Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Ett halvsekel efter Strömkantringen är litteraturen politiserad på ett nytt sätt

Författaren Sara Lidman föreläser om Vietnamkriget för byggnadsarbetare 1967.
Författaren Sara Lidman föreläser om Vietnamkriget för byggnadsarbetare 1967. Foto: Jan Wirén TT

En recensent läser tre romaner av Margaret Drabble. Han är väldigt arg. Han har nämligen också läst ett reportage om Rönnskärsverken och arbetsförhållandena där. Med harm föreställer sig kritikern de tre romanerna i händerna på en av smältverkets arbeterskor ”när hon befriats från gasmask och skyddsutrustning och vilar från industriproduktionen (som ger säljbart guld, bly, koppar, arsenik – och som påtagligt ökar missfallsfrekvensen bland gravida kvinnor i Rönnskärstrakten)”.

Det är 1978 när Sverker Tirén skriver detta, och ord som klasskamp, produktivkrafter och imperialism är vanliga i litteraturrecensionerna. Margaret Drabbles skildringar av strävande kvinnor i konflikt med ett konservativt samhälle är inte tillräckligt socialrealistiska och politiskt relevanta för en svensk kritiker.

Sedan Strömkantringen drygt tio år tidigare, och den socialistiska kritik som då formerades, har allt länge gått på rutin. Snart kommer 1980-talets reaktion, med en ny generation författare och litteraturkritiker som är intresserade av litteratur, snarare än av världskommunism.

Det är i år ett halvsekel sedan Strömkantringens segerår 1967. Vad som börjat två år tidigare med en livlig kulturdebatt om Vietnamkriget har vid det laget fördjupats till absoluta krav på litteraturens engagemang och politiska ställningstagande. Två år senare publicerar Dagens Nyheters kultursida en artikelserie på temat ”konsternas kris”, som frågar sig om konsten över huvud taget längre kan räknas till de effektiva kommunikationsformerna. Kris var ordet.

Efter ett tidigt 1960-tal med litterära experiment, nya medier, sammansmältningar av konstarter och formmässiga provokationer, väcks nu kraven på realism och engagemang. Det är framför allt kritikerna som ställer kraven, medan författarna är något mer kluvna till att agera megafoner för folkets förmenta demagoger.

Man behövde inte ha läst litteratur för att skriva om litteratur

Men en omsvängning sker. De författare som lämnar en mer ”litterär form” för reportage, reserapport och debatt (exempelvis Sara Lidman, Jan Myrdal och Göran Palm) hamnar hyllade i fokus för debatten, medan andra författare (som Tomas Tranströmer och Harry Martinson) hårt angrips för sina samhällsfrånvända verk.

Somliga klagar på ”engagemangsterrorismen” som snarare än att analysera det litterära verket undersöker dess politiska värderingar. Med tiden ökar motståndet och allt fler författare börjar grumsa över den anbefallna, restriktiva realismen och önska fantasin tillbaka i litteraturen.

1978 – året för den ilskna Drabble-recensionen – skriver till exempel Birgitta Trotzig: ”Besynnerligt detta med att man för att bli kultursidesmässigt rumsren till varje pris, måste kunna benämnas ’realistisk’”.

Sociologerna Donald Broady och Mikael Palme har i en studie från 1991 analyserat kritikergenerationen som växte fram i och med Strömkantringen. De talar om en demografisk katastrof; att det reformerade utbildningsväsendet ledde till en överproduktion av unga människor som examinerades – eller hoppade av – runt 1967 och krävde plats i offentligheten.

Man behövde inte ha läst litteratur för att skriva om litteratur. Hellre skulle man vara statsvetare, framträdande imperialistkritiker eller samhällsdebattör i största allmänhet. Först mot slutet av 1970-talet normaliseras utbildningsväsendet, kullarna krymper och vänstern har gått i terapi. Nu höjs kraven åter på en litterär bildningsbas som grundkrav för att få recensera på kultursidorna.

Ett inflöde av nya författare och nya, framför allt franska, poststrukturalistiska litteraturteorier gör tröskeln ganska hög.

Det är en intressant teori, på många sätt. För nog kan man säga att politiseringen på litteraturens bekostnad inte är ett obekant fenomen för oss, så här ett halvsekel efter Strömkantringen.

Klassbegreppet är förvisso djupt begravet, liksom de marxistiska grundtankar som en gång var så väsentliga för bedömningen av de arma författarnas verk.

Inte längre förekommer ord som klasskamp och produktivkrafter i litteraturrecensioner. Kolonialism är däremot ganska vanligt, men då med ett ”post-” som prefix. Liksom kring Strömkantringen används i litteraturkritiken begrepp som markörer, för att visa samhörighet med kolleger och mentorer. Begrepp som normativitet, den vita/svarta/manliga/kvinnliga kroppen, privilegier, exkludering och transfobi.

Liksom kring Strömkantringen är gatorna fulla av unga studenter som knappt hunnit läsa grundkursen på någon av de otaliga nya högskolorna innan de kräver plats i debatt- och kritikmanegen.

Och liksom kring Strömkantringen är det inte i första hand konst de är intresserade av, utan politik.

Men spänningsfälten och angelägenheten känns betydligt mer akuta nu, än de gjorde för femtio år sedan. I efterhand ter sig Strömkantringens unga (oftast) män som understimulerade medelklassbrats med moderiktigt Ho Chi Minh-komplex. Dagens ställningskrig beskrivs i dagarna av journalisten Ola Wong inför ett – naturligtvis – normkritiskt, kulturpolitiskt seminarium på högskolan i Borås:

”Jag upplever att det pågår ett kulturkrig mellan identitetspolitiska radikaler och högerextrema krafter. Samtidigt finns den stora majoriteten kulturintresserade medborgare som förfärat och förbryllat tittar på medan deras skattefinansierade kultur- och kunskapsinstitutioner rycks med och omformas till propagandaredskap”.

Jag påminner gärna om Oscar Wildes gamla sanning, i förordet till ”Dorian Grays porträtt”: ”Det finns inga moraliska eller omoraliska böcker. Böcker är bra eller dåligt skrivna. Det är allt.”

Bara en dåre skulle bära omkring

Bara en dåre skulle bära omkring på praktverket ”Dream of the rarebit fiend”, som samlar serieskaparen Windsor McCays samtliga strippar från 1904 till 1925. Den surrealistiska serien hade samma intrig varje gång: ett mardrömsscenario och i sista rutan en svettig och yrvaken person som lovar sig själv att aldrig äta grillade ostmackor före sängdags. En oumbärlig volym.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.