Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/jonathan-biss-beethoven-far-mig-att-tappa-andan/

Kultur

Jonathan Biss: Beethoven får mig att tappa andan

”Det finns ingen kompositör som väcker starkare känslor”, säger Jonathan Biss inför besöket.
”Det finns ingen kompositör som väcker starkare känslor”, säger Jonathan Biss inför besöket. Foto: Benjamin Ealovega

New York. Beethovens 250-årsdag firas med en historisk mängd konserter över hela världen. I veckan gästas Berwaldhallen i Stockholm av den amerikanska pianisten Jonathan Biss, som ägnat de senaste tio åren åt att spela in samtliga Beethovens pianosonater och även skrivit två böcker om Beethoven.

– Det finns ingen kompositör som väcker starkare känslor, säger han till DN inför  besöket.

När rymdfarkosten Voyager skickades ut i galaxen 1977 packades den med höjdpunkter ur den mänskliga civilisationen. Bilder från Egyptens pyramider, Isaac Newtons böcker, detaljer om mänsklig anatomi. Med på farkosten fanns även en särskilt inspelad grammofonskiva i guld med 31 musikstycken som skulle representera mänskligheten i all prakt, om farkosten mot förmodan skulle stöta på en annan civilisation. 

Urvalet på skivan, som sammanställdes av bland andra astronomen Carl Sagan, var musik från världens alla hörn: indonesisk gamelan, folkmusik från Azerbajdzjan, kinesisk qinmusik, Chuck Berry, Bach och Mozart. Men en kompositör ansågs så viktig att han representerades med två musikstycken: Beethoven.

Enligt den amerikanska konsertpianisten Jonathan Biss, som vigt större delen av sitt liv åt att spela Beethoven, var det ett rimligt val.

– Orsaken till att Beethoven förblir så oerhört populär är att det finns något med hans musik som griper tag i en och kräver hundra procent av din uppmärksamhet. Det finns ingen kompositör som väcker starkare känslor. Hans musik speglar inte världen som den är, utan världen som han önskar att den vore. Jag tror vi söker efter en djupare skönhet och sanning i hans musik, som ger oss en chans att lämna verkligheten en stund, säger Biss i en intervju inför besöket i Stockholm i veckan.

Om Biss får välja ut en favorit av Beethovens 32 pianosonater är det den allra sista.
Om Biss får välja ut en favorit av Beethovens 32 pianosonater är det den allra sista. Foto: Benjamin Ealovega

I år firar Beethoven 250 år, vilket uppmärksammas med konserter över hela världen. Enligt Carnegie hall i New York, som leder en av många konsertserier med Beethoven för att hedra hans jubileum, har Beethovens musik aldrig framförts så ofta och på så många platser globalt som detta år. 

På Berwaldhallen i Stockholm kommer Jonathan Biss att framföra Beethovens omtyckta kejsarkonsert. Biss har själv varit besatt av Beethovens musik sedan han var tolv och har ägnat de senaste tio åren åt att spela in samtliga av Beethovens 32 pianosonater. Han har även skrivit två böcker om Beethoven och leder kurser om kompositören på Marlboro music school, där han är konstnärlig chef tillsammans med den berömda pianisten Mitsuko Uchida.

– Som kompositör är Beethoven så full av motsägelser. Han framstår som ett slags supermänniska, men kan samtidigt verka så oerhört ömtålig, säger Biss.

I USA har Beethovens musik under de senaste åren ofta presenterats som ett motgift till intolerans och fanatism. Kompositörens berömda humanism framstår i dagens politiska klimat som radikal. 

Den amerikanska dirigenten Marin Alsop leder i år en världsomspännande turné med Beethovens nionde symfoni, som hon presenterar som en protest mot intolerans och ett upprop för radikal humanism. Alsop har även poängterat att Beethovens spelades av Pinochets dissidenter i Chile och av vänsterradikala Occupy Wall Street i New York. Flera nya böcker, som John Clubbe, ”The relentless revolutionary” och Ted Gioias ”Music – A subversive history” belyser kopplingarna mellan Beethovens musik och den franska revolutionen. 

Men det är inte så lätt att hitta en konsekvent politisk vision hos Beethoven. Budskapen om fred, demokrati och heroisk humanism präglar flera av hans symfonier, men många Beethovenkännare anser att han är för komplex som person för att placeras in i något politiskt fack. Om det finns något riktigt radikalt med Beethoven är det snarare själva musiken, menar Jonathan Biss.

– Det finns något rebelliskt över honom, absolut. Han trotsade alla regler. Han hade en oerhört vidsträckt fantasi som inte kunde hämmas av konventioner, det var helt enkelt omöjligt för honom att följa reglerna. Han var så rastlöst innovativ. Det mest slående när jag spelat in alla 32 sonater är hur oerhört olika de är. Så fort han bemästrat en viss idé så går han raskt vidare till något helt annat. Han vägrar upprepa sig själv.

I år firar Beethoven 250 år, vilket uppmärksammas med konserter över hela världen.
I år firar Beethoven 250 år, vilket uppmärksammas med konserter över hela världen. Foto: Robin Herrod

Biss är inte ensam om att ha spelat in Beethovens samlade pianosonater de senaste åren. Den unga tyska pianisten Igor Levit har dränkts i superlativ för sina finstämda inspelningar av samtliga sonater, som han också kommer att framföra på Konserthuset i Stockholm, med fyra konserter i vår – den första redan den 17 februari – och fyra i höst.

Läs också: Intervju med Igor Levit om konserterna i Stockholm 

Om Biss får välja ut en favorit av Beethovens 32 pianosonater är det den allra sista. Det är en av Beethovens mest besynnerliga och enigmatiska sonater och ett ständigt ämne för debatter bland Beethovenkännare. Författaren Thomas Mann beskrev den som ”ett farväl till sonaten”. Mot slutet har den ett lekfullt parti som Biss jämfört med ragtime.

– Den är bitvis oerhört stillsam, bitvis intensiv och extatisk, med musik som nästan snubblar över sig själv av entusiasm. Beethoven skrev den sent i livet och jag tolkar den som en meditation över livet och döden. Den har inget tydligt slut, men det finns en konstant puls i sonaten, som ett hjärtslag, som långsamt tynar bort i slutet. Det är som ett försök att förstå sig på livet och döden, med hjälp av ljud och tystnad, säger Biss.

Efter att ha tillbringat tio år med Beethovens pianomusik säger Biss att han nu helst lyssnar på Beethovens sena stråkkvartetter, som kompositören skrev när han var på god väg att bli döv. Särskilt gillar han den berömda cavatinan i den trettonde stråkkvartetten. 

När rymdskeppet Voyager färdades ut i galaxen var det just cavatinan som fick avsluta guldskivan, som ett slags farväl från hela mänskligheten. På guldskivan kommer den direkt efter en bluessång av Blind Willie Johnson, ”Dark was the night, cold was the ground”. En blind sångare och en döv kompositör får sista ordet från vår planet.

– Det är många som tolkar cavatinan som ångestfull och sorgsen. Men den känsla jag hör är snarare ett slags andnöd, som om någon är överväldigad av känslor, en ömhet som gått över styr. Det är en påminnelse om varför jag själv spelat in Beethovens musik. Den får mig att tappa andan.