Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Han ägnade hela livet åt att berätta

00:30. Författaren Torgny Lindgren har dött. Han blev 78 år.

Torgny Lindgren blev 78 år. DN:s Jonas Thente tecknar ett porträtt av författaren från Raggsjö som tidigt skapade sitt fiktiva Västerbotten, en färgstark, mustig och kryddpeppardoftande litterär värld där naturkrafterna och Gud var de största auktoriteterna.

En man stiger på bussen. Han heter Olof Helmersson och har genomkorsat Västerbotten för att avkristna det, eftersom han en gång har verkat som karismatisk predikant på bygden men nu har tappat tron och vill ställa ett och annat till rätta. Det är i slutet på romanen ”Norrlands akvavit” och Olof Helmersson är inte ensam på bussen. ”På sätet för handikappade satt en skäggig, djupt hopsjunken gestalt i beigefärgad kavaj och med uppknäppt skjorta. Det är den gamle utflyttade författaren som hyst in sig i Alexander Bomans uthus för att en aning sorgsen skriva sin sista roman från en hembygd som han ofta beskyllts för att själv ha uppfunnit.” Ja, det är Torgny Lindgren som skriver in sig i sin egen roman.

Läs också: Torgny Lindgren har avlidit

Nu har han nått ändhållplatsen. Om än, i romanen, den skäggige författarens destination är systembolaget i Lycksele. Inte för starkspriten, försäkrar han predikanten Helmersson, utan för likören. Benedictine. ”Utan Benedictine, sade författaren, kan jag inte längre läsa min egen handstil”. Han blir bjuden på Benedictine även i den självbiografiska boken ”Minnen”, av sin förläggare, som försöker övertala honom att skriva en självbiografisk bok. Han får en bit smörgåstårta också. Och han svarar: ”Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.”

När en stor författare beslutar sig för att dö sätter han eller hon en biografisk punkt för sitt författarskap. Därefter släpps uttolkarna helt fria, och kritikerna, biograferna, hävdatecknarna, de postuma läsarna och historikerna. Ju större författarskap, desto fler intressenter. Torgny Lindgren torde ha många intressenter, om man menar läsare, vilket man nog bör mena.

Han debuterade med den inte särskilt märkvärdiga diktsamlingen ”Plåtsax, hjärtats instrument” 1965 och fortsatte att vara inte särskilt märkvärdig fram till 1982, då han publicerade den mycket komplicerade och betydelsefulla ”Ormens väg på hälleberget”. Det var romanen alla läste det året. Det är en bok så fullspäckad av berättelser, idéer och grymma öden att den knakar i fogarna och Torgny Lindgren skulle efterhand lära sig att disponera öden bättre. Det är som om hans hela liv gick ut på att lära sig hur man berättar och kommer underfund med varför man gör det.Hur som helst så verkar det som om Lindgren i och med ”Ormens väg på hälleberget” bestämde sig för att han var berättare, snarare än poet. Poesin har övergett honom, hävdar han ödmjukt i ”Minnen”, men vi vet att den bara tog sig mer prosaiska uttryck.

Foto: Anna Widoff
Torgny Lindgren 1989. Foto: Anna Widoff

Han började så att säga i det fördolda skapa sitt fiktiva Västerbotten tidigt. I den av författaren själv mycket underskattade romanen ”Hallen” från 1975, tecknar han ett brukssamhälle som sägs ligga som under en stor bubbla eller glaskupa. Det är en allegori över Sverige förstås. Men berättaren är en lokalreporter som skriver sällan publicerade notiser från bygden. Denne reporter återkommer i annan skepnad långt senare, 1999, i en novell i samlingen ”I Brokiga Blads vatten”, där han rapporterar från Avabäck i Västerbotten. I romanen ”Pölsan” från 2002 är han huvudperson och får sparken för att han uppenbarligen hittat på orter, människor och nyheter som inte finns.

I det Lindgrenska Västerbotten är naturkrafterna och Gud de största auktoriteterna.

Så blir han en av alla dessa mer eller mindre förunderliga invånare som bor och verkar i det färgstarka, mustiga, förfärliga och kryddpeppardoftande Västerbotten som alltmer växer fram – närmast i jämförelse ligger väl William Faulkners spelplats, Yoknapatawpha County.

