Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

När en diktsamling är en tennisplan eller en kvittorulle bör vi fråga oss varför

Till vänster:- Peder Alexis Olssons diktsamling ”Tennis” som till sin grafiska form blir en hel tennisplan. Till höger: Emil Boss ”Acceleration” med ett tillbehör i form av en kassakvitto-rulle med den tryckta dikten.
Till vänster:- Peder Alexis Olssons diktsamling ”Tennis” som till sin grafiska form blir en hel tennisplan. Till höger: Emil Boss ”Acceleration” med ett tillbehör i form av en kassakvitto-rulle med den tryckta dikten. Foto: Anette Nantell

För ett halvår sedan klev jag in i en agentroman. Hösten stod om knuten och jag hade kontaktats om ett paket att avhämta på ett anonymt ställe vid Stockholms centralstation.

Jag gick dit för att hämta, men ingen bakom baren ville kännas vid paketet.

Blickar växlades. Oron var mörkgrå.

Irriterad – jag känner mig alltid obehaglig till mods i småstadsatmosfären norr om Hornstull – vände jag mig via mejl till paketlämnaren, som försäkrade att han absolut hade lämnat leveransen enligt överenskommelse.

Vid mitt nästa besök på the dropsite överlämnades paketet av Barchefen själv. Det hade legat och hukat i ett skåp mellan champagnekylen och det alkoholfria vita.

Han sänkte rösten och frågade konspiratoriskt vad det egentligen var för något i paketet.

– Det är lugnt, det är bara en diktsamling, svarade jag.

Han överräckte trekiloskollit med en blick som sa att han aldrig någonsin mer ville ha med mig att göra. Jag kände mig exalterad som en billig spion i en roman som önskade att den skrivits av Graham Greene.

Men det var faktiskt en diktbok. Av flera goda skäl hade poeten – Peder Alexis Olsson – valt att överlämna den på detta sätt, varav det mest uppenbara skälet är att poeter sällan är så rika att de kan distribuera sina böcker via det postväsende som alltmer börjar likna ett landsförräderi.

Peder Alexis Olssons ”Tennis” (Drucksache) kan mycket väl betecknas som den mest ambitiösa diktbok som någonsin har publicerats i Sverige.

Den tungt vägande huvudboken består av en grafisk återgivning av de markeringar som sammantagna utgör en tennisplan. En hel tennisplan. I naturlig storlek, inklusive nätet.

För att förtydliga: om man hade rivit ut och placerat samtliga sidor i Alexis Olssons bok så hade man fått en hel tennisplan. Inklusive nätet.

Även en luttrad poesiläsare ställer sig här två frågor. Den första är: ”Vad får då jag ut av detta?” och den andra är: ”Hur kommer det sig att någon gör det här?”

Den andra frågan är den mest relevanta ingången till att diskutera det som man kan kalla konceptuell poesi.

Ett annat aktuellt exempel är nyss utkomna ”Acceleration” av Emil Boss (Bokförlaget Lejd). Det är en liten men bred volym rikt illustrerad arbetarpoesi. Medföljer gör också samma dikt tryckt på en kassakvittorulle.

Och det är här man kan dra sig till minnes den brittiske bergsbestigaren George Mallorys klassiska svar på frågan om varför någon skulle vilja bestiga Mount Everest: ”För att det är där.”

Att de allra flesta skrattar bort den här sortens poetiska uttryck beror förstås på att de allra flesta skrattar bort böcker över huvud taget. Så fuck de allra flesta! Men även merparten försvurna bokläsare tar sig för pannan, och kommer man ner till gedigna lyrikläsare så står vi fortfarande med en mångfald som himlar med ögonen och undrar vart de gamla hederliga rimmen och metaforerna tagit vägen.

Men jag tror att vi är skyldiga poeter som låter trycka tennisbanor och kvittorullar en smula av vår uppmärksamhet. När de tycks säga: ”För att det är där”, bör vi fråga oss vad ”det” egentligen är.

Det har ofta med politik att göra, om man vill kalla analys och kritik av kommunikativa system för politik. För det är ju så att där de flesta av oss ser språket som något ganska oproblematiskt och neutralt som gör att vi kan kommunicera med varandra, så letar akademiker och författare efter de dolda agendor och ideologier som språket döljer.

Och inga är bättre skickade att dissekera den språkliga infrastrukturen än poeterna. Det är deras uppgift att experimentera, utvärdera och provocera.

En utmärkt introduktion till allt detta är den amerikanska litteraturprofessorn Craig Dworkins studie ”Reading the illegible” (Att läsa det oläsliga) från 2003. Den skrevs innan han blev professor och han konstaterar att många av hans exempeltexter (från William Blake, dadaisterna, Ezra Pound och John Cage till moderna poeter som John Ashbery, Charles Bernstein och Rosmarie Waldrop) aldrig hade godkänts i hans avhandling vid Berkeley. Det finns regler för hur forskning får se ut. Och regler är politik.

Dworkin leder oss genom den förment oläsbara poesin och visar på dess omstörtande kapacitet. Och Peder Alexis Olssons ”Tennis” känns som en direkt fortsättning där Dworkin sätter punkt. För Alexis Olssons tennisbana kompletteras med ett häfte som innehåller stolpar till en föreläsning kring huvudboken. Man leds djupare och djupare in i tennisplanens – spelreglernas – maktspel och blir alltmer övertygad om den helt språklösa, schematiska bokens utsagor. Tänk så här: språkets utsagor har bestämda regler, men hur ser dessa regler ut när de blottas för att språket har fallit bort? Kanske som en tennisplan när spelarna och bollen saknas.

Peder Alexis Olsson lekte med den tanken, hittade tennisen som allegori och åstadkom detta monumentala verk. Det gjorde också Tom Stoppard, när han i filmatiseringen av sin absurdistiska pjäs ”Rosencrantz and Guildenstern are dead” (1990) lät de två olyckliga birollerna spela jeu de paume med ord på Kronborgs slotts inomhusplan.

Emil Boss hittade andra ideologiska aspekter och jag kan knappt föreställa mig honom eller Peder Alexis Olsson när de första gången förklarar upplägget för sina respektive förläggare. Men förläggarna tog utmaningen. Det bör vi också göra.

Bokmärket

Tennisen har rötter i 1100-talets Frankrike där spelet hette jeu de paume – handflatespel. Racketen infördes först på 1500-talet. Ordet ”tennis” kommer sig av franskans tenez, som hojtades av servaren och betyder ungefär Se upp! eller Pass på! Om denna och hundratals andra aspekter kring spelet kan man läsa i Peder Alexis Olssons appendix till ”Tennis”. Hans senaste diktbok heter ”Efterkrigsmusik” (OEI editör) och kretsar kring den amerikanska militärens användande av musik under tortyr.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.