuint bryr oss om andra och vi njuter av att göra det därför att vi vill att det går dem väl. 

Men Hume vill ingalunda måla en rosenskimrande bild av den mänskliga psykologin. Humaniteten är inte det enda som bestämmer våra handlingar och hur vi förhåller oss till andra människor. Vi är också själviska varelser och vi är partiska gentemot våra närmaste. Men vi har förmågan att betrakta skeenden ur ett opartiskt perspektiv, med det gemensammas bästa för ögonen, och det är denna förmåga tillsammans med vår sympati och humanitet som gör att vi kan dra moraliska slutsatser, som att löften bör hållas och att generositet är en dygd.

Humes mest kända religionsfilosofiska verk, ”Dialogues concerning natural religion” – ”Dialoger om naturlig religion” – påbörjades redan 1750 men färdigställdes först tjugofem år senare och publicerades anonymt 1779, tre år efter Humes död. Troligen berodde detta på att Hume efter samråd med vänner förutspådde att boken skulle orsaka rabalder och han satte en ära i att inte svara på kritik och aldrig ägna sig åt käbbel. Hume bröt mot denna princip vid mycket få tillfällen. Ett av dem var den kontrovers som följde på hans kandidatur till professuren i moralfilosofi vid universitetet i Edinburgh i mitten av 1740-talet. Ett annat var när han kom till undsättning för den då landsflyktige Jean-Jaques Rousseau. På grund av Rousseaus förföljelsemani och sviktande mentala hälsa urartade detta företag till ett publikt spektakel och Hume såg sig nödgad att gå i svaromål mot de anklagelser om delaktighet i en komplott som Rousseau slungade mot honom. 

Läs mer: Gunnar Fredriksson om David Hume 

Ett återkommande tema i Humes religionsfilosofi är att religiösa föreställningar inte har sin grund i rationella överväganden baserade på evidens. De förklaras i stället, som så mycket annat, av våra känslor, i synnerhet fruktan för döden och vad som ska komma efter den, och hoppet om ett bättre tillstånd. Enligt Harris har religionskritiken en mindre central roll i Humes tänkande än vad flera andra forskare hävdat. Hur det än är med den saken står det klart att Hume redan i sin ungdom intog en avvisande hållning till religionen och höll fast vid den till sin död. 

På sin dödsbädd lär han ha sagt att närhelst han fick höra om en person att denne var religiös drog han genast slutsatsen att han var en kanalje (rascal) och på frågan om han trots allt inte fann det möjligt att det finns ett liv efter detta svarade han att det också är möjligt att en kolbit som läggs på elden inte fattar eld, och tillade att föreställningen att vi skulle leva för evigt är en högst orimlig fantasi. Under magcancerns plågor skojade Hume om att han när hans tid är kommen ska försöka förhala processen genom att be färjkarlen Karon, som ska ta honom över floden Styx till dödsriket, om att få bli kvar i jordelivet till dess att människor vänt ryggen åt de vidskepelser han kritiserat i sina skrifter. Hume föreställer sig att Karon då tappar tålamodet och svarar att detta inte kommer att ske på många hundra år, varpå han befaller Hume att kliva ned i båten. 

Den nutida läsaren måste dystert konstatera att Humes Karon hade rätt.