I det Lindgrenska Västerbotten är naturkrafterna och Gud de största auktoriteterna. Lindgren själv tampades med Gud som mest när han skrev ”Ormens väg på hälleberget” och den rent bibliska romanen ”Bat Seba” från 1984. I denna senare uppgörelse framstår slutligen religionen som en tänjbar, artificiell princip som kan användas för att godkänna mänskliga monstrositeter. I de senare romanerna har Gud, Ordet och Boken sjunkit djupt in i människan och spätts ut med blodet. Religiositeten är slentrianmässig. I en av novellerna i samlingen ”Merabs skönhet” (1983) utkämpas en blodig teologisk strid mellan två kombattanter, omväxlande med nävar och Bibelcitat.

Och i ”Norrlands akvavit” återkommer alltså predikanten Olof Helmersson för att avkristna Västerbotten. Men de flesta han en gång har frälst är döda och resten är för gamla för att slå något ur hågen.

Torgny Lindgren själv konverterade till katolicismen i början av 1980-talet. I Kaj Schuelers intervjubok ”Torgny om Lindgren” (2013) diskuterar han religionens betydelse, men på ett lite obestämt och vagt vis. Det viktigaste med religionerna, slår han fast, är att de erbjuder oss tolkningsmönster för verkligheten och han hänvisar till Bibelns grundberättelser, som den om Josef i brunnen.

Men man skall inte tänka på Torgny Lindgren som en producent av exotiska skrönor. Han var en bildad man, en intellektuell, men bar bildningen mycket lätt.

Och det är den sortens saftiga grundberättelser som Lindgren fyller sitt Västerbotten med – ofta handgripliga och dramatiska, ibland rörande och tragikomiska. Skildringarna pendlar mellan det handfasta och det högtravande, gärna i samma mening.

Men man skall inte tänka på Torgny Lindgren som en producent av exotiska skrönor. Han var en bildad man, en intellektuell, men bar bildningen mycket lätt. Musiken, litteraturen och konsten närvarar ofta i hans texter, om än kanske inte just hos Elis i Lillåberg eller Gammklingsor på Håptjärnliden. Som få andra författare absorberade han andras verk och verkligen grubblade kring dem: Canetti, Mahler, Selma Lagerlöf, Thomas Mann, Thomas Bernhard… När han sitter på den där bussen i slutet av ”Norrlands akvavit” läser han i Gottfried Benns ”Den Traum alleine tragen”.

Det är det konstnärliga skapandet han främst är intresserad av. I ”Minnen” möter han på en billig krog i Stockholm nazisten Per Engdahl, som menar att han måste skaffa sig en världsåskådning för att kunna förankra och försörja sig. Lindgren värjer sig mot detta och menar att världsåskådningar skrämmer honom. Den som saknar världsåskådning kan på sin höjd skriva romaner, säger Engdahl. ”Jo, sade jag. Romaner är vår sista tillflykt. I princip, sade jag också, är det min mening att författare ska vara oanvändbara.”

I ”Klingsor”, som skulle bli hans sista roman, möter vi målaren Klingsor som i sin ungdom upptäcker ett dricksglas på en stubbe i skogen. Det var hans farfars glas och det har stått så länge på den sneda stubben att det självt har blivit snett – anpassat sig efter underlaget. Således är även den till synes döda materien full av liv och Klingsor blir stillebenmålare för att hylla denna materie, detta liv.

Romanen är en sista hyllning till det konstnärliga skapandet, till människan och livet. Här visar Torgny Lindgren hur långt han har kommit i den svåra konsten att förenkla och gestalta de metafysiska frågorna. Målaren Klingsor är svårgripbar, men mest framstår han som en person som nog hade satts under bevakning på starka mediciner – om han inte hade levat och verkat i Lindgrens universum.

Innan han dör av slaget sänker Klingsor all sin konst i brunnen. Denna brunn har aldrig återfunnits. Men när konstnären dör framför sin spis i huset uppe på Håptjärnliden, upplever han saligheten: hur han står på tröskeln till Konstakademiens stora sal och ser sitt livsverk på väggarna.

Där blev Klingsor stående en hel evighet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.